Martin Luuk intervjuad i DN

När jag var arton så slöt jag en pakt med Djävulen. Jag fick för mig att antingen så lever man livet och så är man delaktig i det eller så står man vid sidan av och skildrar, skriver och observerar det. Jag var tvungen att göra ett val och det var ju oerhört korkat av mig att välja att stå vid sidan av och betrakta. Så nu vill jag bara backa och göra om det avtalet. Jag vill vara bland människor och inte bara parasitera. Jag vill ha ett vanligt jobb och gå till Ingelsta Kalkon på morgonen. Att folk väntar mig där klockan nio. Att jag ska svara i telefonen: "Ingelsta Kalkon, Martin Luuk, vad kan jag hjälpa till med?" Och så ska de säga: "Jag skulle vilja köpa kalkon." Och då skulle jag säga: "Hurra, kalkon är just vad vi har" och känna mig som om jag var del av någonting fint.

Ett år räcker

Det var så längesen jag bloggade att jag glömt hur man gör. Det var så längesen jag skrev att jag inte längre minns hur man binder samman meningar; så den ena harmonierar med den andra. I Stockholm lyste solen och Per hade förberett middag. Jag är trött på allt kindpussande. Det är alldeles för många begravningar i år. "Back in Sweden he's probably the funniest guy ever, and a genius." På flygplatsen i Barcelona blev jag bryskt väckt av en vakt som såg ut som en mossad-polis. Jag gillar att "Tag me!" är en internationellt vedertagen uppmaning. Aloe Vera är dyrt på flygplatser. När jag nu sitter på en stol på gården framför huset i Kramfors undrar jag vad jag ska göra med allt. Jag surfade sista kvällen i Las Palmas. Två luftballonger seglade över staden, en med Postens logga. Under de få sekunder jag stod upp var det fantastiskt roligt. Jag gillar England mer idag än för en månad sedan, mycket mer. Den här bloggen har tappat en av sina bästa läsare. I Härnösand blev jag hämtad av två gamla vänner - jag är glad för alla vänner: nya, gamla och de jag ännu ej lärt känna. Jag saknar morgondagens ovetskap och gårdagens äventyr. I Uppsala spelade vi krocket och grillade. Men jag skrubbade knäna och svalde två liter saltvatten. Den som vill se bilder från resan får helt enkelt adda mitt ansikte på Facebook. Döden kan komma när som helst. Jag har dansat onyktert med danskar, anglosaxer och spanjorer på uteställen  i Köpenhamn, Buckingham och Las Palmas - det finns förstås en jämförelselista att göra här, men den har inte vuxit fram än. Jag köpte ingen rom, bra mojosås. Polyfoni Kakafoni levererade årets bästa inläggsrubrik: När livet blir som man vill ha det försvinner lusten att dokumentera det.

¡Canarias libre!

(Kolla in den begynnande tapaskulan.)

Hogmod gar fore fall

Miguel kor vespa. Overallt. Det ar behandigt har i stan, ty det ar bade latt att komma fram och att hitta parkering. Forsta gangen jag akte vespa med Miguel reagerade jag over hur tidigt han akte vid trafikljusen. Han accelerade ivag en sekund innan det blev gront, da det fortfarande var rott. Jag fragade honom om detta och han sa att han hade talang for det dar, att veta exakt nar det skulle bli gront. I flera minuter skrot han om hur saker han var, hur han alltid var forst ivag vid trafikljusen.

Inlagget behover inte bli langre an sahar. Den smarta lasaren har redan listat ut vad som hande nagra dagar senare.

En kort stund av hemlangtan

Nar man kommer hem klockan fyra efter att ha varit ute och provat den lokala honungsromen, om och om igen. Halsar Agua de Monantial for att forebygga bakfylla. Gar och lagger sig i ett rum vars temperatur narmar sig kokpunkten. Vaknar nagra timmar senare med lakanet virat som en kondom runt kroppen. Svettig men kissnodig. Klipper loss lakanet fran kroppen med en sax. Hasar sig in i badrummet. Slar pa lyset och finner herr Kackerlacka pa toalettlocket och fru Kackerlacka i handfatet.

Da, i just det ogonblicket, langtar jag hem. (Men bara lite.)

Kurs i kanarianska

Det ar ungefar som spanska, forutom vissa ord. Som buss. Pa spanska heter det autobus, eller bara bus. Tror jag. Har pa Kanarieoarna heter det guagua. Mycket roligt. Som smabarn som nyss lart sig prata. Och sa forestaller jag mig att de aldrig sett farkosten forut, och pekar och utbrister nagot gutturalt i ren overraskning: GUAGUA!

Men egentligen kommer det fran tiden da britterna var har och harjade. De dopte bussarna till wagons, och wagon pa infodingarnas sprak blev snart guagua. Ett fantastiskt ord att saga! Prova sjalva: guagua (uttalas: wahwah)

Respekt

Vit men glad

Spanjorerna verkar inte forsta oss skandinavers behov av att sola, och bygga en jamn branna som vi sedan lite forsiktigt skrytsamt kan smyga fram for vara vanner vid hemkomst. Varje gang vi ar pa stranden sa ar det nagon som tvingar pa mig solskyddsfaktor - och inte 8 eller 12, utan 20. Jag kan ju lika garna ga kladd i overall! - eller flyttar parasollen over mig. De har ju en fin spansk aret-runt-branna, medan jag ar en blek och kanslig svensk som maste tas hand om.

"You're getting red Mikael!" Skriker nagon nar jag legat i solen tio minuter.
"Well that's the fucking point!" Vill jag svara, men det kan jag ju inte. Jag ar ju gast och en slags ambassador for det svenska folket. Atminstone ser jag mig som det. Dessutom vill jag inte ge mig in i diskussion med en spansk. Allra helst inte med Miguels gravida syster. Det ar oftast hon som ser efter mig, och hon har redan klivit in i en slags tidig mammaroll - 0mtanksamt irriterande.

Dessutom ater vi och sover under de timmar solen tar som bast. Vafan! Jag kommer ju se ut som en finne nar jag kommer hem, eller i basta fall en engelsman. Hur ska da nagon forsta att jag varit pa utlandet?!

Djurlivet pa Gran Canaria

Lagesrapport

Sitter i en lagenhet i centrala Las Palmas. Vaggarna ar gula, bla, grona och roda. Balkongdorren ar oppen. Det ar varmt. I koket star Miguel, en fyrtioarig ungkarl bordig fran Zaragoza. Han gor en sallad och nynnar till melodin som spelas pa radion. Saknar han nagon ingrediens sa oppnar han fonstret och ropar over innergarden till grannen.

Om tio minuter ska vi ta vespan till Miguels syrra dar det vankas nagot slags knytkalas. Dessa tio minuter kommer sakert bli trettio, men det gor inget; det har ar ju Spanien. Har ar maten viktigast, inte tiden. Jag tror fan vi inte gor nagot annat an att ata. Lunchen/middagen idag tog tre och en halv timma. Jag at blackfisk, och allt annat som fanns pa tallrikarna. Har delar man och ger.

Utmattad och lycklig

England har varit helt fantastiskt. Vi - jag, Ray, Gareth och Talina och Sarah fran Minnesota - har tillbringat de senaste dagarna i Buckingham, i hjartat av England. Bland kor, far, slott och pubar. Vi har bott hemma hos Gareths foraldrar, som sjalva befunnit sig pa deras kanalbat. Varje kvall har antingen kants som att sova over hos en polare, eller efterfest. Inga problem, bara gladje. Dessutom har vi hunnit med typiska engelska aktiviteter, som "punting" i Oxford, Warwick Castle, kanalbat genom landsbygden och fish n' chips i Stratford-Upon-Avon, Shakespeares fodelesort.

Idag var det ledsamt att ta farval. Men jag kanner mig fylld av gladje och minnen. Forhoppningsvis tillrackligt mycket for att ta mig genom den jamtlandska vintern.

Det har inlagget ar alldeles for mycket resedagbok, jag vet det. Men jag orkar inte gora det pa nagot annat satt.

Om nagra timmar gar planet till Las Palmas. Dar vantar gamle Miguel. Hoppas han inte har lika mycket planerat. Det racker bra som det varit. Nu vill jag bara ligga ner och sola, eller sitta upp och vina.

Lyxhandtag

Det ar ingen hemma. Bara jag, Gareth och Ganesha. Vi har sett London idag. Inte Ganesha da, han har statt pa byran under spegeln i hallen. Familjen som bor har jobbar fortfarande, pa det framgangsrika familjeforetaget. De saljer handtag och sant, typ lysknappar, dorrhandtag och det dar du vrider om i duschen for att fa vatten. Har i de lyxigare delarna av London finns det folk som betalar overpris for sant. Det ar jag glad for. For da kan jag ju sticka olglaset in under ismaskinen som ar inbyggd i kylen och fa iskuber i min lask. Bara sadar.

London

I den har lagenheten vaktar Ganesha.

Junkie

Har inte varit på internet sedan i torsdags. Nu försöker jag bota min abstinens på Skavsta flygplats, för 2 kronor i minuten. Det går sådär. Vill göra allt på en gång men hinner inte med någonting. Förhoppningsvis har jag mer tid hemma hos Ray i London.

Bilresan var mycket bra. Finns alldeles för mycket att skriva så det är tveksamt om jag kommer kunna skriva någonting.

På bussen ut hit till flygplatsen frågade en liten pojke sin far varför ingen pratade. "Jag vet inte" svarade pappan, "de kanske funderar över livet."

Däenmaarck

För första gången i mitt liv mobilbloggar jag. På Johans mobil. Från Nyhavn, Köpenhamn. Det är stort. Vi dricker öl och det här meddelandet tog typ en halvtimme att skriva.

Vägturen

Mariestad var rogivande. Segelbåtar och solnedgångar, kullerstensgator, trähus och domkyrkans regelbundna melodier. Vi åt kulglass vid hamnen, wienerbröd på konditori och sillunch på innergården. Och så drack vi Mariestads förstås, dumt vore väl annars. Allt detta bidrar till att jag nu känner mig redo och utvilad inför nästa etapp; den del av resan jag så fantasilöst och förutsägbart valt att kalla The Road Trip.

2002 bilade vi fem killar i en SAAB 9000 till Danmark bara för att fotografera oss själva i staden Middelfart, gärna vid en skylt. I år är vi bara fyra och reser med ett mer moget motiv: vi ska hämta Mackmyrawhisky i Köpenhamn, och hinna med två Springsteen-konserter på vägen tillbaka.

Jag har endast två krav på resan: en röd pölse i Köpenhamn och Jungleland i Göteborg.

Sedan skriver jag något dåligt

Sitter med ett anteckningsblock och en påtår vid ett runt bord på uteserveringen till Lundstedts Konditori - anno 1911 - och tänker att det är på såna här ställen man skriver något bra.

Det roligaste med Mariestadsborna är att de är så förbannat små

Inte undra på att de kör som idioter här i Mariestad

Golfbollen åker hiss!

Igår gick vi en runda på Sveriges enda K-märkta minigolfbana. Och de säger att det inte finns något att göra i Mariestad!? Jag gick de femton banorna på 45 slag. 45 var också året då banan öppnades. Sammanträffande? Min kombattant gick runt på 55, och då bor hon ändå i stan.

Banorna var både pedantiskt välskötta och riktigt spexiga. Här blir jag barnsligt fascinerad när min golfboll åker hiss. Jo det är sant, bollen åker hiss! Under hela mitt minigolfliv har jag aldrig sett något liknande.

Jag föredrar kreativitet framför disciplin

Därför håller jag på Spanien.

Skriver i väntan på bättre väder

Det här lilla huset ska tydligen ha varit en klamydiamottagning en gång i tiden. Det ligger avskilt med några meter från Mariestads gamla lasarett (eller Lazarett och Curhus som det hette då), i stadens äldre delar, ett stenkast från kyrkan och bara lite längre till Vänern. Lasarettet är numer ett hyreshus med sex lägenheter. De flesta som bor där tillbringar sommaren i diverse torp, båtar eller stugor. Förutom en lastbilschaffis som brutit benet. Han ser vi några gånger om dagen, då han står och röker vid den gamla trädörren som leder in till lasarettet. Vi sitter vid utemöbeln som någon ställt ut på bakgården som liksom ramas in av två gula murar, lasarettet och klamydiamottagningen som står likt ett L med långsidan mot vägen. Det är så charmigt inklämt och nära att vi måste prata med varandra; lastbilschaffisen, Ida och jag.

I torsdags köpte jag ett par solglasögon, gick på Stindbergsmuseet och åt vegetarisk mat på ett skönt kafé på Söder. I gott sällskap. Det var en bra dag. På alla sätt och vis. Kanske den bästa under hela Stockholmsvistelsen. Och när jag kom tillbaka till lägenheten var Per hemma före mig för första gången. Vi gick upp till en bänk och tittade ut över staden och rökte en cigarill och drack en öl och det var så fint det bara kunde bli. Extra effektfullt då det var samma bänk som jag satt och tyckte synd om mig själv för några månader sedan efter att jag inte fått jobbet på Liljeholmen. Nu har jag jobb, reseplaner och pengar på fickan. Livet förändras. Sedan åt vi middag med brorsan. Och Spanien vann.

När jag kom till Mariestad tyckte jag att det var en avskyvärd stad. En inskränkt, bortglömd och pinsam skamfläck på Götalandskartan. Stockholm kändes lika avlägset som Jupiter. Jag satt mig på en uteservering och åt lunch. Alla kände alla utom jag. De pratade om semestern, helgen och smorde planer inför kvällen. Kvinnorna skvallrade och männen skröt - det var precis så stereotypt som det bara är i dåliga filmer. Två trettonåriga flickor drack caffè latte och rökte Marlboro Lights. Ute på torget krävdes det trafikvakter för att inte kalabalik skulle uppstå mellan alla unga föräldrar som ännu inte tagit barnvagnskörkort. Hela upplägget kändes som en parodi av en landsortshåla. Och då kommer jag ändå från Kramfors.
Men igår var det en helt annan sak. Jag har aldrig blivit trevligare bemött av expediter än här. När vi lämnade butikerna visste jag inte om jag kunde gå, eller om jag borde bjuda hem personalen på kaffe med dopp. På torget fick vi glass innan vi köpte blommor av två gamla tvillinggubbar med en lika vänlig som svårtolkad dialekt. Och när vi kom hem undrade lastbilschaffisen hur dagen varit. Stockholm kändes lika avlägset som Jupiter.

Pappa Hemingway

Min förra kamera kunde läsa tankar, min nya kan se in i framtiden. Här ska mina föräldrar - version 2018 - just lägga till vid Mariestads gästhamn. Mor står i fören, hurtig och alert. Far står i aktern, lugn och stabil. Han har gått i pension och därmed släppt kontrollen över både skägg och mage. Skönt, tycker pappa. Mamma jobbar fortfarande och därför bär håret en aningen gråare ton.

Jag tror ingen anade att de skulle skaffa segelbåt. Men varför inte? Att bila genom Östeuropa känns ju så 2009. Och de ser faktiskt ut att må riktigt bra på sin gula båt. Framtiden är ljus, kära föräldrar!

Svårt att blogga just nu

Stockholm blev för stort. Jag åkte till Mariestad. Nu lyser solen. Jag går ut.

Accelerators bästa och sommarens dans(o)vänligaste

Jag har fortfarande inte lärt mig hur man bifogar youtube-filmer i bloggen, så ni får helt enkelt gå hit. Gör det! Ni kommer att må så mycket bättre.

The word's on the streets and it's on the news:
I'm not gonna teach him how to dance with you.
He's got two left feet and he bites my moves.

Dag 8 - Accelerator

Artisten Duffy från Wales anses vara en misslyckad bokning till Acceleratorfestivalen eftersom hon hunnit bli för känd. Andra festivaler hade nog blivit nöjda om de bokat någon okänd, och fått en storstjärna. Inte Accelerator, det är en smal festival med feta pretentioner. De vill vara först med att lansera creddiga artister, och lever på vetenskapen om att vissa stjärnor vi ser från jorden har slocknat för längesen, medan nya har fötts men vi ser dem inte eftersom ljuset ännu inte hunnit hit.

Ta Winnerbäck och Kent. Nog fan har de slocknat, men vi ser fortfarande deras ljus. Medan Accelerator-bokningar som Foals och MGMT lyser med ett bländande självsäkert sken som inte syns än, men hörs om, och är på väg - var så säker! Då blir Accelerator en slags stjärnkikare, som hjälper våra svaga människoögon att snabbare få syn på nya stjärnor i musikgalaxen. (Jag känner både skam och stolthet över den liknelsen.)

Ikväll ska vi se Vampire Weekend, The Teenagers (som jag redan nämnt), Duffy, Black Kids, MGMT och kanske några fler som vi ännu inte upptäckt. Förhoppningsvis blir det lika kul som Kramfors Stadsfest. Såja, där kom distansen! Allvarligt talat alltså. Jag hade skitkul där. Sån är jag; alltid en fot i dyngan, som Hylinger säger. Sedan får ni avgöra vad som är skit och inte.

Ikväll: Skäggrock på Münchenbryggeriet

Band Of Horses

Alkoutställning

Det är sköna dagar och jag gör allt annat än att blogga. Igår - dag 6 - sov jag länge, klev upp, drack kaffe och handtvättade bort Ålandsgrönskan från jeansen innan jag skrudade om och promenerade ut längs Hornsgatan tills Götgatan och vidare bort till det så kallade SoFo som förvisso är alltför störande hippt och onaturligt, men faktiskt erbjuder en hel del fina kaféer. Där drack jag vanligt svart kaffe, som här kallades för Americano (vilka tokigheter!), och läste Claes Hylinger tills det började regna då jag fortsatte läsa eftersom jag satt mot väggen under en markis. Sedan gick jag tillbaka till Per, via ICA, och lagade jättemycket mat.

Idag - dag 7 - har Johan och jag haft vår årliga museumdag. Ifjol valde Johan livrustkammaren, vilket nästan innebar slutet på vår vänskap. I år tog han ett säkert kort: Naturhistoriska riksmuseet. Ett habilt museum, men alldeles för familjevänligt och mainstream för två konnässörer som Johan och jag. Då trivdes vi bättre på mitt val, Vin & sprithistoriska museet, där vi dels fick lära oss allmän sprithistoria (speciellt kryddorgeln och den autentiska vinhandeln var populära inslag), dels fick gå på barrunda med Galago. Det var mest därför jag ville gå dit. För att se originalteckningar av svenska serietecknare som Martin Kellerman och Mats Jonsson, där temat är sprit- och krogkultur. En skön svartvit blandning av tragik och komik.

Nu ska jag dricka öl och läsa ännu mer Hylinger. Allt annat känns relativt oviktigt.

Klättra inte på muren

Ålandsresan:
En fantastisk resa - på ett yttre och allmänt plan.
En insiktsfull resa - på ett inre och personligt plan.

Tack.

Dag 3, 4 och 5 - Åland

Dag 2 - Jay-Z

Dag 1, del 2 - Mikael lär sig ett och annat om bankbranschen

Som barn in en svensk medelinkomstagarfamilj är det kutym att alltid försöka komma billigt undan när man för en gångs skull får gå på restaurang. Förrätt och efterrätt kommer inte ens på tal, och till huvudrätten dricker man vatten, eller i bästa fall en läsk. Det är bra så. Därför är det lite svårt för mig att acceptera ett ord som: representationskonto. Ett magiskt ord.

Per och jag blir förmodligen medbjudna för att de två andra - som jobbar på samma bank - ska kunna använda detta konto utan att det ser ut som att det är två polare som festar till på bankens bekostnad. Vi ställer gärna upp. Per vet förstås vad som väntar, det gör inte jag, men det visar sig vara en upplevelse av litterära mått - typ ur en halvtaskig Stockholmskildring från mitten av nittiotalet.

Vi börjar vid ett ställe vid vattnet. Dricker några öl och pratar pengar, brudar och fotboll. Vilket kommer att täcka in kvällens samtliga samtal. Det är mest de två andra som pratar. Per och jag insuper. Vid ett tillfälle vänder jag mig om och ser min storebror längre bort på kajen. Det är ett förstås ett helt vansinnigt sammanträffande, och det passar liksom in på hela kvällens smått absurda karaktär. Min bror ska också bli bjuden på middag, av sitt jobb. Jag undrar om han vid detta tillfälle känner till representationskontot, eller om han också tror att han kommer att dricka en Coca-Cola till maten.

Vårt sällskap går vidare till O'Learys där ett bord väntar på oss i en i övrigt smockfull lokal. De vankas ju EM-fotboll: måstematch mellan Sverige och Ryssland. Menyerna läggs fram och mina ögon faller direkt på det billigaste. Men när alla andra beställer förrätt, huvudrätt och dessert från den dyraste sektionen inser jag att jag nu hamnat i en motsatt situation: det vore socialt oacceptabelt att inte beställa det som kostar mest, oavsett om jag egentligen vill ha den där billiga kycklingburgaren. Detta går emot allt jag lärt mig. Men men, sagt och gjort: Fyra guldmenyer, extra kycklingvingar förstås, och in med biran nån gång då!

Vi äter och dricker som på gallernas tid. Samtidigt som vi vrålar och svär åt matchen som vi ser på skärmen i vårt bås. Det blir förstås whisky till kaffet och efterrätten som alla glömt vid det här laget. Notan läggs fram och killen till vänster om mig vevar fram det magiska kortet utan att titta på siffran som skulle kunna betala min resa till Las Palmas, tur och retur. På väg hem försöker Per förklara för mig att det är så här det fungerar i bankbranschen. Jag fattar ändå ingenting.

Klockan sju kliver han upp, tar en dusch och går till jobbet. Som om vi satt hemma och spelade Alfapet och drack kamomillte igår. Jag ligger kvar på bäddsoffan, helt slut och med whiskyhalsbrännan från helvetet. Jag inser att jag inte är gjord för det här livet. Jag är gymnasielärare; jag dricker Loka till skullunchen och rättar prov på tisdagkvällar. Det är mitt liv. Jag behöver varken representationskonton eller efterrätt. Men jag behöver en Samarin. Nu. Sedan ska jag ringa brorsan och fråga hur han mår.

Dag 1 - Att köra bil i Stockholm

Som norrlänning är det kutym att varje gång man är i Stockholm påpeka hur ogärna man skulle vilja köra bil här. Första gången var jag bara en liten nyfiken parvel som gillade leksaksbilar, och höll morsan i handen i väntan på grön gubbe, någonstans i den enormt stora staden:
"Skulle du vilja köra bil här mamma?"
"Näe du, aldrig i livet!"
Två år senare, våren 2008, satt jag och Johan på ett fik i Kulturhuset och tittade ned över den söndertrafikerade rondellen vid Sergels torg.
"Tänk att köra bil här." Sa den ene.
"Fy fan." Sa den andre.
Och båda drack kaffe.
Vi kommer ju från Kramfors; där finns inte ens enkelriktat.

Men så idag körde jag bil runt just den rondellen, och förmodligen genom det där trafikljuset också. Jag skulle till ett parkeringshus längs Vasagatan. Det tog ett tag innan jag hittade det. Men jag kryssade kors och tvärs genom centralaste city, i en lånad Ford Focus, som om jag aldrig gjort något annat. Utan svordomar eller långfinger, och med bara en U-sväng. Nu känns det som att jag tagit körkortet - på riktigt.

Vill gärna tillägga att jag tog mig från Kramfors till Stockholm helt gratis (förutom en varmkorv i Tönnebro). Tack vare denna geniala tjänst. Och ikväll dricker vi öl och äter mat på Swedbanks bekostnad.
Den här resan har börjat bra.

Hemresan och döden är inte samma sak

Efter lite piller och tabletter mår jag bättre och känner mig redo att hälsa på farfar. Han bor i Väja, en mil från Kramfors. Vi tar bilen. Jag kör och lillasyster sitter bredvid och pratar om något som förmodligen inte var så viktigt eftersom jag inte kommer ihåg vad det var. Jag tänkte på annat. Typ på att jag nu bokat hemresan från Las Palmas till Stockholm, vilket känns lite trist och tråkigt eftersom jag då satt en bestämd tidpunkt för slutet på min resa, slutet på min semester - slutet på friheten. Det känns inte lika spännande längre.

Hos farfar lyser solen och då går man direkt till baksidan. Altandörren står öppen men ingen farfar i sikte. Inifrån huset hörs tonerna från en LP-skiva med Glenn Miller. Det gör mig lugn. Snart dyker farfar upp, glad i hågen över att se två barnbarn på baksidan. Han visar stolt upp alla sina blommor som han i huvudsak planterat bara för att visa grannarna att denne gamle gubben minsann inte tappat stinget. Av samma anledning kliver han alltid upp före klockan sju vintertid, för att tända alla lampor, och sedan gå och lägga sig igen. 

Vi låser huset, hoppar in i bilen och åker till kyrkogården. Farmors gravsten är ljusgrå med en ros i ena hörnet, och ett stort tomrum under hennes namn. De har inte sått gräs över graven än, och det är lätt att se exakt var hon ligger. Mellan den graven och nästa är den en öppen gräsplätt; "där ska jag ligga" säger farfar, med lugn och ro, och pekar. Jag tänker på hur konstigt det måste kännas när döden blir så uppenbar och konkret. Här gnäller jag över att jag bokat hemresan på årets semester, medan farfar har bokat den slutgiltiga hemresan. Dessutom verkar han ganska nöjd med det, vilket egentligen är helt naturligt; han har ju varit på drift väldigt länge och fick den plats på hemfärden som han allra mest ville ha. 

Sedan åker vi tillbaka till Väja och dricker kaffe och doppar och pratar om EM, PRO, bältros, whisky, gamla amerikanska väggklockor, gräsklippare, posten, fåtöljer, etc. Syster sitter i solen och steker. Farfar och jag sitter delvis under tak. När vi åker hemåt står han på bron och vinkar, som alltid. Omringad av blommor och sol.

Den bästa tiden på året kan också vara den värsta

Jag vet inte vad som blommar just nu men vad det än är så får det min hjärna att rinna ut genom näsa och ögon. En upplevelse som gör en barnsligt lättirriterad. Små motgångar får plötsligt gargantuanska proportioner. Som att det ena benet är lite längre än det andra på shortsen man låtit sy upp. Eller en liten fettfläck på glasögonen som vägrar försvinna hur mycket man än gnuggar. För att inte tala om alla kedjebrev, kedje-SMS och grupper på Facebook mot de stigande bensinpriserna. Sen Jens Fjellströms röst på det, vad är grejen? Han låter som en akademiledamot från Lycksele med brutet käkben. Och hur kommer det sig att han och Magnus Hedman åker fram och tillbaka mellan Österrike/Schweiz och Kungsträdgården? Jag antar att TV4 vill trolla med våra hjärnor och visa hur kosmopoliska de är, men jag blir bara irriterad och stressad. Låt en så kallad expertkommentator vara stationerad i Stockholm, och en på plats vid matcherna. Bra så. Och vad i helvete flinar Peter Jihde åt? Jag saknar Glenn Strömberg. Och den allergifria vintern. 

Ful i mun

Det är de små sakerna som skapar sommarstämning. Som att sova med fönstret på glänt och väckas av grannarnas högjudda svordomar. Det finns inga som svär lika mycket på varandra, utan att bråka, som de två fäderna till paret som bor mittemot oss. Fan vet vad det handlade om imorse, men det rörde sig om vagnfan, björkfan, nyckelsatan som inte passade till garageporthelvetet så de fick ringa pojkfan på jobbet och fråga hur satan de skulle ta sig in för att hämta såghelvetet. 

En sommardag i Kramfors kan inte börja bättre.

Okej då, jag bjuder väl på det

Nu känner jag mig dum. Är det någon som förtjänar plats här på Trivialia är det ju du Fredrik. Men då blir namnet plötsligt missvisande; du är ju allt annat än trivial. Du är väsentlig. Du är navet som håller ihop tjugoåriga vänskapsformationer. Hela den här staden skulle ju ärligt talat vara lika rolig som en krater i Sibirien om det inte vore för dig och det gäng som bildats kring din varma gestalt, där ingen är bättre än någon annan, oavsett om man spelar poker, säljer mört eller undervisar Strindberg. Och vetskapen om att jag - och många andra du tagit under den breda vingar - alltid är välkommen till dig och din lägenhet, som en andra familj, gör mig trygg rakt in i hjärta och själ.

Egentligen borde du ha en egen blogg; skriven med ditt unika dialektala och raktpåiga språk, komplett med egna verbformer som surrde, kollde och knullde. Och stoff finns det ju gott om, för där du är händer det alltid något. 

Och tröjan finns kvar förstås. Jag bara skämtade om skogen bakom Hemköp. Där har inte jag varit på tio år.

Det regnar och är söndag och alla sover och det där med interpunktion tycks inte gälla längre

Jag har stått på scen med Latin Kings och igår borde jag ha stått på scen med Petter för jag nitade tamefan varje rad, varje ord, av Vinden har vänt, där jag stod lagom långt bak i en vit "DET GÅR BRA NU"- tröja som jag i fyllan tyckte var en klockren idé att låna av en polare som också stöttade beslutet och dessutom tyckte att han fick alldeles för lite plats här på bloggen men då sa jag att detta inte är någon barmhärtighetsinrättning där man kan komma att kräva uppmärksamhet - man förtjänar bloggtid, man får den inte på beställning. 

Men tack för lånet av tröjan. Den går att återfinna någonstans i skogen bakom Hemköp.

Angående slogans

Kramfors - möjligheternas kommun. Det var bättre när de hade "alltid fri parkering", det var ju iallafall sant.

- Kusin Linn, juni 2008

Fyra män och en varmvattenberedare

Imorgon fyller farfar 85 år. Det ska vi fira med att åka till torpet och byta varmvattenberedare; pappa Lars, farbror Mats, farfar Åke och jag. Tre generationer Holmbergmän möts för att göra en manlig sak tillsammans. Och dricka öl förstås. Förutom jag, som är chaufför. Annars hade jag inte fått följa med. Jag är helt hopplös när det kommer till att byta varmvattenberedare, eller något annat som har med verktyg att göra. Pappa har sagt att jag får sitta på bryggan med mina böcker tills det är dags att åka hem, så att jag inte är i vägen. 

Det är jag glad för.

Skiten

Oj. Jag sitter och sträckläser The Dirt - den omåttligt populära biografin om det ökända rockbandet Mötley Crüe, och den är så fylld av droger, sex, slagsmål, fyllor, upptåg, galenskap och självhat att det är både skrattretande och avtrubbande. Tills 400 sidor in i boken då Vince Neil - bandets sångare som satt på fler kvinnor än vad Lasse Berghagen skulle mäkta med under tio liv - berättar om när hans fyraåriga dotter Skylar dör i cancer, och det kommer som ett sånt plötsligt kontrasterande inslag att jag inte inser att jag gråter förrän kapitlet är slut.

Läs boken för helvete.

En ska bort

Brokgyckelblomma, Purpurvinda, Fingerborgsblomma, Prins Gustavs öga, Jungfrun i det gröna, Mexikohatt, Pense frizzle sizzle, Petunia frillytunia, Prunkfjärilsblomster, Mörtöga, Sommarslöja.

Tio blommor. Ett smeknamn.

Men jag tänker inte raka mig

Jag har officiellt tagit steget från Dollarstore-hårvax till tvåhundrakronors proffsprodukter från en frisörsalong i Örnsköldsvik.

Nu kan inget stoppa mig. 

Definition av middag

Ju mindre man har att säga, desto viktigare blir maten.

- Mikael Holmberg, våren 2007

Den försvunna meningen

Martina Lowden är en ung författarinna. För ett och ett halvt år sedan köpte jag hennes debutroman Allt, gav den i födelsedagspresent till min dåvarande flickvän, för att sedan läsa den först själv. Jag gillade boken, och det var speciellt en mening som etsade sig fast på hjärnan. Lowden hade citerat en annan författare, men jag minns inte vem, eller på vilken sida, bara att det handlade om misslyckat skrivande som bekräftades med en kopp kaffe. Eller något sånt, uttryckt på ett bättre, glasklart sätt.

Men efter ha läst ut romanen hittade jag aldrig den meningen igen. Jag bläddrade och slet i boken minst en gång i veckan, i jakt på de där raderna som hade satt ord på en känsla jag så många gånger upplevt under mitt skrivande liv. Men det var som att leta efter en nål i en höstack – boken är ju på 628 sidor. Till slut flyttade bokägarinnan till Götaland och jag var tvungen att ge upp.

Tills nu då den kommit på pocket och jag beställde hem ett exemplar för att läsa den igen; den är ju faktiskt så bra, och jag kunde ju på så sätt inte missa den gyllene meningen – min heliga graal.

Och nu, alldeles nyss, för två minuter sedan stötte jag på den. Jag måste säga att jag är lite besviken. Sökandet var roligare än fyndet. Jag hade förstorat upp meningen; den är fortfarande bra, men inte tillnärmelsevis så klockren som den kommit att bli i mitt huvud det senaste året.

Allt detta var det sämsta som skrivits sedan uppbyggelseskriften Stengrunden, och enfalden kompletterades med dricka kaffe, som vanligt.

- Erik Beckman (Ur Martina Lowdens Allt, sida 101)

Jag kanske har växt på mig och mognat: lärt mig att leva med det dåliga, och vara stolt och nöjd över det fina. För nu sympatiserar jag mindre med meningen ovan, och mer med Totta Näslund: 

Vissa rader vill jag glömma, andra står sig faktiskt än. I all sin kantighet tangerade dom sanningen.

(Ur ”På väg igen”)

Sverige

Uppdatering och lägesrapport för den som bryr sig

Jag är i Kramfors. Har roddat upp dator och högtalare på skrivbordet i det lilla pojkrummet. Ute regnar det. Under altanmmöbeln ligger grannkatten Svinto och försöker bli av med vinterpälsen. 

På fredag kommer syrran hem. Då ska jag fisa henne i ansiktet. Så visar man kärlek i omklädningsrum, så även här hemma.
 
Jag har gjort min sista arbetsdag i Örnsköldsvik. Den elfte augusti gör jag min nästa, då i Östersund. Till en början ska jag bo hos en mycket god vän, som även jobbar på samma skola (vi kan kalla honom Turk), och hans flickvän (vi kan kalla henne Carla), i deras vardagsrum. Det blir skoj. Som att min sommarturné fortsätter, men ändå inte.

Markus Krunegårds skiva är fortfarande fantastisk. Och det är ju faktiskt så, att ibland gör man rätt, ibland gör man fel. Sedan lever man med det. 

Kramfors och regn gör mig melankolisk.

Idag låg två böcker i brevlådan, adresserat till undertecknad. Få saker gör mig så glad som att få böcker på posten, gratis. 

Det känns som att jag borde ringa någon, men jag vet inte vem, varför eller vad vi ska prata om. Men det känns som att jag missat någon eller något; har något osagt och ogjort. Den känslan äter upp mig, inifrån.

Jag har för tillfället ingen bloggskaparlust, därav punktformen.

Jag läser Martina Lowden igen och förstår mer och mer av Allts storhet.

Mina ägodelar är utspridda i dussinet banankartonger utplacerade på torpet i Käxed, i farfars källare och i bastun/förrådet innanför duschen i rummet bakom mig. Det känns som att även jag är utspridd på ett liknande sätt. Med vissa delar kvar i Umeå, och vissa delar annorstädes.

Det där med blogglusten går hand i hand med att jag för tillfället känner en viss tomhet. Kanske beror det på att det regnar för första gången sedan april. Men förmodligen har det mer att göra med flytten och uppbrottet från Umeå - juni är avskedets månad. Sedan jobbet på det. Jag har kämpat som en galärslav sedan mars för att alla omkring mig ska vara nöjda, glada och utmanade. Nu är det slut - men känns ändå halvgjort - och ingen kräver något av mig längre. Jag behövs knappt. Från att ha stressat, svettats, sovit, pendlat, pratat, rättat, undervisat, pekat och domderat, tillrättavisat, plågat, gått upp och ner i trappor och hejat, hälsat och skrattat och druckit kaffe på väg mellan lektioner och hört mitt namn skrikas från våning två och frågor, frågor, frågor och någon som är hos tandläkarn eller optikern eller har mens-, huvud- eller växtvärk och bara inte kan vara med idag men kommer kanske imorgon på provet och vilka sidor var det och kommer det vara svårt? Och nu: oceaner av tid bara för mig och mina böcker.

Nuförtiden får man vykort på mailen. Positivt: man kan bifoga bilder. Negativt: man får det på mailen.

Gör Sverige mål under de första tjugo minuterna ikväll så vinner vi EM. Det har jag slagit vad om. En påse Polly, ljusa. Vi ska dricka öl till fotbollen. Hos Nilsson. Han har störst TV.

Holland

Dagens ord: Storhetsvansinne

Nu är rummet tömt, dött och städat. AB Bostadens standardmöbler är upphämtat från förrådet, ihoptejpat, och utplacerat i rummets hörn (förutom sängen och skrivbordet som är spårlöst försvunna, vilket kommer att resultera i en retsam bot på 1200 kronor). Om tjugo minuter lämnar jag det här rummet för gott, och nu sitter jag här och tänker på all fin tid vi haft tillsammans. Och lyssnar på Totta Näslund förstås.

Långt innan jag började tömma rummet, på den tid jag hade kvar min kamera, fotograferade jag det från olika vinklar. Tanken är att dessa foton ska användas som mall vid rekonstruktionen av rummet, om en sådär 30 år, när mitt geni erkänts av den stora massan, så att det ser ut exakt som det gjorde när jag bodde här. Ni vet som Strindbergsmuseet i Stockholm, där man kan strosa omkring i författargigantens sista bostad. 

Så välkommen till Holmbergsmuseet! Eller varför inte Trivialiamuseet? Nej jag menar: Välkommen åter om trettio år!

First name basis

Inte helt oväntat blev mamma och Vitryssen bästa vänner. Hon har en tendens att falla för dem som har det lite svårt, som sticker ut, som inte riktigt kan men försöker ändå. (De får gärna ha en söt uppsyn och en ärlig blick också.) Oavsett om det är människor eller djur, så håller hon alltid på den som är liten, ensam och svag. Denna varelse blir då "Lillvännen" för henne. Hon har många småvänner, över hela världen, och nu - efter att ha presenterat sig själv på sin stapplande svenska - är Vitryssen en av dem. 

Hon står vid spisen och skrubbar.
"Morsan" säger jag, "du behöver inte städa köket, det är ju allas. Dessutom kommer det storstädas av bostadsföretaget under sommaren."
"Ja jag vet, men jag tycker så synd om Vladimir."
"Vadårå?"
"Jamen han ska ju bo här alldeles själv, hela sommaren."
"Jaja, men han klarar sig. Det är lugnt."
"Men tänk om han vill bjuda hem nån söt tjej. Då kan det ju inte se ut såhär." Säger snälla mamma utan att titta upp, och fortsätter skrubba, skrubba, skrubba med Svinto, svampar och allt möjligt tills det blänker och skiner så man måste hålla för ögonen.
Jag ger upp och går ner till farsan som diskuterar alkoholvanorna i Ryssland med - ja just det - Vitryssen. 
"Jag då!" vill jag skrika, "är det ingen som ser mig? Det är ju faktiskt jag som fyller år!"

Nu ska vi ut och äta middag. Mamma, pappa och jag.
"Ska du inte fråga Vladimir om han vill följa med?" Undrar mor.
"Nej."

Tack!

Idag fyller jag år och mor och far är i stan. Inte därför, utan för att flytta min skit. Med sig hade de ändå några paket och kuvert: strumpor, boxer, plåster, pengar, anställningsbevis för mitt nya jobb och en kamera. Just det, Lena från Lunds kamera kom till dem igår, och till mig idag - på min födelsedag! Ett skönt sammanträffande. Ett litet mirakel. Allt tack vare EN människas fantastiska medmänsklighet. 

Och fina bilder tar den också!
Här önskar Vitryssen alla läsare en glad sommar.

Kanske något jag som svensklärare borde ha känt till

Vitryssen knackar på och frågar om jag vill dricka whisky med honom och hans tyske vän. Det vill inte Mikael. Mikael gillar inte whisky. Men det gör Jimmy, och ikväll är det Jimmy som bestämmer. Vitryssen och Tysken är fulla. De har redan satt i sig en flaska vodka, och två tredjedelar av whiskyn. På sängen i Vitryssens rum ligger ännu en tysk. Han är ännu fullare. 

Vitryssen ger mig ett glas, som egentligen är en skål, och häller upp whisky. Sedan börjar han prata om svenska flickor. De är ju så vackra. Tysken säger att de vackraste flickorna i Sverige bor i Göteborg och Luleå. Detta synar jag. Men han står på sig. Hävdar att detta är fakta, att det står så i deras kursbok. Jag skrattar och tror att han skämtar. Det gör han inte. Vitryssen hämtar deras bok, Svenska utifrån - Lärobok i svenska, och slår upp sida 168. Mycket riktigt finner jag denna information, i pedagogisk punktform, under kapitlet "Störst, minst och vackrast i Sverige":

Sveriges största sjö är Vänern. Den är 5585 kvadratmeter stor.

Sveriges minsta fågel är kungsfågeln

Sveriges äldsta stad är Sigtuna (från 800-talet).

De vackraste flickorna i hela Sverige finns i Göteborg. Eller Luleå.

De farligaste djuret är vargen. Den lever i Värmland och Norrland.

Den bästa åkermarken ligger i Skåne. 

Det populäraste bilmärket i Sverige är Volvo.

Boken är skriven av Roger Nyborg, Nils-Owe Petterson och Britta Holm, och ges ut av Svenska institutet, dit även synpunkter och eventuella anmälningar skickas. 

Lättpåverkad

Jag vet inte hur mitt liv skulle se ut utan böcker. Tråkigare förstås. Enformigt. Alldagligt och strukturerat. Inte så föränderligt som det är nu. Som ikväll, då jag återigen försöker härma huvudpersonen i boken jag för tillfället läser. Jag är hungrig men har ingen mat hemma. Ska ju snart flytta. Men istället för att köpa en liter mjölk till müslin jag redan har gott om, och en klase bananer, som den vanliga Mikael hade gjort, så köper jag två folköl och en påse chips. För det skulle Jimmy i Tredje stenen från solen gjort. Han vägrar jobba, och säljer sina skivor eller kläder för att ha råd med öl och mat. Jimmy är en vidrig slacker. Han äter oftast på McDonald's: En Bic Mac-meny med Cola utan is. Gissa vad jag åt till lunch idag. Jag vet. Jag är sån. Lättpåverkad. Låter böckerna styra mitt liv. Det är ju roligare så. Varierande på ett härligt schizofrent sätt. Och självklart köpte jag inte ölen och chips på kort eller med kontanter. Nej jag pantade burkarna under disken och fyllde ut med enkronor och femtioöringar som jag samlat i en burk i hallen - småpengar som blivit över från något av mina tidigare liv, då jag läste böcker med rika huvudpersoner. Till affären gick jag i shorts, tofflor och T-shirt för det känns som nåt Jimmy skulle ha gjort. Inte shortsen då, men ändå. Och stilen på det här inlägget, skitigt och inte alls så bra egentligen, är precis som den där fantastiska boken som ligger bakom mig med bara tjugo sidor kvar, bredvid den sista ölen som snart är slut. Undra vad jag ska sälja för att ha råd med en till? 

Projekt: Större armar

Idag fick jag se en hel del bilder som några elever tagit under gårdagens friluftsdag. Plötsligt la jag märke till något jag inte tänkt på förut; att jag har lite för smala armar och lite för stort huvud, vilket i kombination inte ser normalt ut. Kort sagt: min överkropp är inte proportionerlig till huvudet.

Nu vet jag inte vad jag ska göra åt det här. Huvudstorleken känns konstant. Så fokus måste läggas på att göra armarna större. Jag vägrar styrketräning. Jag vill arbeta med naturligt material: stenar, träd och jord. Därför ska jag tillbringa första halvan av juni i torpet och flytta en mur, okynnesgräva gropar och hugga ner träd att göra ved av. I bar överkropp förstås. Bärskinnet. 

På fredag kickar den postgymnasiala ångesten in

I ljusgården nedanför mitt arbetsrum skrålar treorna - morgondagens studenter - en monoton ramsa efter eleverna i första och andra ring, som går ut på att dessa stackars losers har ett år kvar, ett år kvar, ett år kvar! eller: två år kvar, två år kvar, två år kvar!

Och jag tänker att det borde vara tvärtom; ettorna som hånar treorna - två år kvar, två år kvar, två år kvar! I friheten och ansvarslösheten på tonårsdagiset gymnasiet, innan förvirringen och tomheten.

Du hade hoppats på frihetskänslor men ironiskt nog fångas du i din egen frihet.

Välkommen till Mumindalen

Min favorit av Muminböckerna är nog den sjunde boken, den lite våldsammare och mörka Gängkrig i Mumindalen.
(Titta på mamman, hon har varken hacka eller spade, men hennes blick skrämmer ändå mest. Hon ser helt galen ut. Och Lilla My backar ju aldrig, det vet ju alla. Sniff däremot, borde de ha lämnat hemma.)

Min turnéplan

Så var den preliminärt spikad, Trivilias sommarturné. Inspirerad av serietecknaren Simon Gärdenfors, som tillbringade 120 dagar på resande fot i Sverige och bodde hos folk som bokat in honom via hans hemsida, kommer även jag snylta runt så gott jag kan på egen hand. Skillnaden är att jag bara bor hos kompisar. Än så länge iallafall. 

Är ni intresserad av inhysa mig en natt, eller bara träffas för en fika, så är det bara att höra av sig på tolgraven@hotmail.com eller 073-9825837. Här är jag:

Kramfors 13/6 - Åland 20/6 - Stockholm 23/6 - Mariestad 27/6 - Värnamo 2/7 - Köpenhamn 3/7 - Göteborg 4/7 - Stockholm 6/7 - London 8/7 - Buckingham 10/7 - Las Palmas 15/7 - Östersund 1/8 

Ni kan också boka mig som underhållning. Jag gör barnkalas och kräftskivor. På den senare kräver jag sprit, för den tidigare kräver jag frukt. Jag jonglerar med frukt, och är rolig på sprit. 

Allt kommer förstås dokumenteras här på bloggen. Med mina ord och Lenas kamera.

En revolutionerande upptäckt

Mumintrollen är lika långa som en stående telefonkatalog. Bara lite längre än en Smurf alltså, som alla vet är tre äpplen höga. Jag var helt övertygad om att de vara lika långa som oss människor. 

Det känns som att hela min verklighetsbild skakas i dess grunder. 

I Got A Story To Tell

Eftersom det här är årets stora festhelg i Umeå har det även kommit upp några bilar från Kramfors. En blev stoppad av polisen utanför Örnsköldsvik, men fick fortsätta med en varning. Tur var väl det. Annars hade vi inte kunnat sitta och snacka skit igår. Blir lätt så när man umgås med de riktigt gamla vännerna, Kramfors finest, de som varit med sedan vi trodde att jorden var platt. 

Jag tänker direkt på den fantastiska östkustraplåten "I Got A Story To Tell", där Biggie har samlat sina vänner över en påse 'weed' för att berätta vad som hände honom häromkvällen. Först får vi höra historien: han ligger med frun till en basketspelare, som råkar komma hem tidigt, men Biggie löser det hela på ett lika fiffigt som våldsamt sätt. Sedan får vi höra vännernas reaktion på storyn. 

Det är det bästa med låten; skratten, kommentarerna och den testosteronstinna gemenskapen. Vissa kvällar är det allt man behöver. Som igår. Man berättar en sann (nåväl) historia, och näste man försöker toppa den. Sedan går det vidare, runt runt, och blir bara värre och värre - roligare och roligare. Tills det kommer någon man inte kan lita på, en främling, en läcka, och man måste genast bete sig myndigt igen.

Mina sju flyttar, kortfattat och lakoniskt

1. Från Kramfors till Umeå. Det var dags att börja plugga. Alla andra gjorde ju det. "Ska vi skaffa en lägenhet tillsammans?" Frågade Krilleman. "Kan vi väl!" Sagt och gjort. En fyra på Carlshem. Vi åt müsli och lyssnade på Springsteen. Vår vän Illern var hemlös och fick en madrass i datarummet. Han åt damm, svor och drack kaffe. Ett trevligt tillskott. 

2. Träffade Malin. "Ska vi flytta ihop?" "Kan vi väl!" Minns inte vem som frågade och vem som svarade. Sagt och gjort. Inga konstigheter. En tvåa på Ålidhem. Vi strapsade ihop benen till två enkelsängar och gjorde en dubbelsäng. Två månader senare klippte vi upp strapsen. Jag bar in min säng i TV-rummet. Först fyra månader senare fick vi lämna lägenheten. Så var bostadsföretagets regler. 

3. Reglerna sa även att den som stod på kontraktet inte fick skaffa en ny bostad förrän efter tolv månader. Jag var tvungen att bo i andra hand. Kanske var det nu jag började flytta med en kärra man kunde låna av hyresvärden. Släpade all skit genom Ålidhem och skrattade åt spektaklet. Jesper hjälpte säkert till. Packade in allt i rummet i min första korridor. Låste dörren. Drog till USA. En sommar. Kom hem och var passiv. Levde i minnet och orkade inte bekanta mig med mina nya grannar. Inte förrän jag åkte till Thailand och skaffade skägg. Kom hem med nyfunnet självförtroende. Upptäckte att en av mina korridorskompisar var snälla Sofia. Och en annan var Ida. 

4. Tjejen jag hyrde rummet av kom tillbaka. Jag flyttade ut. Tog kärran och rullade tillbaka till andra sidan av Ålidhem. Jesper hjälpte till. Vi åkte hiss och skrattade. Kom till det här stället. Minns inte mycket. Någon spelade i ett band. Någon hette Jonathan. Någon kom från Indien och luktade indiska kryddor och bjöd på indiskt godis. 

5. Flyttade ihop med Ida. Hon fixade en lägenhet i andra hand, Väst på stan, medan jag pluggade på Irland. Golvet lutade och allt var snett och gammalt. Och fullständigt underbart. Tre kanaler, LP-skivor och inget internet. Vi betalade hyran svart i näven på snubben som ägde blomkiosken under oss. Jag jonglerade med frukt och skrev. Det var tyst och lustigt. Allt var bra och jag bodde med min Annie Hall. Tills, tills...ja jag vet faktiskt inte. 

6. Jag flyttade tillbaka hit. Hade hyrt ut rummet i andra hand. Till en stekare som inte städade. Hittade snus under sängen. Svor och glömde. Sanna var kvar. Vi blev kompisar på riktigt den här gången. Det var kul. Polisen var polis. Dörrarna stod alltid öppna. Tills de flyttade ut. Vitryssen. Jag fick jobb. 

7. Och nu då. Dags att dra vidare. Men vart? Jag vet inte. Det löser sig. Det löser sig alltid. 

Betygsfemman

Idag hade jag betygsnack med en estetklass. De kom ut en och en, satt sig ner och fick domen. Men alla blev nöjda. Det är skillnaden mellan NV och ES. 

"Du kommer att få G." Sa jag med min myndigaste röst.
"Fan vad bra!" Svarade tjejen och lyfte på armen, "high five!" 

Så ska skolan vara. 

Det kanske var menat som skämt

Gräver i skrivbordslådorna. Hittar ett gammalt block från tiden på lärarhögskolan. Bläddrar förstrött för missnöjets skull. Stöter på en ensam mening på toppen av en i övrigt tom sida. Jag har skrivit den själv. Med blyerts och stolthet.

Att utvärdera skolverksamheten innebär att granska och värdera särskilt utvalda delar gentemot överenskomna kriterier. 

Jag läser den om och om igen. Långsamt. Ord för ord. Högt för mig själv. Men förstår ändå inte vad det betyder.

Alldeles nyss gick Batman förbi mitt fönster

Han är fetare i verkligheten.

En flyttlektion

Under Umeås absolut största utekväll sitter jag inne och förbereder flytt. Det är sjunde gången på lika många år. Denna gång har jag lovat mig själv att vara sjukt organiserad (i de tidigare fallen har viktiga prylar alltid försvunnit, spårlöst och oförklarligt - som ena strumpan efter tvätt). Jag har skaffat obefogat många banankartonger. För att kunna packa ner saker som hör ihop, som kommer att användas och plockas fram ungefär samtidigt. Jag har lärt mig att det är bättre med halvfulla lådor med homogent innehåll, ännu proppfulla med en salig blandning.

Jag har märkt lådorna efter franska 1800-talsförfattare. Sedan har jag skrivit namnen på ett papper, följt av lådans innehåll. Hittills har jag fyllt två lådor:
Gustave Flaubert: DVD-spelare, filmer, böcker (album), Sonic, småtavlor
Jules Verne: Lågprioriterade böcker - kan med gott samvete stuvas undan i förrådet

Nu ska jag ta mig an Balzac. Där hamnar de fina böckerna.

Fina människor

Imorse när jag rusade ut ur korridoren, och i farten försökte greppa DN ur postfacket, fann jag till min stora glädje två böcker. Min redaktör Mikael hade levererat dem kvällen innan. Vilken hjälte! Vilken lycka! Jag slet med mig en - serieromanen Simons 120 dagar av Simon Gärdenfors - och sprang till bussen.

Sedan skrattade jag hela vägen dit, och grät hela vägen hem. 

Och nu erbjuder Lena mig en kamera! Det verkar som att mitt pinsamma tiggande gett resultat. Men eftersom du är en vän Lena, så skulle det inte kännas rätt att få kameran av dig. Vi kan väl säga att jag lånar den på obestämd tid? Som pappa brukar säga när jag kommer med kepsen i hand och fickorna tomma, och ber om en liten slant till öl och mat. 

Hur låter det? Det där med laddaren ser jag inte som ett problem. Ehuru jag tycker det verkar lite misstänksamt. Själv har jag en laddare men ingen kamera. Det är klantigt. Att ha en kamera men ingen laddare är skumt, på gränsen till kriminellt.

Vad glad jag blir! Nu ska jag blogga utav helvete. 

Strejk!

Om ni inte redan förstått det så är det här en strejk. Jag bloggar inte förrän jag får en kamera. Det är jag värd. Allt bloggande som jag gjort för er skull. Helt gratis. Kravlöst. Tänk på allt jag försakat för att producera över sexhundra inlägg. Tacken mina vänner, var är tacken?

Dessutom är mina arbetsförhållanden avskyvärda. Ni skulle bara se hur det ser ut på mitt skrivbord: elevernas trasiga bokrecensioner samsas med telefonräkningar, bananskal, glömda komihåglappar och pensionspapper. Och i köket! Spishällen är så brun att jag inte längre vet var jag ska ställa kastrullen. Det rullar pantburkar fram och tillbaka över golvet. Ingen tar längre ut soporna - vi öppnar fönstret isället. Lägg på det att jag lagar varje måltid inklämd mellan ett franskt och ett svenskt par, samt en pratglad vitryss med prepositionsproblem.

Jag går fortfarande upp strax före fem på morgonen. Åker buss fyra timmar om dagen. För ett arbete där jag får elever att gråta. (Jo det är sant, VG är inte kul att få om man vill bli läkare.) Och när jag får lite tid över försöker jag komma på något skoj att blogga om. Antingen här, eller på bokbloggen. Som jag dessvärre försummat till skammens gräns.

Så nu jävlar är det strejk! Jag går ut stenhårt; ställer mig med feta plakat mitt i rondeller - "Ideella vardagsskildrare förtjänar kamera" - trycker upp knappar och bildekaler, gråter ut i kvällspressen och skriver polemiska debattinlägg i Dagens Nyheter.

För att sedan ge upp efter några dagar och nöja med mig en positiv kommentar. Och absolut ingen förändring alls.

Jag har varken stolthet eller digitalkamera

Kameran verkar förlorad och jag överväger alternativa sätt att skaffa en ny. Att köpa en känns så tråkigt, så vanligt, så förutsägbart. Istället tänker jag tigga till mig en ny kamera. I dagens hysteriska konsumtionssamhälle måste det ju finnas tusentals undanlagda och överblivna, men helt funktionsdugliga digitalkameror.

Kanske har du nyss flyttat ihop med din partner. Era liv blir mer och mer sammanlinkade; ni delar prylar, toapapper och polare. Och allt ni gör, det gör ni tillsammans. Således behövs inte längre två kameror. Och eftersom din killes/tjejs kamera är lite bättre, med lite fler megapixlar och bättre optisk zoom, så är det din gamla Canon som läggs undan i skrivbordslådan.
Den kameran kan jag få.  

Dina föräldrar är skilda sedan länge. När du konfirmerar dig äter du kyrkfika hos mor och middag hos far. Av båda får du en superduperfin digitalkamera: "Det var väl det du önskade dig lilla gumman!" Ja, men inte två. Du spelar glad och vågar inte krossa någons hjärta. Den ena kameran, arbetarpappans, är lite sämre och hamnar i skrivbordslådan i barndomsrummet hos mor. 
Den kameran kan jag få.

Du är ett teknikfreak med fotointresse. Givetvis ska du ha de nyaste, det bästa, det fetaste! 
En av de sju kamerorna som ligger utspridda i tre skrivbordslådor kan jag få. Välj den sämsta, jag bryr mig inte. 

Du köpte en lott av den skelögda grannungen och vann en unken Samsung. Du som just pungade ut fem lax för en Konica Minolta. 
Den kameran, vinstkameran, kan jag få.

Eller så var du på krogen i lördags. Beställde in två bira: en till dig och en till tjejen som svarade på tilltal. Hon verkade ju intresserad, nickade när du frågade om hon ville ha en öl. Men när du sätter dig vid ett tomt bord försvinner hon bort till dansgolvet med en djupt urringad solariesnubbe med backslick och bröstmuskler av stål. Bittert halsar du båda glasen. Men vad är det som ligger där på bordet, är det inte? Jo det är en kamera. En gång i tiden hade du lämnat in den i baren. Men något har hänt - du skyller på samhället - och du smyger ner den i fickan istället.
När du vaknar har du ont i huvudet och ångest. Ensam igen. Sträcker dig efter jackan. Kollar plånboken. Två tjugor kvar. Hur mycket tog du med dig ut? Minns inte. Jackan känns ovanligt tung. Vad är detta? En kamera. Vad i helvete, vems är det? Du bläddrar igenom bilderna. Känner inte igen någon. En massa bilder på affärsklass-skylten i en buss. Konstigt. En tallrik på golvet i ett badrum. Konstigt. Och människor, glada och verkliga, förmodligen kompisar till personen vars kamera du snott. Då kickar skulden in. Skammen. Ångern. 
Den kameran, den kan jag få tillbaka.

Maila mig på tolgraven@hotmail.com
Givetvis kommer ni inte gå lottlös ur denna affär. På något sätt ska jag betala tillbaka er fantastiska medmänsklighet; inte med pengar - då vore det ju inte tiggeri - men med glädje, kärlek och respekt. (Förutom om du är din sistnämnda exempelpersonen.)

I brist på nya bilder publicerar jag en gammal

Min mor och ett svävande fat med hallon.

Grattis mamma! I din värld är inget omöjligt. 

Hjälp

Sen när jag kom hem var kameran kvar i baren...

Om ett par timmar, då krogen öppnar, avgörs denna bloggs framtid. Åtminstone huruvida den kommer innehålla egna bilder eller inte. 

En lite crazy kille med sjuk humor

Vissa engelska ord är acceptabla i det svenska språket: cool, nice (förvisso ganska utslitet), protruding, jeans, tvål, osv. 

Men inte crazy. Det går bort. Det är inte okej. Det är inte cool. I synnerhet när man sätter lite framför: lite crazy. En person som vill träffa en ny tjej/kille, kanske beskriver sin drömpartner som snygg, omtänksam och lite crazy. Då har ordet crazy plötsligt fått en ny, svensk betydelse som stinker av TV3, sololja, Radio Rix och Jamba.

Det betyder inte längre galen – en person som är lite galen är ju störtskön; lite tvångströjskänsla sådär, någon som kammar fransarna på mattan, försöker döda imaginära flugor och kan slå dig på käften rakt uppochner, bara sådär, när som helst. Han är oförutsägbar, farlig och spännande. Men ingen är så ofarlig och tråkig som en person som är lite crazy.

Känner mig för trött och fantasilös för att leverera en generaliserande personbeskrivning av någon som är lite crazy. Men jag tror ni har en ganska tydlig bild själva.

(Har också väldigt svårt för personer som säger att de har sjuk humor: Alltså jag har så jävla sjuk humor! Samma person pratar med smileys. Jag vet inte hur det går till, men de gör det.)

Hårvård Lasso!

När en elev kommer fram och frågar vad vi ska göra på lektionen senare idag, och jag ännu inte kommit på något, då brukar jag svara:
"Idag ska vi göra någonting väldigt lurigt. Vi ska nämligen gjuta järpar."

Då ser de på mig som om jag vore dum i huvudet, och går därifrån.

Min dröm är att någon elev, en vacker dag, ska fälla kommentaren:
"Järpar, ska det vara nåt?"

(Ja jag vet, det här inlägget var bara roligt för inbitna Galenskaparna & After Shave-fans. Hoppas det är fler än jag och min bror. Sketchen finns tyvärr inte på youtube (uppdatering: gör den visst det, HÄR!). Men någon med rätt humor och för mycket fritid har lagt upp en transkription här.)

Är det mycket nu?

Jag blir sällan stressad. Det klär mig inte. Eller så är jag alltid stressad. Jag vet inte. Någon skillnad märker jag inte iallafall. Man kan lätt tro att det är en talang, något positivt, men se där har ni fel. Ty det finns lägen då det inte passar att vara ostressad.

Som i månaden maj på en gymnasieskola. Läsåret går mot sitt slut. Lärarna sliter sitt hår över 100 nationella prov var, samtidigt som det jagar IG-elever som inte gjort allt de behöver, och försöker mota undan MVG-eleverna som undrar vad mer de kan göra. Allt ska ordnas på en gång.

Och jag sitter där i personalrummet på morgonen och äter min frukost. Först där, ensam med lokalvårdarna och vaktis. En kollega dyker upp. Lämnar matlådan i kylen och slår sig ner en stund intill mig för att bläddra igenom morgontidningen. Säger att de inte har tid att läsa hemma. Har inte läst tidningen sedan februari. Mycket nu. Med betyg och allt. Och nationella proven! Hur många har du? 

Jag blir lite irriterad. Försöker ju läsa Rocky-strippen i DN. Svarar motvilligt men glatt. Jo, mycket nu. Stressigt. 

Visst förstår jag att folk har mycket att göra. Men samtidigt tror jag att det blir en grej av det där, prestige på något sätt, att ha fullt upp just nu innan sommarlovet. Den som jobbar mest är bäst, det är tufft att vara utbränd. Och då måste ju jag hålla med. Pusta och stöna. Annars gör ju jag uppenbarligen inte mitt jobb. Även fast jag hatar att säga att jag har mycket att göra. Stoltheten säger emot; det vore ju som att säga att jag inte klarar av det jag tagit på mig. Dessutom känns det så förbannat folkhemssvenskt gnälligt. 

Men om man inte är stressad och har mycket att göra, då kan man ju göra mer, och vem fan vill det?

Kollegan slänger tidningen på bordet och skyndar upp till sitt arbetsrum. Timmarna går, och nästa gång vi möts, i en lång korridor, kan vi förstås inte hälsa igen eftersom att vi redan pratat. Hur gör man då? Jo så här i maj är det kutym med den kända det-är-mycket-nu-hälsningen: redan långt innan man möts förbereder man ett leende (utan att blotta tänderna - man bara drar på smilbanden), sedan några meter innan själva mötet suckar man uppgivet, samtidigt som man långsamt skakar på huvudet och fortsätter att le. Ni kan själva prova framför spegeln där hemma: leendet, sucken, huvudskaket.

Bemästrar ni den kan ni lura till er ett jobb på vilken arbetsplats som helst. Och sedan behålla det hur länge ni vill, utan att egentligen göra någonting.

"Den där nye killen, Mikael, han är alltid i farten!"
"Jodu, där sitter det inte fast!"
"Nej verkligen inte, mötte honom just i korridoren. Såg verkligen ut att ha fullt upp."

Bara en massa meningar, varav vissa upprepas

Jag kommer hem och steker blodpudding. Jag kommer hem och steker blodpudding. Jag kommer hem och steker blodpudding. Jag kommer hem, slänger av mig jacka och väska, byter jeans, drar upp persiennen och sedan går jag ut i köket - och steker blodpudding. Jag kommer hem och steker blodpudding. Vissa dagar har jag linser, andra dagar har jag glasögon, som idag, den dag då jag kommer hem steker jag blodpudding. Jag kommer hem och steker blodpudding. Jag hör tonerna från fiol när jag går ut till köket, där jag ska steka blodpudding. Jag kommer hem och steker blodpudding. Jag har en termos i väskan som jag plockar upp och tar med ut i köket; tömmer den överblivna skvätten kaffe i diskhon - tillsynes lika mycket varje dag, varför brygger jag inte mindre? - innan jag vänder mig om för att flippa sida på blodpuddingen jag steker. Jag kommer hem och steker blodpudding. Av alla dessa dagar då man bara kommer hem är det här en sån dag då jag kommer hem och steker blodpudding. Jag kommer hem, kommer hem, kommer hem till mitt lilla hem som jag snart ska lämna, och steker blodpudding. Jag kommer hem och blöder stekpudding. Jag kommer hem. Igen. Jag kommer hem, smått galen, och steker genast blodpudding. Sedan dricker jag kaffe. Men först steker jag blodpudding. När jag kommer hem. Jag mår inte bra av blodpudding, men jag mår inte bättre av något annat. Jag kommer hem och steker blodpudding. Jag kommer hem och skriver av mig galenskapen, innan jag steker blodpudding. Nu ska jag steka blodpudding. Jag kom ju hem, alldeles nyss. 

Träskhunden

En bra start på dagen.

Men huvudsaken är ju att de läser

En gång i tiden, på en skola inte långt från dig, fanns en tro på elevernas lust att läsa och lära. Skolan trodde på eleven, eleven trodde på skolan och alla trodde på KUNSKAPEN. Vilken fanns att finna i LITTERATUREN. Det var tänkt att den orörda ungdomen skulle utveckla sin själ och sitt intellekt - och lära sig om livet - genom att läsa riktiga klassiker. Därför köpte skolledningen in klassuppsättningar av böcker som Zolas Den stora gruvstrejken och Dostojevskijs allra fetaste, Bröderna Karamazov.


Men någonstans på vägen hände något, och idag är det lite annorlunda.

Werther hade inte heller så roligt

Underbara Warren Zevon-dag

Jag är en socialt bortskämd individ. Jag har flera goda vänner som förgyller min värld, och jag måste ha gjort något riktigt bra i ett tidigare liv för att belönats med den familj jag har i detta. Dessutom har jag ett jobb där eleverna ständigt lockar fram ett leende över mina läppar. För att inte tala om min granne, Vitryssen, som vilken sekund som helst kan stå vid min dörr med en fråga som ska besvaras, en uppsats som ska rättas eller en öl som ska drickas. 

Jag älskar allt detta. Det gör mig trygg, glad och säker, och tillfredsställer alla mina sociala behov. Men alltså vissa dagar, vissa dagar...

I want to live alone in the desert
I want to be like Georgia O'Keefe
I want to live on the Upper East Side
And never go down in the street

Splendid Isolation
I don't need no one

Gårdagens citat från bussen

Prutten tog över avslutningssången.

En pratglad sexåring berättar om när han sket på sig under sommaravslutningen på dagis. (Sedan sträcker han sig efter stoppknappen, märker att han inte når upp, och frågar därför sin bror om han kan trycka när de kommer till Umeå.)

Tillägg: I inlandet finns ingen affärsklass

Att välja affärsklass på bussen är som att äta bruna bönor med silverbestick. 

(Halvnöjd med den liknelsen. Är det någon som kan bättre?)

Skillnader mellan kusten och inlandet

Jag åker en hel del buss. 22 mil om dagen. Fem dagar i veckan. Jag kliver på, somnar, vaknar, kliver av - allt på samma ställe varje dag. Sedan gör jag om proceduren på eftermiddagen, men i motsatt riktning. Man skulle kunna säga att jag är expert på att åka buss; jag gör det med en sällan skådad självsäkerhet.

Men igår fick jag nog av rutinen. Så istället för att kliva på bussen till Umeå efter jobbet, klev jag på bussen till Östersund. För omväxlingens skull. Resan dit är förvisso dubbelt så lång, men det gav mig gott om tid att kartlägga skillnaderna mellan kustbusschauffören och inlandsbusschauffören - eller Tvärflöjten som bussen så tjusigt heter.

Kustchauffören är en stolt person i uniform och med rätt utbildning. Han/hon har ett slags certifikat för att köra buss, och tar sitt arbete på största möjliga allvar.
Inlandschauffören är en man från byn, med eller utan körkort, som råkade passera stationen när turerna delades ut:
"Lasse! Haru plogen idag?"
"Nej!"
"Äru nykter?"
"Jajemän!"
"Kan du ta trehundrasextitrean till Ume?"
"Inga problem!"

Kustchauffören vet allt, men säger inget. Frågar man något under färd pekar han/hon på "Förbjudet att tala med chauffören"-skylten. Frågar man något när bussen står still vid stationen säger han/hon att man ska fråga i informationen.
Inlandschauffören vet allt, och säger allt. Frågar man något under färd blir man kvar där resten av resan (Förbjudet-skylten har monterats ned för längesen). Frågar man något när bussen står still, typ "Varifrån går bussen till Umeå?", får man ofta svaret "Vid den där jävla skylten", svordomen är lika obefogad som kamratlig. Sedan följer fakta man inte frågat efter, men får ändå; om chauffören, chaufförens fru, barn, semesterresor och om bussens tider, skavanker och fläktsystem. "Men nu måste du nog skynda dig, så att du inte missar den!" Säger inlandschauffören plötsligt, efter ha tagit upp en kvart av ens tid.

Kustchauffören vill gärna se kvitto om man hoppar mellan två bussar.
För inlandschauffören kvittar det.

För kustchauffören får man inte sitta på sätena längst fram i bussen. De är endast avsedda för gravida och gamla.
På inlandsbussen är den platsen alltid upptagen. Där sitter ett levande bevis för varför kusiner inte ska ha sex, och åker fram och tillbaka - gratis förstås - för att kommentera trafiken, väglaget och vädret. Och för att högljutt hälsa påstigande välkommen ombord.

Kustchauffören säger: "Säkerhetsbälte!"
Inlandschauffören säger: "Säkerhetsbälte?"
Kustchauffören säger: "Håll tiden!"
Inlandschauffören säger: "Hålltider?"

Det får räcka, mitt öga är inte tränat nog för att se fler skillnader - jag är ju inte Fredagslistan-Anders.

Slutligen vill jag bara säga: Slå ett slag för apatin, åk mer buss! Helst genom Norrlands inland.

Dagens hjälte

För några veckor sedan rusade ett fyrtiotal maskerade personer in på skolan där jag arbetar och kastade vattenballonger på allt som rörde sig. (Hur det såg ut kan ni se här.) Vandalerna går på stadens andra stora gymnasium. 

Idag genomfördes en ny attack. Men den här gången stötte de på patrull. Ryktet hade nämligen gått att något var i görningen, och en av rektorerna på min skola hade ställt sig vid huvudingången; fast besluten att mota Olle i grind. Det lyckades. Såtillvida att eleverna inte tog sig in. Istället langade de alla sina ägg (japp, den här gången hade de ägg också) och vattenballonger på rektorn, som tapper och ensam stod där och sa: "Stopp! Hit men inte längre." Sedan kutade de därifrån, med svansen mellan benen och en elak rektor efter sig. 

När jag för några timmar sedan gick ut genom samma ingång såg jag hur dörrarna och väggen var fulla av äggkladd, och trappan upp var prickig av trasiga ballonger. Min beundran för rektorn blev inte mindre. Jag vill utnämna henne till dagens hjälte. För rektorn i fråga var en kvinna, något annat hade ni väl inte föreställt er?

Kulturbidraget lever!

Enkelriktat-Anton söker kandidater. Surfa dit och föreslå era favoriter.

En vacker dag ska jag skriva min farfars memoarer

När någon eller några av barnen är hemma på besök i Kramfors brukar farfar bjudas ned på middag. Han bjuds ned ganska ofta ändå, men när någon av oss är hemma blir det lite av ett event: någon hämtar honom i Väja, han är uppklädd och fin som bara farfar kan vara, för att skjutsas till huset i Kramfors där pappas avlagda tofflor väntar på honom i hallen. Sedan kramar han mor, hälsar på far och hälsar, kramar och pratar med barnet som är hemma (om det inte är den som hämtat honom). Därefter sätter han sig i hörnet av TV-soffan (om det är vinter) eller i en stol på altanen (om det är sommar), då tilldelas han även en keps. Oftast Norrskog, en grå. 

Pågår något sportevenemang på TV slås detta igång och volymen höjs. Detta kommenteras av mig eller min bror: "vad tycker du om hockeyn/fotbollen farfar?" Därefter följer en lång utläggning. Oftast klagande. Oavsett vilken sport vi talar om vinklar farfar gärna samtalet så att det handlar om Fredrik Ljungbergs evinnerliga skadeproblem. Eller varför inte Zlatan levererar i landslaget som han gör i klubblaget. 

Sedan frågar farfar hur vi barn har det. Nu när alla har jobb är han nöjd. Men han ser min boendesituation som ett allvarligt problem. Jag säger att det löser sig. Farfar ser bekymrad ut och tar en jordnöt följt av en klunk öl - mamma har ställt fram jordnötterna, pappa ölen. 

Något senare serveras maten. Och samtliga kring bordet väntar på "Olle Proppen". Utom farfar då. Det är ju han vi väntar på, typ. 
Proppen var kompis och arbetskamrat till farfar. Han var kort men kraftig, med en oproportionerligt stor bröstkorg. Som fotbollspelare var han mittback, med en tendens att bryskt sätta stopp för motståndarlagets anfallare genom en perfekt "propp". Därav smeknamnet. Att Proppen dyker upp som samtalsämne vid middagar beror på att farfar gillar att citera honom när han äter något han gillar. 
"Jag säger som Olle Proppen: mycket gott!" Säger farfar och upprepar slutet: "Mycket gott!" Och liksom drar ut på y:et - Myyyyyycket gott! 

Sedan fortsätter farfar berätta, som om vi aldrig har hört det förut, och vi låtsas som att vi inte gjort det, för det gör ju oss alla så glada att se farfar så nöjd och berättarvänlig:
"Han sa alltid det, Olle Proppen, när han åt: 'var det gott Proppen?' frågade jag, 'myyyycket gott' svarade han. Speciellt när han åt fisk. Lax, det var hans favorit. Proppen var väldigt förtjust i lax."
Ibland förklarar farfar bakgrunden till smeknamnet. Ibland blir det någon annan Proppen-relaterad historia. Igår bjöds vi till och med på en liten imitation. Det var nämligen så att Proppen hade förlorat några fingrar i en excenterpress och såg därför ganska lustig ut när han åt. Detta illustrerade farfar igår, samtidigt som han sa de bevingade orden: Mycket gott!

Efter maten blir det kaffe, aperitif och ännu fler historier. Igår handlade de om andra världskriget, och vad farfar gjorde den dag 1945 då Tyskland kapitulerade.
Det känns som att de historier jag kommer att berätta för mina barnbarn blir ganska tafatta i jämförelse. Så jag berättar nog om min farfar istället.

Ett lunchdilemma

Du går själv till personalmatsalen. Där finns tre bord med sex platser vid varje. Vid ett bord sitter fyra personer; stämningen är god och samtal pågår. Det andra bordet står tomt och vid det sista sitter en person. Alla har kommit ungefär lika långt på måltiden. Du känner alla lika mycket. Eller lite.

Var sätter du dig?

Framtiden

I eftermiddag ska jag träffa min chef - Rektorn - och tala om framtiden.

Jag har funderat mycket kring det, och jag tror egentligen inte att klimatförändringen är ett så allvarligt problem. Det känns rätt överdrivet. Det största framtidshotet är enligt mig människans dumhet. Den kommer utrota vår planet långt innan Hollands alla tulpaner dränks av Arktis nedsmälta ismassor. Visst, det hänger ju ihop litegrann det där, människans dumhet och klimathotet, men jag tror ändå vår kreativa idioti kommer finna andra vägar att utplåna allt liv innan värmen gör det.

Och det ska jag säga till min chef i eftermiddag, när vi pratar om framtiden.

Hur mår du idag min okände vän?

Under eftermiddagen har jag ringt hem till några elever. Det har gett mig insikt om vad jag egentligen vill göra med mitt liv.

Jag skulle vilja ha ett jobb där jag ringer upp folk på måfå och frågar hur de mår. Pratar bort ett par minuter. Om ingenting. Eller allting. Beroende på om de har ett hjärta att lätta. Någon slags slumpmässig och spontan samtalsterapi. Bara sådär. Ett kort samtal. Tack och hej och ha ett bra liv! Allt löser sig.

Kanske försöker jag få dem att skratta, att se det narraktiga och det skönt meningslösa med livet. Eller så behöver de gråta, släppa ut någon tung skit som de inte vill belasta sina vänner med. Men då finns jag där, den ansiktslöse telefonrösten, och tar emot deras plågor. Som den där storväxte killen i Den gröna milen. 

Jag har volontärarbetat på en telefonjour, Röda korset eller Rädda barnen eller vad det nu var. Men det är inte lika genuint. Jag vill inte ha problemet serverat, jag vill leta mig fram till det genom en labyrint av lycka, och sedan belysa det, behandla det och få det att försvinna. Därför måste jag ringa till dig, inte tvärtom. Och det är ju faktiskt väldigt få som ringer till en telefonjour, trots att tjänsten erbjuds. De flesta är för fega och/eller stolta. Eller så vet de inte att de behöver stöd, inte förrän de får prata med mig. 

Å andra sidan är det kanske det jag försöker göra med den här bloggen: erbjuda spontan medmänsklighet och kravlös omtanke genom att lätta mitt eget hjärta - vare sig ni behöver det eller inte.

Jag behöver semester från mig själv, för mig själv

"Kom igen nu! Vi måste göra något! Kan ju inte bara sitta här och vänta på att dina potatisar ska koka." 
Sa han. Men på engelska förstås, med en släpig irländsk brytning. Solen sken. Det var söndag. Sommaren gick mot sitt slut; jag var ensam, han var ensam och snart skulle tyskarna flytta in och ta över huset. 

Det är konstigt hur livet svänger. Nu pratar jag dagligen med fler personer än jag pratade med under hela februari. Då kunde jag stå vid badrumsspegeln klockan två på eftermiddagen och tycka så outgrundligt synd om mig själv eftersom alla andra vid exakt det tillfället jobbade eller studerade, utvecklades och integrerades, medan jag badade i min ensamhet och mitt självförakt. En dag tror jag till och att jag pressade fram en tår. Bara för att. Jag har alltid varit en banal melodramatiker med fäbless för överdrifter. Det är mitt straff. 

Vad jag åt till potatisarna minns jag inte. Tonfisk kanske. Eller fiskpinnar. Sedan gick vi på stan. Nej inte på stan - vi gick till stan, genom stan, runt stan: över torg, genom smala gränder, förbi pubar och glasstånd. Och på Tesco köpte han dadlar och jag en läsk.

Men är jag lyckligare idag än i februari? Jag vet inte. Nu hinner jag inte känna efter. Nu gör jag allt annat, för alla andra, och inget för mig själv. Jag lägger fram kläder och gör matsäck innan jag går och lägger mig - vid tio, för att kliva upp fem, och sedan lever jag min roll tills jag somnar på bussen hem.

När vi kom tillbaka till det smala gula huset på kullen satt vi oss i vardagsrummet, som luktade fimpar och mögel, och såg hurlingfinalen. Cork förlorade. Dagen efter, när laget kom hem, blev det ändå parad genom stan. Det regnade och alla var sura. Utom barnen.

Roliga saker

Igår vann Sverige mot Vitryssland. Det var roligt. Mest för att matchen svängde än hit, än dit, och Vitryssen gallskrek MOOOAAAL eller NEEEEEEJ beroende på vilket lag som nätade. Sedan åkte jag ned på stan och såg Nationalteatern spela live. Det var roligt. Under "Livet är en fest" kom Tommy Nilsson och komikern/skådespelaren Johan Wahlström upp på scen och gjorde bandet sällskap. Det var roligt. Det var det.

Sedan såg vi en full man cykla rakt in i en björk. Det var också roligt. 

4-5

Nu är det personligt.

Trash talk

Försöker få igång lite trash talk här mellan mig och Vitryssen under hockeymatchen. Går lite sådär.

"Nu jävlar Vladimir, nu blir det slakt!"
"Vad betyder det?"
"Ja alltså, när du har en gris eller en ko och så vill du typ ha mat, men alltså...äh vad fan, skit samma!" 

Ändrade planer

Ikväll skulle jag på grillfest. Blå himmel, stänkande sol, vänner och årets första grillfest. Ikväll. Så såg planen ut, tills för några minuter sedan. 

Det knackade på dörren. Jag öppnade och där stod Vitryssen, förstås. I sin hand hade han spelprogrammet för ishockey-VM. Han hade klippt ut det ur tidningen, och nu stod han där som ett lyckligt barn som just lärt sig läsa.

Eftersom han har en risig liten TV-apparat på sitt rum, som knappt får in statens kanaler, så undrade han om fick så hockeyn med mig. Jag hade helt förträngt hockey-VM, som man gör varje år, och tänkte absolut inte se matchen. Men han såg så liten och söt ut där han stod med sitt egenhändigt utklippta spelprogram, att jag inte kunde säga nej. 

Det blir alltså ingen grillfest; det blir pizza, öl och hockey: Sverige - Vitryssland, tillsammans med en livs levande vitryss. Hur ofta kommer det att hända?