Alldeles nyss satt jag och drack kaffe efter maten och såg på Jeopardy (och tänkte: hur jävla gammal är jag egentligen?). Det visade sig vara fantastiskt roligt. Medverkade gjorde nämligen Harald Treutiger, Glenn Hysén och Leif Pagrotsky, vars skäggiga huvud knappt nådde upp bakom den sista pulten.
Det var roligare än Celebrity Jeopardy-parodin de gör på Saturday Night Live.
Leif glömde alltsomoftast bort "Vad är?"(även på finalfrågan). Men blev inte ett dugg arg, utan slog bara sin lilla hand i pannan och suckade uppgivet. Dessutom tog han extremt lång tid på sig att välja en ny kategori.
Glenn stod där och var Glenn Hysén - i all sin vulgära manlighet. I ett kunskapsprogram. Hysteriskt malplacerad och ganska passiv under alla kategorier som inte handlade om fotboll.
Harald svarade (eller frågade) "Vad är homofil?" där det skulle vara "Vad är filantrop?". På skämt. Han tog allt på skämt. När Pagrotsky fick dubbelchans och skulle sätta pengar, då utbrast Harald: "Kom igen nu, visa lite stake!" Och Glenn höll med. Förstås.
I det sällskapet kände jag mig otroligt smart, där jag satt i fåtöljen i mina manchesterbyxor och bara sprutade svar (eller frågor).
torsdag 28 februari 2008
Ett ströinlägg med några länkar
Tog ledigt idag. Anmälde mig inte till någon av vikariepoolerna, och för säkerhets skull stängde jag av mobilen innan jag la mig. Det har jag inte gjort sedan 2002 då folk fortfarande fylleringde mitt i natten och ville ha skjuts hem från krogen.
Sedan sov jag till klockan tio. Åt frukost, läste tidningen, drack kaffe och nu sitter jag här och kan inte få nog av The Teenagers "Sunset Beach". Jag lyssnar på den om och om igen samtidigt som jag försöker komma på någon ball litterär företeelse att skriva om. Några tips? Något ni hört talas om men aldrig riktigt förstått? Jag kan ta mig tid att förstå det åt er.
Förresten, ni som missade Fikas spelning kan läsa mer om den här. Mäktigt att se en god vän förvandlas till en stjärna för en kväll. Nu blir det många fler, kvällar i rampljuset alltså. Detta är bara början.
Och ni som tyckte mitt förra inlägg var någotsånär intressant, ni borde verkligen läsa Främling på tåg av Jenny Diski. Hon tycker inte om att resa, men gör det ändå, och skriver om det på ett underfundigt, filosofiskt och smått cyniskt sätt. Med ett språk som inspirerar en till att skriva (och resa) själv. (Såna här tips borde jag egentligen spara till bokbloggen.)
Sedan sov jag till klockan tio. Åt frukost, läste tidningen, drack kaffe och nu sitter jag här och kan inte få nog av The Teenagers "Sunset Beach". Jag lyssnar på den om och om igen samtidigt som jag försöker komma på någon ball litterär företeelse att skriva om. Några tips? Något ni hört talas om men aldrig riktigt förstått? Jag kan ta mig tid att förstå det åt er.
Förresten, ni som missade Fikas spelning kan läsa mer om den här. Mäktigt att se en god vän förvandlas till en stjärna för en kväll. Nu blir det många fler, kvällar i rampljuset alltså. Detta är bara början.
Och ni som tyckte mitt förra inlägg var någotsånär intressant, ni borde verkligen läsa Främling på tåg av Jenny Diski. Hon tycker inte om att resa, men gör det ändå, och skriver om det på ett underfundigt, filosofiskt och smått cyniskt sätt. Med ett språk som inspirerar en till att skriva (och resa) själv. (Såna här tips borde jag egentligen spara till bokbloggen.)
onsdag 27 februari 2008
Svensson på kustbussen
Antingen heter hon Malin eller Jessica och har laddat upp med en korsordstidning (med Linda Bengtzing eller en TV-kock på framsidan) och en halvkilos lösgodispåse. De sätter sig vid fönstret på ett säte i den bakre halvan av bussen (närmare mitten än längst bak), lägger stora dunvästen på sätet bredvid, och börjar lösa korsorden och snaska på godiset innan bussen ens lämnat stationen. Sedan lyssnar de på Radio Rix och ringer alla sina vänner och beklagar sig - högt och tydligt - över hur långtråkigt det är att åka buss i två timmar.
Eller så heter han Andreas eller Magnus och har laddat upp med ett hobbymagasin (poker, bilar eller jakt) och en halvliters läskeblask (Jolt Cola eller Pepsi Max). De sätter sig vid fönstret i första sätet efter utgången på mitten av bussen, så de kan sätta drickan i hålet på den lilla bänken framför och riktigt "bre ut sig". De lägger den svarta fejkskinnjackan på sätet bredvid och läser klart magasinet innan bussen ens lämnat stationen. Sedan lyssnar de på Radio Rix och ringer alla sina vänner och beklagar sig - högt och tydligt - över hur långtråkigt det är att åka buss i två timmar.
(En gång åkte jag buss från Chicago till Washington D.C. Det tog 18 timmar. På sätena framför oss satt en amishfamilj: två vuxna, två barn. De satt helt stilla, helt tysta, och tittade rakt fram hela resan. Respekt! Numer försöker jag alltid bete mig så när jag åker buss: "Tänk amish Mikael, tänk amish! Och så försvinner jag in i mig själv. Tills Jessicas eller Andreas mobiltelefon ringer.)
Eller så heter han Andreas eller Magnus och har laddat upp med ett hobbymagasin (poker, bilar eller jakt) och en halvliters läskeblask (Jolt Cola eller Pepsi Max). De sätter sig vid fönstret i första sätet efter utgången på mitten av bussen, så de kan sätta drickan i hålet på den lilla bänken framför och riktigt "bre ut sig". De lägger den svarta fejkskinnjackan på sätet bredvid och läser klart magasinet innan bussen ens lämnat stationen. Sedan lyssnar de på Radio Rix och ringer alla sina vänner och beklagar sig - högt och tydligt - över hur långtråkigt det är att åka buss i två timmar.
(En gång åkte jag buss från Chicago till Washington D.C. Det tog 18 timmar. På sätena framför oss satt en amishfamilj: två vuxna, två barn. De satt helt stilla, helt tysta, och tittade rakt fram hela resan. Respekt! Numer försöker jag alltid bete mig så när jag åker buss: "Tänk amish Mikael, tänk amish! Och så försvinner jag in i mig själv. Tills Jessicas eller Andreas mobiltelefon ringer.)
tisdag 26 februari 2008
Angående ölen
Jag har grå tröja och svart cardigan, påsar under ögonen och något vilset i blicken. Det är bara att knacka mig på axeln och servera. Helst en ljus lager, typ Heineken eller Carlsberg.
måndag 25 februari 2008
Fika på Scharinska: 26/2, 21:00
Imorgon spelar Fika på Scharinska. Fika är ett nystartat band. De spelar Feist-inspirerad pop: akustiskt och fint, med hjärta, glädje och charmiga leenden.
Tror jag iallafall. Jag har ju inte sett eller hört någonting av dem. Det har knappt någon gjort. Det här är alltså er chans att vara med från början, precis i startgroparna av en lysande karriär. Då kan ni säga att ni såg Fika på Scharinska i Umeå 2008, precis som vinylrävarna som tjatar om hur de minsann såg Springsteen den mytomspunna kvällen på Konserthuset i Stockholm 1975, innan det massiva genombrottet. Men Fikas spelning är ännu mindre, ännu unikare och det kommer vara ännu färre som ärligt kan säga att de faktiskt var där. Ni VILL vara en av dem!
Eller så kan ni bara komma förbi och bjuda mig på en öl.
Tror jag iallafall. Jag har ju inte sett eller hört någonting av dem. Det har knappt någon gjort. Det här är alltså er chans att vara med från början, precis i startgroparna av en lysande karriär. Då kan ni säga att ni såg Fika på Scharinska i Umeå 2008, precis som vinylrävarna som tjatar om hur de minsann såg Springsteen den mytomspunna kvällen på Konserthuset i Stockholm 1975, innan det massiva genombrottet. Men Fikas spelning är ännu mindre, ännu unikare och det kommer vara ännu färre som ärligt kan säga att de faktiskt var där. Ni VILL vara en av dem!
Eller så kan ni bara komma förbi och bjuda mig på en öl.
söndag 24 februari 2008
Fotograf-David
Idag var Fotograf-David här. Fotograf-David studerar vid en fin fotografskola på Gotland. Fotograf-David är i Umeå på jobb, två jobb: dels ska han fota fotolegenden Sune Jonsson (det vore som att jag skulle skriva om Torgny Lindgren, samtidigt som Torgny själv tittade över axeln och granskade min kommatering). Dels ska Fotograf-David ta foton till en utställning under temat "Verklighet". Fotograf-David tycker att studentlivet på Ålidhem är verkligt på ett kargt och vardagsrealistiskt sätt, i sin smutsiga blandning av akademi och barnslighet. Därför släppte jag lös Fotograf-David i mitt rum och korridor, och gav honom full frihet.
Ungefär samtidigt ville Vitryssen att jag skulle visa honom hur tvättmaskinerna fungerar. De är ju lite annorlunda än den tvättbräda och vedeldade tvättgryta han använder sig av hemma vid floden Njemen. När jag stod där och färgsorterade vitryska kläder smög Fotograf-David runt och fotograferade allt. Det kändes inte alls verkligt, bara absurt.
Sedan knackade vi på dörren till korridoren under min. De släppte gladeligen in oss när de fick se Fotograf-Davids fina kamera. Det kändes konstigt att befinna sig i den korridoren, eftersom den ser exakt ut som vår, men ändå inte. Som något av Kafka.
Innan Fotograf-David gick ville jag visa honom Ulla Montans fantastiska författarfoton. "Vänta bara!" sa Fotograf-David och kontrade med Richard Avedons überfantastiska författarfoton. Surfa dit och njut!
Jag hoppas snart kunna lägga ut några bilder som Fotograf-David tog på Vitryssen. De blev riktigt bra. Han visade sig vara en naturbegåvning framför kameran. Ett stenansikte med ungdomlig mystik.
Ungefär samtidigt ville Vitryssen att jag skulle visa honom hur tvättmaskinerna fungerar. De är ju lite annorlunda än den tvättbräda och vedeldade tvättgryta han använder sig av hemma vid floden Njemen. När jag stod där och färgsorterade vitryska kläder smög Fotograf-David runt och fotograferade allt. Det kändes inte alls verkligt, bara absurt.
Sedan knackade vi på dörren till korridoren under min. De släppte gladeligen in oss när de fick se Fotograf-Davids fina kamera. Det kändes konstigt att befinna sig i den korridoren, eftersom den ser exakt ut som vår, men ändå inte. Som något av Kafka.
Innan Fotograf-David gick ville jag visa honom Ulla Montans fantastiska författarfoton. "Vänta bara!" sa Fotograf-David och kontrade med Richard Avedons überfantastiska författarfoton. Surfa dit och njut!
Jag hoppas snart kunna lägga ut några bilder som Fotograf-David tog på Vitryssen. De blev riktigt bra. Han visade sig vara en naturbegåvning framför kameran. Ett stenansikte med ungdomlig mystik.
Dagens ord
Idag skulle jag plugga spanska. Hela dagen hade jag tänkt, likt den flitige student min bror en gång var. Det blev inte riktigt så. Jag har endast fyllt ett A4-papper med regelbundna och oregelbundna verb som jag verkligen behöver lära mig. Nu ska jag sätta fast den på toalettdörren.
En så kallad bajslapp.
En så kallad bajslapp.
Hört på fest
Var på fest igår. Trevligt. Skrattade en hel del. Tre gånger närmare bestämt:
"Jobb? Det är bara för enkla människor som inte kan försörja sig på apanage."
"Polis är inget man blir vid examen. Polis blir man när man misshandlat sin första invandrare."
"Nej jag har inte sett din jacka, men prova att locka efter den på sydsamiska."
"Jobb? Det är bara för enkla människor som inte kan försörja sig på apanage."
"Polis är inget man blir vid examen. Polis blir man när man misshandlat sin första invandrare."
"Nej jag har inte sett din jacka, men prova att locka efter den på sydsamiska."
lördag 23 februari 2008
Konsten att umgås
På senare tid har jag insett hur lätt, roligt och givande det kan vara att umgås med andra människor. Trots att man är nykter, och trots att man inte gick i samma mellanstadieklass.
Jag önskar att jag hade gjort denna upptäckt för fem år sedan. Då hade jag nog haft fler Facebook-kompisar idag än mina nuvarande fyra.
Jag önskar att jag hade gjort denna upptäckt för fem år sedan. Då hade jag nog haft fler Facebook-kompisar idag än mina nuvarande fyra.
fredag 22 februari 2008
IKSU-hatet
När jag just flyttat upp till Umeå och ännu inte funnit mig själv, då gick jag på IKSU (studenternas sporthall/gym). Ibland flera gånger i veckan. För första gången i mitt liv styrketränade jag regelbundet. Det verkade vara någonting man gjorde här i Umeå. Dessutom spelade jag squash med andra uppflyttade Kramforsbor. Vi var dåliga, men blev snabbt bättre och bättre.
På IKSU träffade man alltid någon bekant. Alla gick ju dit. Där fördjupades ytan i den ytliga relationen med de ytligt bekanta kurskamraterna. Stötte man ihop på IKSU så sa man:
"Jaså du är också här och tränar." Och så skrattade man onaturligt, för att sedan driva med någon illaluktande föreläsare eller klaga på en onödig tentafråga. Det var ju allt man hade gemensamt - plugget.
När man sedan träffades dagen efter på skolan kunde man fråga:
"Träningsvärk idag eller?" Och så skrattade man onaturligt. Vips hade man två saker gemensamt: plugget och gymmet.
Med tiden insåg jag hur förbannat idiotisk IKSU-kulturen var. Jag ville inte vara en del utav den. Det passade inte mig. Jag och IKSU hade växt åt olika håll. IKSU blev bara större och ytligare, och jag upptäckte Ivar Lo-Johansson.
Så jag slutade att gå dit. Men inte utan att först tjuvgå med min flickväns gymkort, sådär ett halvår eller två. Det kändes bra. Som att jag stal från de rika och gav till de fattiga. När jag väl slutade att gå dit på riktigt (det tog slut med flickvännen), då gjorde jag en politisk sak av det. Med svaga och obskyra argument försökte jag få mina vänner att förstå att IKSU försökte hjärntvätta oss. IKSU var ett nivelleringscentrum som strävade efter en slags fullmakt över Umeå och monopol på vår fritid. Staden kunde lika gärna byta namn, från Umeå till IKSU.
Jag blev skrattad åt. Förlöjligad. Med all rätt förstås. Jag hade ju ingenting att komma med. Min enmansprotest var ett skämt. Dessutom fanns det ju typ ingen annanstans att träna. Och träna måste man ju! Eller?
IKSU blev större och jag blev mindre. Det är numer Europas största friskvårdsanläggning på 21000 kvadratmeter och med 17500 medlemmar. Koncernen omsätter årligen 76 miljoner. Jag är 184 cm, väger 73 kg, bor på 19 kvadratmeter och tjänade knappt 30000 ifjol. Jag har inget att sätta emot. Jag har bara mitt hat. Mitt stilla hat.
De ovan redovisade siffrorna om IKSU får jag från studenttidningen Vertex. De har gjort en undersökning och kommit fram till att IKSU är Sveriges dyraste studentsporthall. Samtidigt är studentinflytandet lägst.
Företagsledaren och entreprenören Eilert Engströms vision är att 100 procent av Umeås vuxna befolkning ska träna på IKSU. Över min döda kropp Eilert, över min döda kropp. Vilket förmodligen kommer att hända. De som inte tränar på IKSU kommer Eilert att omdirigera till ett annat gym. Ett gym med gemensamt duschrum, med en alldeles speciell sorts gas.
Men visst, det finns fördelar med IKSU. Kulturlivet blomstrar i Umeå; nya klubbar, littfestivaler, kaféer, musikartister med mera poppar upp på löpande band. Och 2014 siktar vi på att bli Europas kulturhuvudstad. Detta ser jag lite som en motreaktion på IKSU-diktaturen.
Så bojkotta IKSU. Även om det känns som att ni måste gå dit, så behöver ni inte göra det. Jag lovar. Det finns så mycket mer i Umeå, och så mycket mer i livet, än Europas största friskvårdsanläggning.
På IKSU träffade man alltid någon bekant. Alla gick ju dit. Där fördjupades ytan i den ytliga relationen med de ytligt bekanta kurskamraterna. Stötte man ihop på IKSU så sa man:
"Jaså du är också här och tränar." Och så skrattade man onaturligt, för att sedan driva med någon illaluktande föreläsare eller klaga på en onödig tentafråga. Det var ju allt man hade gemensamt - plugget.
När man sedan träffades dagen efter på skolan kunde man fråga:
"Träningsvärk idag eller?" Och så skrattade man onaturligt. Vips hade man två saker gemensamt: plugget och gymmet.
Med tiden insåg jag hur förbannat idiotisk IKSU-kulturen var. Jag ville inte vara en del utav den. Det passade inte mig. Jag och IKSU hade växt åt olika håll. IKSU blev bara större och ytligare, och jag upptäckte Ivar Lo-Johansson.
Så jag slutade att gå dit. Men inte utan att först tjuvgå med min flickväns gymkort, sådär ett halvår eller två. Det kändes bra. Som att jag stal från de rika och gav till de fattiga. När jag väl slutade att gå dit på riktigt (det tog slut med flickvännen), då gjorde jag en politisk sak av det. Med svaga och obskyra argument försökte jag få mina vänner att förstå att IKSU försökte hjärntvätta oss. IKSU var ett nivelleringscentrum som strävade efter en slags fullmakt över Umeå och monopol på vår fritid. Staden kunde lika gärna byta namn, från Umeå till IKSU.
Jag blev skrattad åt. Förlöjligad. Med all rätt förstås. Jag hade ju ingenting att komma med. Min enmansprotest var ett skämt. Dessutom fanns det ju typ ingen annanstans att träna. Och träna måste man ju! Eller?
IKSU blev större och jag blev mindre. Det är numer Europas största friskvårdsanläggning på 21000 kvadratmeter och med 17500 medlemmar. Koncernen omsätter årligen 76 miljoner. Jag är 184 cm, väger 73 kg, bor på 19 kvadratmeter och tjänade knappt 30000 ifjol. Jag har inget att sätta emot. Jag har bara mitt hat. Mitt stilla hat.
De ovan redovisade siffrorna om IKSU får jag från studenttidningen Vertex. De har gjort en undersökning och kommit fram till att IKSU är Sveriges dyraste studentsporthall. Samtidigt är studentinflytandet lägst.
Företagsledaren och entreprenören Eilert Engströms vision är att 100 procent av Umeås vuxna befolkning ska träna på IKSU. Över min döda kropp Eilert, över min döda kropp. Vilket förmodligen kommer att hända. De som inte tränar på IKSU kommer Eilert att omdirigera till ett annat gym. Ett gym med gemensamt duschrum, med en alldeles speciell sorts gas.
Men visst, det finns fördelar med IKSU. Kulturlivet blomstrar i Umeå; nya klubbar, littfestivaler, kaféer, musikartister med mera poppar upp på löpande band. Och 2014 siktar vi på att bli Europas kulturhuvudstad. Detta ser jag lite som en motreaktion på IKSU-diktaturen.
Så bojkotta IKSU. Även om det känns som att ni måste gå dit, så behöver ni inte göra det. Jag lovar. Det finns så mycket mer i Umeå, och så mycket mer i livet, än Europas största friskvårdsanläggning.
Ingenting och dålig poesi
Idag gör studenter tentor. Det är en sådan fredag, en tentafredag, kulmen av en stressig och plågsam tentaperiod. Över hela landet verkar det vara så. Alla har tenta idag. Om man studerar.
Men jag har ingen tenta, jag har bara väntan.
Men jag har ingen tenta, jag har bara väntan.
torsdag 21 februari 2008
Var har jag jobbat idag?
Imorse när de ringde fick jag välja mellan en halvdag på högstadiet eller en heldag på en förskola. Ni kan säkert själv lista ut vad jag valde, om ni läser följande fragment av min dag:
Under förmiddagen knackade en kille mig på armen och sa att han hade bajsat ner sig. Eller han trodde åtminstone det. (Han trodde rätt.) Resten av dagen kunde jag inte låta bli att tänka på honom som "Bajspojken".
En tjej kröp hela vägen till matsalen. Varför? Hon var en katt. "Ska du inte kliva upp?" sa jag, "du blir ju smutsig om byxorna." "Mjau!" fräste hon och klöste mig på benet.
Elevernas favoritsysselsättning under lunchrasten: hänga i armarna på vikarien tills han gick med på att lyfta upp dem i luften.
När jag kom hem hade jag väskan full av teckningar. Några hade jag fått, men de flesta hade jag köpt för låtsaspengar. Det var en lukrativ bransch. För mig. Om en bild kostade fem kronor, och man betalade med en kopierad Monopoltia, då kunde man få en sådär trettio spänn i växel. Haha! Vilka losers!
Under förmiddagen knackade en kille mig på armen och sa att han hade bajsat ner sig. Eller han trodde åtminstone det. (Han trodde rätt.) Resten av dagen kunde jag inte låta bli att tänka på honom som "Bajspojken".
En tjej kröp hela vägen till matsalen. Varför? Hon var en katt. "Ska du inte kliva upp?" sa jag, "du blir ju smutsig om byxorna." "Mjau!" fräste hon och klöste mig på benet.
Elevernas favoritsysselsättning under lunchrasten: hänga i armarna på vikarien tills han gick med på att lyfta upp dem i luften.
När jag kom hem hade jag väskan full av teckningar. Några hade jag fått, men de flesta hade jag köpt för låtsaspengar. Det var en lukrativ bransch. För mig. Om en bild kostade fem kronor, och man betalade med en kopierad Monopoltia, då kunde man få en sådär trettio spänn i växel. Haha! Vilka losers!
onsdag 20 februari 2008
Ett kvällsbesök
Jag sitter i fåtöljen. Teven är på. Datorn är på. På bordet ligger ett par böcker uppslagna. Jag gör allt och ingenting på samma gång.
Då knackar det på dörren. Det är vitryssen. Som vanligt klädd i shorts och en tröja som är lika gul som hans pottfrisyr.
Han undrar om jag kan läsa igenom hans uppsats. En till. Den här handlar om hans hem. "Visst," säger jag och vinkar in honom i mitt rum.
Vi går igenom det han skrivit. Jag rättar till och förklarar. Han säger att han förstår allt jag säger men jag är tveksam.
Sedan kallpratar vi lite på engelska. Om fotboll och om kulturella skillnader mellan Sverige och Vitryssland. Efter en stund blir det tyst. Han står mitt på golvet och ser vilsen och slavisk ut. Han ser sig omkring och säger: "du har många saker" på sin bästa vitrysksvenska. Jag nickar. Sedan går han.
(Jag har börjat bokblogga förresten. Kolla in den här. Vi får se hur det går.)
Då knackar det på dörren. Det är vitryssen. Som vanligt klädd i shorts och en tröja som är lika gul som hans pottfrisyr.
Han undrar om jag kan läsa igenom hans uppsats. En till. Den här handlar om hans hem. "Visst," säger jag och vinkar in honom i mitt rum.
Vi går igenom det han skrivit. Jag rättar till och förklarar. Han säger att han förstår allt jag säger men jag är tveksam.
Sedan kallpratar vi lite på engelska. Om fotboll och om kulturella skillnader mellan Sverige och Vitryssland. Efter en stund blir det tyst. Han står mitt på golvet och ser vilsen och slavisk ut. Han ser sig omkring och säger: "du har många saker" på sin bästa vitrysksvenska. Jag nickar. Sedan går han.
(Jag har börjat bokblogga förresten. Kolla in den här. Vi får se hur det går.)
Det unika bidraget för bloggare
Så var det dags igen för kulturbidraget att skickas vidare. Tabula Rasa har det nu. Vem får det härnäst?
Gå in här och nominera er favoritblogg. Kom igen nu!
Gå in här och nominera er favoritblogg. Kom igen nu!
tisdag 19 februari 2008
Lugn och olycka
Vad bra hon var, Kristina Lugn, på Babel Special ikväll. Så vis, så sympatisk, så...lugn.Hon pratade om att vara hatad. Om att bli spottad på. Om att det är fint att vara elitidrottare, men fult att vara kulturelit. Dessutom pratade hon om all tid hon slösat bort på att vara ensam och olycklig. Och att hon varit det på grund av att hon tänkt för mycket på sig själv. Vilket öppnade mina ögon. Det är ju så det är. Om man tycker sig vara duktig och unik, och kanske lite bättre än många andra; om man överskattar sin egen betydelse och existens: då blir det ju förbannat jobbigt om man inte gör något vettigt av den. För att inte tala om den bitterhet man upplever då sin omgivning inte ser den genialitet man själv så tydligt ser. (Det spelar ingen roll om den de facto är överdriven.) En sådan människa kan bara bli lycklig av personlig framgång. Och efter en framgång måste nästa framgång bli ännu större. Man måste hela tiden utvecklas, synas, höras och imponera lite mer på sin omvärld för att bli den unika person man själv tror att man är. Om man inte gör det så går man sönder. Och då har vi nog gått varvet runt och återkommit till Sigge Eklunds neonarcissism.
Samtidigt är jag tveksam. Klart man måste tro på sig själv och vårda sitt ego. För att älska andra måste man väl först älska sig själv, eller? Men jag vet inte om jag är villig att betala i olycka bara för att jag tror på mig själv. (Vilket är lätt att göra, här på studentkammaren där ingen säger emot en.) Då känns det lättare att rätta sig i ledet, nöja sig med allt och tänka: "äh vad fan, skit samma, jag är ändå inte bättre än såhär."
Vi blir olyckliga när drömmarna vi anser oss förtjäna inte slår in. Men jag vill ändå inte tro att vi vore lyckligare utan dem.
En dag i en lärarvikaries liv
De ringde klockan 07:oo och gav mig två alternativ: idrott på mellanstadiet i Röbäck, eller en dag med 3b i Innertavle. Eftersom jag inte vet var Innertavle ligger så valde jag Röbäck.
Vi åkte längdskidor. Det var roligt. Jag hade ju nyckeln till förrådet och kunde välja ut de bästa skidorna och pjäxorna innan kidsen kom. Tyvärr blev jag tvungen att lämna över dem till en gråtfärdig snorunge lite senare på dagen.
"Du ska ju ändå inte åka, du är ju fröken!" Gnällde pojken.
Då var det inte lika roligt längre.
Mellan två lektioner satt jag på en låda mot en vägg och åt en banan. Solen lyste ner genom ett tunt molndis. Plötsligt dök en förskoleklass upp runt knuten. Eller det kanske var två. Först en lärare, och sen barn på barn på barn, in absurdum, i ett långt prydligt led som bara blev längre och längre. Nästan lite otäckt var det. Barn i den där åldern är ju exakt lika stora. Och när de är påpälsade med mössor, vantar, klumpiga boots och feta overaller så ser man ju ingen skillnad på dem. Som en klonad barnarmé.
Jag började fundera på vad som skulle hända om de anföll. 30 femåringar mot mig. Fängelseregler. Vem/vilka vinner?
Två små ögon ur hopen av barn stirrade mot mig. Jag tror det var en pojke, men det kan lika gärna varit en tjej. Han tokstirrade verkligen på mig. Jag stirrade tillbaka. Ingen vek ner sig. Det var alldeles tyst. En sån där konstig boll av kvistar rullade förbi nere på den snötäckta fotbollsplanen.
"Ville du nåt eller?!" Sa jag.
Det var som att tända en tändsticka i ett gasfyllt rum...
Vi åkte längdskidor. Det var roligt. Jag hade ju nyckeln till förrådet och kunde välja ut de bästa skidorna och pjäxorna innan kidsen kom. Tyvärr blev jag tvungen att lämna över dem till en gråtfärdig snorunge lite senare på dagen.
"Du ska ju ändå inte åka, du är ju fröken!" Gnällde pojken.
Då var det inte lika roligt längre.
Mellan två lektioner satt jag på en låda mot en vägg och åt en banan. Solen lyste ner genom ett tunt molndis. Plötsligt dök en förskoleklass upp runt knuten. Eller det kanske var två. Först en lärare, och sen barn på barn på barn, in absurdum, i ett långt prydligt led som bara blev längre och längre. Nästan lite otäckt var det. Barn i den där åldern är ju exakt lika stora. Och när de är påpälsade med mössor, vantar, klumpiga boots och feta overaller så ser man ju ingen skillnad på dem. Som en klonad barnarmé.
Jag började fundera på vad som skulle hända om de anföll. 30 femåringar mot mig. Fängelseregler. Vem/vilka vinner?
Två små ögon ur hopen av barn stirrade mot mig. Jag tror det var en pojke, men det kan lika gärna varit en tjej. Han tokstirrade verkligen på mig. Jag stirrade tillbaka. Ingen vek ner sig. Det var alldeles tyst. En sån där konstig boll av kvistar rullade förbi nere på den snötäckta fotbollsplanen.
"Ville du nåt eller?!" Sa jag.
Det var som att tända en tändsticka i ett gasfyllt rum...
måndag 18 februari 2008
Kalla mig Mikael
Jag funderar på att gå till sjöss. Mest för att kunna säga att jag gått till sjöss. Nej, mest för att andra ska kunna säga att jag gått till sjöss. Själv kan jag ju inte säga det. Jag är ju till sjöss. Men när morsan träffar min gamla dagmamma på Konsum, och hon frågar vad jag gör nuförtiden, då kan mamma svara:
"Ja Mikael, han har gått till sjöss."
Eller på klassåterträffen, när någon undrar var den där korte fräknige killen är någonstans, då kan någon som vet svara:
"Du menar Mikael, han har gått på sjön."
Men jag vet inte hur man går tillväga när man vill gå till sjöss. Jag antar att det inte är som förr i tiden, som i romanerna, när man bara gick ned till hamnen och bordade första bästa fartyg som låg inne. Så vill jag att det ska vara. Jag vill inte behöva gå någon kurs som det står på arbetsförmedlingens hemsida under "Arbete till sjöss".
Man klickar där och finner rubriken: Sjömansyrket - ett val av livsstil. Underbart. Men sen följer en massa information om, och länkar till allsköns utbildningar och skit. Jag är less på utbildningar. Jag är färdigutbildad. Nu vill jag leva. Nu vill jag gå till sjöss!
Call me Ishmael. Some years ago - never mind how long precisely - having little or no money in my purse, and nothing particular to interest me on shore, I thought I would sail about a little and see the watery part of the world.
"Ja Mikael, han har gått till sjöss."
Eller på klassåterträffen, när någon undrar var den där korte fräknige killen är någonstans, då kan någon som vet svara:
"Du menar Mikael, han har gått på sjön."
Men jag vet inte hur man går tillväga när man vill gå till sjöss. Jag antar att det inte är som förr i tiden, som i romanerna, när man bara gick ned till hamnen och bordade första bästa fartyg som låg inne. Så vill jag att det ska vara. Jag vill inte behöva gå någon kurs som det står på arbetsförmedlingens hemsida under "Arbete till sjöss".
Man klickar där och finner rubriken: Sjömansyrket - ett val av livsstil. Underbart. Men sen följer en massa information om, och länkar till allsköns utbildningar och skit. Jag är less på utbildningar. Jag är färdigutbildad. Nu vill jag leva. Nu vill jag gå till sjöss!
Call me Ishmael. Some years ago - never mind how long precisely - having little or no money in my purse, and nothing particular to interest me on shore, I thought I would sail about a little and see the watery part of the world.
söndag 17 februari 2008
lördag 16 februari 2008
Alltså-egentligen-fällan
Igår började det en ny tjej på jobbet. Hon skulle skolas in som diskplockare. Jag fick ansvaret för inskolningen. Just det, jag skulle alltså lära henne hur man diskar glas, tallrikar och bestick.
Det mest klassiska misstag man kan göra i en sån här situation är att gå i alltså-egentligen-fällan:
Alltså egentligen är jag gymnasielärare, men det är ju så svårt att få jobb...
Alltså egentligen är jag litteraturvetare, skrev just en bejublad uppsats om sydstatsgotik, men det blir man ju inte rik på...
Alltså egentligen är jag författare, jag gör bara det här för att samla material till en roman jag skriver...
Alltså egentligen är jag musiker, men jag har inte lärt mig att sjunga eller spela något instrument än...
Alltså egentligen är jag inte här, det är du som pratar med dig själv...
Men jag sa inget av det där. Det vore så lätt. Dessutom vore det inte speciellt hygglo att säga till någon som just börjat på jobbet att man själv egentligen inte vill vara där. Istället lät jag henne tro att diskplockare var allt jag ville bli här i livet. Att jag var helt nöjd med tillvaron; att jag hade uppfyllt min dröm och tog jobbet på största möjliga allvar. Inte nog med det: jag spelade även lite sur och tvär, eftersom hon nu var en konkurrent om arbetspassen vid diskbandet. MINA arbetspass!
Ärligt talat, det är faktiskt svårt att tillrättavisa någon utan att låta som en dryg översittare. Jag försökte ändå hålla tillbaka lite, så gott jag kunde:
"Men snälla lilla vän! Nu har du blandat nollfemmor och nollfyror i samma back igen. Jag vet att det är svårt för ett otränat öga att se skillnad på glasen, men det gäller att lära sig snabbt, annars håller man inte länge i den här branschen!"
Hon gick hem strax före tolv.
Det mest klassiska misstag man kan göra i en sån här situation är att gå i alltså-egentligen-fällan:
Alltså egentligen är jag gymnasielärare, men det är ju så svårt att få jobb...
Alltså egentligen är jag litteraturvetare, skrev just en bejublad uppsats om sydstatsgotik, men det blir man ju inte rik på...
Alltså egentligen är jag författare, jag gör bara det här för att samla material till en roman jag skriver...
Alltså egentligen är jag musiker, men jag har inte lärt mig att sjunga eller spela något instrument än...
Alltså egentligen är jag inte här, det är du som pratar med dig själv...
Men jag sa inget av det där. Det vore så lätt. Dessutom vore det inte speciellt hygglo att säga till någon som just börjat på jobbet att man själv egentligen inte vill vara där. Istället lät jag henne tro att diskplockare var allt jag ville bli här i livet. Att jag var helt nöjd med tillvaron; att jag hade uppfyllt min dröm och tog jobbet på största möjliga allvar. Inte nog med det: jag spelade även lite sur och tvär, eftersom hon nu var en konkurrent om arbetspassen vid diskbandet. MINA arbetspass!
Ärligt talat, det är faktiskt svårt att tillrättavisa någon utan att låta som en dryg översittare. Jag försökte ändå hålla tillbaka lite, så gott jag kunde:
"Men snälla lilla vän! Nu har du blandat nollfemmor och nollfyror i samma back igen. Jag vet att det är svårt för ett otränat öga att se skillnad på glasen, men det gäller att lära sig snabbt, annars håller man inte länge i den här branschen!"
Hon gick hem strax före tolv.
fredag 15 februari 2008
Livet är en schlager
Ikväll ska jag plocka disk igen. Först plocka, sedan diska och slutligen ställa tillbaka glasen bakom baren. Diskplockarjobbets tre gyllene steg.
Jag hade kunnat vara på väg i en bil från Stockholm till Umeå för att packa ner det viktigaste och sedan återvända söderut för att börja lärarjobbet på måndag. Men något kom i vägen.
Daniel kom i vägen.
Istället ska jag trängas bland firmafestande femtioåringar; sträcka fram min arm mellan Gunnar och Bengt - två svettiga hundratjugokilos fyllon från Åsele - för att plocka undan deras ölglas. Men jag hinner bara vidröra glaset förrän någon av dem brister ut i ett:
"Ööööh! Vafan göru!? De ä ju mycke kvar i rä där!"
Och så tömmer Gunnar de sista centiliterna salivöl innan han med ett brölskratt ger glaset till mig.
Jag hade kunnat sitta ensam i en bil någonstans norr om Söderhamn. Jag älskar att köra bil ensam. Långa sträckor. Avverka mil efter mil som träd i en oändlig skog. Lyssna på musik, tänka, planera, konspirera och bara vara med sig själv men ändå i rörelse.
Men något kom i vägen.
Jag hade kunnat vara på väg i en bil från Stockholm till Umeå för att packa ner det viktigaste och sedan återvända söderut för att börja lärarjobbet på måndag. Men något kom i vägen.
Daniel kom i vägen.
Istället ska jag trängas bland firmafestande femtioåringar; sträcka fram min arm mellan Gunnar och Bengt - två svettiga hundratjugokilos fyllon från Åsele - för att plocka undan deras ölglas. Men jag hinner bara vidröra glaset förrän någon av dem brister ut i ett:
"Ööööh! Vafan göru!? De ä ju mycke kvar i rä där!"
Och så tömmer Gunnar de sista centiliterna salivöl innan han med ett brölskratt ger glaset till mig.
Jag hade kunnat sitta ensam i en bil någonstans norr om Söderhamn. Jag älskar att köra bil ensam. Långa sträckor. Avverka mil efter mil som träd i en oändlig skog. Lyssna på musik, tänka, planera, konspirera och bara vara med sig själv men ändå i rörelse.
Men något kom i vägen.
Tvångshandling
Varje gång jag kommer hem måste jag kolla att mitt namn står kvar på namnlistan vid ingången. Sedan tar jag trapporna upp och tänker: än existerar jag.
torsdag 14 februari 2008
Alla Hjärtans Dag 2008
- Väcktes av plogbilen
- Åt frukost
- Läste DN (förstasiderubrik: "Allt fler unga fastnar i bidragsberoendet")
- Bloggade
- Hjälpte min före detta flickvän att bära möbler och lådor
- Åt lunch (linssoppa)
- Drack kaffe och tog avsked av min före detta flickvän (hon ska flytta till Mariestad)
- Låg på sängen och lyssnade på Townes van Zandt
- Sov en stund (kanske, jag vet inte)
- Sprang fem kilometer
- Duschade
- Lagade middag (samtidigt som det unga paret. Han hade skjorta och hon kjol. De skrattade och frågade vad jag "skulle göra för gott?" Köttbullar skulle jag göra. Mamma Scans. De lagade fläskfilé, svampsås och klyftpotatis. Precis som ALLA andra svenska par i den åldern gör idag)
- Drack kaffe
- Gick till en kompis och såg innebandy (de gjorde ett mål. Då var jag på toa)
- Lyssnade på när min kompis sjöng och spelade gitarr (Eldkvarn - Nådens hand)
- Gick hem
- Funderade på att skriva en novell (möjlig titel: Vad gör Rickard?)
- Tyckte illa om mig själv för att jag skriver tragiska blogginlägg när jag egentligen, innerst inne, är ganska glad
- Åt frukost
- Läste DN (förstasiderubrik: "Allt fler unga fastnar i bidragsberoendet")
- Bloggade
- Hjälpte min före detta flickvän att bära möbler och lådor
- Åt lunch (linssoppa)
- Drack kaffe och tog avsked av min före detta flickvän (hon ska flytta till Mariestad)
- Låg på sängen och lyssnade på Townes van Zandt
- Sov en stund (kanske, jag vet inte)
- Sprang fem kilometer
- Duschade
- Lagade middag (samtidigt som det unga paret. Han hade skjorta och hon kjol. De skrattade och frågade vad jag "skulle göra för gott?" Köttbullar skulle jag göra. Mamma Scans. De lagade fläskfilé, svampsås och klyftpotatis. Precis som ALLA andra svenska par i den åldern gör idag)
- Drack kaffe
- Gick till en kompis och såg innebandy (de gjorde ett mål. Då var jag på toa)
- Lyssnade på när min kompis sjöng och spelade gitarr (Eldkvarn - Nådens hand)
- Gick hem
- Funderade på att skriva en novell (möjlig titel: Vad gör Rickard?)
- Tyckte illa om mig själv för att jag skriver tragiska blogginlägg när jag egentligen, innerst inne, är ganska glad
Två dagar i en arbetssökandes liv
Dag 1
Än en gång fascineras jag över att man kan kliva upp klockan åtta i Umeå, äta frukost i lugn och ro, packa sin väska, och sen vara i Stockholm lagom till lunch. Tre timmar senare sitter jag mittemot skolchefen på ett nytt, fräscht och levande gymnasium på Liljeholmen. Allt går bra. Jag är lagom stiligt klädd, håret ligger rätt och samtalen flyter på som Ångermanälven under Sandöbron. Jag är trevlig, snabbtänkt, rolig, ärlig, intresserad, engagerad. Jag är allt som man ska vara under en anställningsintervju. Och jag möts av ett leende som säger: det här är ditt Mikael, knyt ihop säcken och gå!
Efter en timmes snack visar hon mig runt i skolan - den första skola jag verkligen vill bli en del av. Jag hälsar på en massa lärare, och en del elever som fortfarande sitter kvar och arbetar, gladeligen, trots att klockan är fyra på eftermiddagen. Det har jag ALDRIG sett förut. Skolchefen visar till och med var jag kommer att sitta i lärarnas arbetsrum. Vid skrivbordet intill sitter en långhårig kille från New York. Hälften av lärarna på skolan är nämligen native English speakers. Jag hälsar på snubben och börjar prata lite (mest för att visa skolchefen hur duktig jag är med folk). Han jobbar bara halvtid som musiklärare på skolan, resten av tiden spelar han på olika klubbar runtomkring Stockholm. I ett bluesband. Jag blir alldeles skakis av tanken på att jag kanske ska sitta och arbeta, varje dag, bredvid en cool katt från New York som lirar blues.
Sedan sätter vi oss ner igen och jag får möta biträdande skolchef. Han är från England. Men vid det här laget är jag så uppspeedad att en intervju till, på engelska, går lika bra som den första.
Två timmar efter att jag kommit till skolan lämnar jag den och tar jag tunnelbanan mot Centralen. Samtidigt ringer jag runt och berättar för alla hur det gått. Pappa verkar nöjd. Han börjar planera flytten. Han gillar att flytta. Jag lugnar ner honom, men han är redan borta; i skallen har han redan tagit ledigt från jobbet och snackat med grannen som har släpvagn med kåpa. Jag skrattar åt honom. För långt därinne tror även jag att den här gången blir det fanimej av!
Dag 2
Jag sover dåligt. På helspänn liksom. Dessutom blir det inte bättre av att jag delar säng med Johan. Han blir illa berörd när jag envisas med att ligga skavfötters. Men det känns bekvämast så. Har inte att göra med någon gayfobi. Jag tycker bara det är svårt att somna när man ligger ansikte mot ansikte med en vän.
Per går till Swedbank-kontoret, och jag och Johan driver runt på stan. Johan är också arbetssökande, och precis som jag har han en examen men till skillnad från mig har han förtjänat den. Nu när vi pratar jobbsök och CV:s och skit så gör jag det med en myndig stämma - jag vet ju lite mer vid det här laget; jag ger Johan tips och råd, strategier han kan använda sig av så att även han ska lyckas med det vi människor satts på jorden för att göra: skaffa ett jobb och jobba tills vi dör.
Solen skiner och jag är på gott humör. Plötsligt känns Stockholm som min stad. Allt jag ser får en plats i mitt nya liv. Vi käkar lunch: kebab i pitabröd och ett glas vatten - 25 kronor. Jag tänker att snart behöver jag inte dragga stadens bottenskrap till restauranger för att hitta en lunch som passar min plånbok.
Och till sommaren, då har jag råd med en resa, vart jag vill!
Johan och jag tar avsked på Centralen och jag åker hem till Pers soffa och försöker läsa. Jag vet att skolchefen skulle ha sin sista intervju klockan tre, så lagom vid fem bör hon höra av sig.
Jag vet inte varför hon säger vad han heter, men det gör hon. Daniel heter han, killen som fick jobbet och förändrade mitt liv. Eller egentligen inte: han förändrade inte mitt liv; han hindrade det från att förändras. Visst, jag var trevlig, trygg och full av ambitioner och spännande idéer. Men Daniel hade erfarenhet.
Jag lämnar en lapp på matbordet: "Fick inte jobbet. Tar en promenad." Sedan går jag upp på ett berg vid Söder Mälarstrand. Det är mörkt men ett hav av ljus lyser på andra sidan Riddarfjärden. Jag förbannar hela skiten. Jag förbannar huvudstaden i det land som bara fortsätter att svika mig. (Jag vet, jag är melodramatisk. "Dramaqueen" brukar jag bli kallad. Och Sverige har visst gett mig mycket, alldeles för mycket, men så kände jag just då.)
Jag sätter mig ner på en iskall bänk, gnuggar fotsulorna mot grusgången och plockar upp mobilen. Bakom mig en bit bort går clownerna hem från sina jobb, och det känns som att det inte finns någon poäng i att vara fri längre.
Än en gång fascineras jag över att man kan kliva upp klockan åtta i Umeå, äta frukost i lugn och ro, packa sin väska, och sen vara i Stockholm lagom till lunch. Tre timmar senare sitter jag mittemot skolchefen på ett nytt, fräscht och levande gymnasium på Liljeholmen. Allt går bra. Jag är lagom stiligt klädd, håret ligger rätt och samtalen flyter på som Ångermanälven under Sandöbron. Jag är trevlig, snabbtänkt, rolig, ärlig, intresserad, engagerad. Jag är allt som man ska vara under en anställningsintervju. Och jag möts av ett leende som säger: det här är ditt Mikael, knyt ihop säcken och gå!
Efter en timmes snack visar hon mig runt i skolan - den första skola jag verkligen vill bli en del av. Jag hälsar på en massa lärare, och en del elever som fortfarande sitter kvar och arbetar, gladeligen, trots att klockan är fyra på eftermiddagen. Det har jag ALDRIG sett förut. Skolchefen visar till och med var jag kommer att sitta i lärarnas arbetsrum. Vid skrivbordet intill sitter en långhårig kille från New York. Hälften av lärarna på skolan är nämligen native English speakers. Jag hälsar på snubben och börjar prata lite (mest för att visa skolchefen hur duktig jag är med folk). Han jobbar bara halvtid som musiklärare på skolan, resten av tiden spelar han på olika klubbar runtomkring Stockholm. I ett bluesband. Jag blir alldeles skakis av tanken på att jag kanske ska sitta och arbeta, varje dag, bredvid en cool katt från New York som lirar blues.
Sedan sätter vi oss ner igen och jag får möta biträdande skolchef. Han är från England. Men vid det här laget är jag så uppspeedad att en intervju till, på engelska, går lika bra som den första.
Två timmar efter att jag kommit till skolan lämnar jag den och tar jag tunnelbanan mot Centralen. Samtidigt ringer jag runt och berättar för alla hur det gått. Pappa verkar nöjd. Han börjar planera flytten. Han gillar att flytta. Jag lugnar ner honom, men han är redan borta; i skallen har han redan tagit ledigt från jobbet och snackat med grannen som har släpvagn med kåpa. Jag skrattar åt honom. För långt därinne tror även jag att den här gången blir det fanimej av!
Dag 2
Jag sover dåligt. På helspänn liksom. Dessutom blir det inte bättre av att jag delar säng med Johan. Han blir illa berörd när jag envisas med att ligga skavfötters. Men det känns bekvämast så. Har inte att göra med någon gayfobi. Jag tycker bara det är svårt att somna när man ligger ansikte mot ansikte med en vän.
Per går till Swedbank-kontoret, och jag och Johan driver runt på stan. Johan är också arbetssökande, och precis som jag har han en examen men till skillnad från mig har han förtjänat den. Nu när vi pratar jobbsök och CV:s och skit så gör jag det med en myndig stämma - jag vet ju lite mer vid det här laget; jag ger Johan tips och råd, strategier han kan använda sig av så att även han ska lyckas med det vi människor satts på jorden för att göra: skaffa ett jobb och jobba tills vi dör.
Solen skiner och jag är på gott humör. Plötsligt känns Stockholm som min stad. Allt jag ser får en plats i mitt nya liv. Vi käkar lunch: kebab i pitabröd och ett glas vatten - 25 kronor. Jag tänker att snart behöver jag inte dragga stadens bottenskrap till restauranger för att hitta en lunch som passar min plånbok.
Och till sommaren, då har jag råd med en resa, vart jag vill!
Johan och jag tar avsked på Centralen och jag åker hem till Pers soffa och försöker läsa. Jag vet att skolchefen skulle ha sin sista intervju klockan tre, så lagom vid fem bör hon höra av sig.
Jag vet inte varför hon säger vad han heter, men det gör hon. Daniel heter han, killen som fick jobbet och förändrade mitt liv. Eller egentligen inte: han förändrade inte mitt liv; han hindrade det från att förändras. Visst, jag var trevlig, trygg och full av ambitioner och spännande idéer. Men Daniel hade erfarenhet.
Jag lämnar en lapp på matbordet: "Fick inte jobbet. Tar en promenad." Sedan går jag upp på ett berg vid Söder Mälarstrand. Det är mörkt men ett hav av ljus lyser på andra sidan Riddarfjärden. Jag förbannar hela skiten. Jag förbannar huvudstaden i det land som bara fortsätter att svika mig. (Jag vet, jag är melodramatisk. "Dramaqueen" brukar jag bli kallad. Och Sverige har visst gett mig mycket, alldeles för mycket, men så kände jag just då.)
Jag sätter mig ner på en iskall bänk, gnuggar fotsulorna mot grusgången och plockar upp mobilen. Bakom mig en bit bort går clownerna hem från sina jobb, och det känns som att det inte finns någon poäng i att vara fri längre.
onsdag 13 februari 2008
Hemma hos Swedbank-Per
Swedbank-Per bor på Söder. I närheten av Zinkensdamm. Där spelas det bandy på vintern, och fotboll på sommaren. Laget i allas hjärtan är förstås Hammarby.
Eftersom jag inte tänkte bli i Stockholm så länge, så jag tog varken med min älskade MacBook eller mer än ett ombyte. Men redan nu har besöket blivit längre än jag trodde. Snart måste jag tvätta eller börja använda Swedbank-Pers kalsonger.
Jag gillar inte att blogga på någon annans dator. Att blogga är ju så intimt, nästan som könsumgänge, och då kan ni ju förstå vilken liknelse man kan dra. Men Swedbank-Per har ingen flickvän. Tur det.
Det känns verkligen inte bekvämt att blogga på Swedbank-Pers dator. Den är gammal och grå, och med stora feta tangenter som står upp en centimeter. Det är svårt att skriva. Jag kommer åt fel knapp hela tiden och måste backa och radera. Förstår inte hur Swedbank-Per kan leva såhär.
Swedbank-Pers lägenhet är egentligen inte Swedbank-Pers. Den tillhör en tjej som åkt till Costa Rica eller nåt. Swedbank-Per ska inte skaffa något helt eget förrän han tjänat sin första miljon, säger han. Lagom till sommaren alltså.
Stockholm är soligt men kallt. Det finns ingen snö och det luktar lite vår. Idag satt jag och Johan på en stentrappa vid Hötorget och tittade på duvorna. De bajsade ikapp på en ful staty. Vi drack Burger King-kaffe. Sedan for jag hit och Johan till Uppsala.
Eftersom jag inte tänkte bli i Stockholm så länge, så jag tog varken med min älskade MacBook eller mer än ett ombyte. Men redan nu har besöket blivit längre än jag trodde. Snart måste jag tvätta eller börja använda Swedbank-Pers kalsonger.
Jag gillar inte att blogga på någon annans dator. Att blogga är ju så intimt, nästan som könsumgänge, och då kan ni ju förstå vilken liknelse man kan dra. Men Swedbank-Per har ingen flickvän. Tur det.
Det känns verkligen inte bekvämt att blogga på Swedbank-Pers dator. Den är gammal och grå, och med stora feta tangenter som står upp en centimeter. Det är svårt att skriva. Jag kommer åt fel knapp hela tiden och måste backa och radera. Förstår inte hur Swedbank-Per kan leva såhär.
Swedbank-Pers lägenhet är egentligen inte Swedbank-Pers. Den tillhör en tjej som åkt till Costa Rica eller nåt. Swedbank-Per ska inte skaffa något helt eget förrän han tjänat sin första miljon, säger han. Lagom till sommaren alltså.
Stockholm är soligt men kallt. Det finns ingen snö och det luktar lite vår. Idag satt jag och Johan på en stentrappa vid Hötorget och tittade på duvorna. De bajsade ikapp på en ful staty. Vi drack Burger King-kaffe. Sedan for jag hit och Johan till Uppsala.
tisdag 12 februari 2008
måndag 11 februari 2008
Återträff och hiphop
Det är tio år sedan jag gick ut nian. Häromdagen fick jag en inbjudan till klassåterträff. Och ja...nej jag tänker inte ens raljera över det här. Det vore så klichéartat. Klart jag ska gå dit. Allt annat vore som en loska i ansiktet på mina gamla klasskamrater. Som om jag skulle vara bättre än dem. Det är jag inte. Jag ska gå. Det blir kul, intressant och spännande. Och det kostar ju bara 330 kronor. Sällan kommer jag ha så roligt, för så lite pengar.
När jag skriver såhär känner jag mig som Tupac Shakur i disslåten Hit 'Em Up, där han efter första versen säger att han inte tänker säga något mer, för han står så högt över dem han dissar att han inte ens vill vidröra skiten, istället låter han sina "little homies" ta hand om packet. Men det roliga är att 2pac är så jävla förbannad att han inte kan hålla sig i bakgrunden. En minut senare dyker han upp igen och lägger några av hiphophistoriens fetaste rhymes. Dock inte lika feta som de Notorious B.I.G. - killen han dissar - brukade leverera.
Men jag tänker alltså inte göra så. För jag påstår inte att jag är coolare än mina gamla högstadiekamrater. Tvärtom! Så jag håller mig lugn. Jag bidar tiden och funderar på vilka jag kläder jag ska ha på mig. Det blir kul med återträff på Gladan. Det blir det. Jag kan knappt bärga mig. Och jag tänker alltså inte återkomma med ett inlägg som säger något annat.
(Kuriosa: när jag gick i trean på gymnasiet skrev jag mitt specialarbete om hiphop. Jag fick VG. Borde ha fått MVG. Det var fett! Jag var en akademisk och anonym hiphoppare - jag kunde mycket, lyssnade på det mesta (Wu-Tang, Big Pun, Gang Starr, you name it!) men visade inget utåt; jag kallade inte lärarna för "punk-ass bitches" och klädde mig inte i stora kepsar, superbaggy jeans och fejksmycken runt halsen. Numer lyssnar jag mer på Neil Young och Dylan. Det visar jag utåt genom att bära skägg.)
PS. Fortfarande lugn angående återträffen. Lugn och fin. DS.
När jag skriver såhär känner jag mig som Tupac Shakur i disslåten Hit 'Em Up, där han efter första versen säger att han inte tänker säga något mer, för han står så högt över dem han dissar att han inte ens vill vidröra skiten, istället låter han sina "little homies" ta hand om packet. Men det roliga är att 2pac är så jävla förbannad att han inte kan hålla sig i bakgrunden. En minut senare dyker han upp igen och lägger några av hiphophistoriens fetaste rhymes. Dock inte lika feta som de Notorious B.I.G. - killen han dissar - brukade leverera.
Men jag tänker alltså inte göra så. För jag påstår inte att jag är coolare än mina gamla högstadiekamrater. Tvärtom! Så jag håller mig lugn. Jag bidar tiden och funderar på vilka jag kläder jag ska ha på mig. Det blir kul med återträff på Gladan. Det blir det. Jag kan knappt bärga mig. Och jag tänker alltså inte återkomma med ett inlägg som säger något annat.
(Kuriosa: när jag gick i trean på gymnasiet skrev jag mitt specialarbete om hiphop. Jag fick VG. Borde ha fått MVG. Det var fett! Jag var en akademisk och anonym hiphoppare - jag kunde mycket, lyssnade på det mesta (Wu-Tang, Big Pun, Gang Starr, you name it!) men visade inget utåt; jag kallade inte lärarna för "punk-ass bitches" och klädde mig inte i stora kepsar, superbaggy jeans och fejksmycken runt halsen. Numer lyssnar jag mer på Neil Young och Dylan. Det visar jag utåt genom att bära skägg.)
PS. Fortfarande lugn angående återträffen. Lugn och fin. DS.
Bara för att man inte arbetar behöver man inte gå sysslolös
"Men Italien då?" Frågade jag Johan.
"Italien?" Svarade han, "vad pratar du om?"
söndag 10 februari 2008
'Bra' är ett bra adjektiv, om man för tillfället saknar språklig fantasi
Igår var jag på bio och såg Ping-pongkingen. Den var bra, men inte så bra som jag trodde. Jag hade läst för mycket bra om den, och hört regissören Jens Jonssons lustiga skratt alldeles för många gånger. Således hade jag redan bestämt mig för att den skulle vara bra när jag kom till biografen. Och det är aldrig bra.
Men den var bra nog för att jag ska hedra den genom att byta färg på mina inläggsrubriker till pingisbordsgrönt.
Vi får se hur bra jag klarar av denna förändring.
Men den var bra nog för att jag ska hedra den genom att byta färg på mina inläggsrubriker till pingisbordsgrönt.
Vi får se hur bra jag klarar av denna förändring.
lördag 9 februari 2008
Djurisk genialitet
Minns ni den här symbolen? Klart ni inte gör. Den användes ju för över femtio år sedan och det är väl inga gamlingar som läser den här bloggen heller?!Nåväl, det går inte att understryka nog hur genial den här. Den användes i den så kallade vaksamhetskampanjen under andra världskriget för att uppmana svenskarna att hålla tyst om försvarshemligheter. Så ordet 'tiger' syftar alltså på verbet 'att tiga' - att hålla käft. Men om någon nyfiken tysk med bristande svenskakunskaper skulle fråga vad det där var för suspekt symbol, då kunde vi svenskar svara att det blott vara en svensk tiger (djuret alltså), blå och gul som vår egen flagga. Inget mer med det, nazistjävel!
Och så fnissade vi lite tyst för oss själva, och teg om alla feta försvarshemligheter vi gick och bar på.
Vi är svenskar: vi är neutrala, vi är tysta, vi vill inte bråka med någon. Vi tiger med stolthet!
Ammarnäs - ett bildspel
I bilen dit sjöng vi The Band-låtar.
Acadian driftwood, gypsy tailwind, they call my home the land of snow:
Väl där såg vi ett rådjur, från stugaltanen:
Slalombacken var stängd och alla barn översnöade:
Vi åkte längdskidor istället. Jag vann:
Sedan åkte vi hem. På vägen till Sorsele mötte vi tre fordon: en buss, en taxi och en vanlig bil:
Från Sorsele tog jag bussen till Umeå, via Lycksele. Någonstans längs Vindelälven stannade chauffören och tömde en brevlåda. Den var förmodligen redan tom:
När jag kom hem fick jag panik. Tydligen är det så att ångesten kan komma som ett brev på posten:
Acadian driftwood, gypsy tailwind, they call my home the land of snow:
Väl där såg vi ett rådjur, från stugaltanen:
Slalombacken var stängd och alla barn översnöade:
Vi åkte längdskidor istället. Jag vann:
Sedan åkte vi hem. På vägen till Sorsele mötte vi tre fordon: en buss, en taxi och en vanlig bil:
Från Sorsele tog jag bussen till Umeå, via Lycksele. Någonstans längs Vindelälven stannade chauffören och tömde en brevlåda. Den var förmodligen redan tom:
När jag kom hem fick jag panik. Tydligen är det så att ångesten kan komma som ett brev på posten:
måndag 4 februari 2008
Ammarnäs
Det bästa med att vara arbetslös är att man kan göra vad som helst, när som helst, så länge det inte kostar så mycket. Att åka till Ammarnäs kostar inte så mycket. Inte om någons farsa har en stuga som står tom däruppe, och någons morsa har en bil man kan låna.
Det bästa med Ammarnäs är tystnaden. Den är monumental. Den är inte som tystnaden mitt i natten i en stad som Umeå. Då hörs ändå något; ett lågt surr, ett brus, en bil, ett berusat skrik efter hjälp. I Ammarnäs hörs ingenting. I Ammarnäs hörs bara tystnaden, och ibland en skoter.
Imorgon tänder vi brasan, öppnar en låda rödvin och langar in lite Biggie Smalls eller Leonard Cohen i CD-spelaren. Och så låtsas jag att jag är något jag önskar att jag vore - en författare i exil.
Återkommer till helgen.
Det bästa med Ammarnäs är tystnaden. Den är monumental. Den är inte som tystnaden mitt i natten i en stad som Umeå. Då hörs ändå något; ett lågt surr, ett brus, en bil, ett berusat skrik efter hjälp. I Ammarnäs hörs ingenting. I Ammarnäs hörs bara tystnaden, och ibland en skoter.
Imorgon tänder vi brasan, öppnar en låda rödvin och langar in lite Biggie Smalls eller Leonard Cohen i CD-spelaren. Och så låtsas jag att jag är något jag önskar att jag vore - en författare i exil.
Återkommer till helgen.
söndag 3 februari 2008
Coola böcker - en inte alltför nyskapande lista av en helt vanlig kille
För ett par veckor sedan blev jag ombedd av Siri att sätta ihop en lista över de bästa böckerna jag läst. Jag gjorde det på en gång. Sedan lät jag den samla damm ett tag, tills jag nu fattat mod och publicerar den.
Jag har fokuserat mig på "coola" böcker. Jag vet inte riktigt vad jag menar med det, men det är liksom böcker man mår bra av, som man kan diskutera såväl på fest som på arbetsplats, och samtidigt känna sig cool, bevandrad och avslappnat intellektuell. Dessutom är de förstås rikigt bra, välskrivna och inte alls speciellt svåra (jag menar, JAG har ju läst dem!)
Jag kan förstås bara lista böcker jag själv läst, vilket betyder att det finns tusentals coola böcker som är olästa och olistade. Samtidigt har jag inte listat alla coola böcker jag läst. Mästaren & Margarita till exempel - en bok som ofta klassas som kult och cool - den har jag läst, men jag tycker absolut inte den passar in på den här listan. Ty den är tjatig och överskattad.
(De böcker med engelsk titel tycker jag man ska läsa på just engelska.)
Att skriva en sån här lista just nu blir ett sätt för lilla Trivialia att rätta sig i ledet: 2008 är ju nämligen bokens och litteraturens år! Vi är mitt inne i en bokboom - aldrig har det varit coolare att läsa böcker och prata/skriva om dem. Jag tror bloggandet har mycket att göra med detta; läsning och skrivning är plötsligt mycket mer tillgängligt och inte alls akademiskt och upphöjt. Och en av de bästa bokbloggarna är förstås Bokhora.
På teve är litteraturprogrammen snart fler än inredningsprogrammen: Babel och Babel Special går redan på SVT, Läckberg och Rudberg håller på med något för TV4, och i samma kanal kommer Malou von Sivers snart med ett Oprah-inspirerat boksoffprogram.
I DN kallas lördagens kulturdel numer för Boklördag, och i dagens Söndagsbilaga kan man läsa följande om den växande boktrenden inom mode och inredning: "Möjligen är bokmodet en vidareutveckling av den tidigare så uppmärksammade nördtrenden. Glasögonormen (ju fulare bågar, desto bättre!) kan liksom inte bli mer 2008 om han/hon dessutom sitter i ett bibliotek. Eller på något av alla de nyöppnade bokkaféer som nu passande poppar upp jämte trenden..." Ja, som till exempel nu till veckan, då Bokcafé Pilgatan slår upp dörrarna här i Umeå (vägg i vägg med den fantastiska bokhandeln Mingus). För att fortsätta på det lokala temat så har äntligen bokvetaren på Nöjesmagasinet City fått en helsida i tidningen, och går dessutom att läsa på internet. Och igår avslutades årets LITTFEST här i Björkarnas stad.
Tro mig, böcker är inne! Och vill ni också vara trendig och rätt tvåtusenåtta (på ett bra sätt), då ska ni tamefan läsa! Förslagsvis någon av dessa böcker:
Coola böcker som du bör ha läst om du vill bli min vän:
Roberto Bolaño - De vilda detektiverna (För varje dag som går blir jag mer övertygad om att jag aldrig kommer att läsa en bättre bok.)
Ernest Hemingway - Och solen har sin gång
Coola böcker om kämpande författare (min favoritgenre):
John Fante - Ristat i damm
Klas Östergren - Gentlemen
Coola böcker om och av sköna fyllon:
Charles Bukowski - Postverket
Hunter S. Thompson - The Rum Diary
Coola böcker om och av sköna galningar:
Luke Rhinehart - Tärningsspelaren
Allt av Sture Dahlström
Coola och smarta spänningsromaner:
Agatha Christie - Och så var det bara en (tidigare: Tio små negerpojkar)
Truman Capote - In Cold Blood
Coola böcker som förstörts av tråkiga svensklärare (eller andra auktoritära personer utan coolhet):
Pär Lagerkvist - Dvärgen
Hjalmar Söderberg - Doktor Glas
Émile Zola - Thérèse Raquin
Allt av Anton Tjechov
Coola böcker som är lite svåra, men otroligt insiktsfulla:
Albert Camus - Främlingen
Allt av Clarice Lispector
Coola biografier om coola personer:
Johnny Cash - Cash: The Autobiography
Levon Helm - This Wheel's on Fire
Coola böcker som övercoolifierats men är ändå värda att läsa (mest för att säga att man faktiskt läst dem):
Jack Kerouac - On the Road
J.D. Salinger - The Catcher in the Rye
Allen Ginsberg - Howl (en lång och fantastisk dikt som ska läsas högt, snabbt och gärna i berusat tillstånd.)
Coola böcker som berättar precis hur det är:
Carson McCullers - Hjärtat jagar allena
Per Johansson - Göteborg i päls
Coola böcker som hjälper dig att slipa ditt språk:
Philip Roth - Konspirationen mot Amerika (jag vet inte vad som gör hans meningar så perfekta och lätta.)
Gustave Flaubert - Madame Bovary (inte så tråkig som man kan tro, och språket är en lexikal dans på en sommaräng; Flaubert offrade ju sex år av sitt för att putsa den till perfektion.)
Jag är pinsamt medveten om den manliga dominansen. Jag skäms och vill ha hjälp med detta. Ge mig tips på coola böcker av kvinnliga författare! Det borde ju rimligtvis finnas lika många. Nightwood av Djuna Barnes till exempel, den hade jag velat ta med. Så jag kanske ska ta och läsa den nu.
Mycket nöje!
Jag har fokuserat mig på "coola" böcker. Jag vet inte riktigt vad jag menar med det, men det är liksom böcker man mår bra av, som man kan diskutera såväl på fest som på arbetsplats, och samtidigt känna sig cool, bevandrad och avslappnat intellektuell. Dessutom är de förstås rikigt bra, välskrivna och inte alls speciellt svåra (jag menar, JAG har ju läst dem!)
Jag kan förstås bara lista böcker jag själv läst, vilket betyder att det finns tusentals coola böcker som är olästa och olistade. Samtidigt har jag inte listat alla coola böcker jag läst. Mästaren & Margarita till exempel - en bok som ofta klassas som kult och cool - den har jag läst, men jag tycker absolut inte den passar in på den här listan. Ty den är tjatig och överskattad.
(De böcker med engelsk titel tycker jag man ska läsa på just engelska.)
Att skriva en sån här lista just nu blir ett sätt för lilla Trivialia att rätta sig i ledet: 2008 är ju nämligen bokens och litteraturens år! Vi är mitt inne i en bokboom - aldrig har det varit coolare att läsa böcker och prata/skriva om dem. Jag tror bloggandet har mycket att göra med detta; läsning och skrivning är plötsligt mycket mer tillgängligt och inte alls akademiskt och upphöjt. Och en av de bästa bokbloggarna är förstås Bokhora.
På teve är litteraturprogrammen snart fler än inredningsprogrammen: Babel och Babel Special går redan på SVT, Läckberg och Rudberg håller på med något för TV4, och i samma kanal kommer Malou von Sivers snart med ett Oprah-inspirerat boksoffprogram.
I DN kallas lördagens kulturdel numer för Boklördag, och i dagens Söndagsbilaga kan man läsa följande om den växande boktrenden inom mode och inredning: "Möjligen är bokmodet en vidareutveckling av den tidigare så uppmärksammade nördtrenden. Glasögonormen (ju fulare bågar, desto bättre!) kan liksom inte bli mer 2008 om han/hon dessutom sitter i ett bibliotek. Eller på något av alla de nyöppnade bokkaféer som nu passande poppar upp jämte trenden..." Ja, som till exempel nu till veckan, då Bokcafé Pilgatan slår upp dörrarna här i Umeå (vägg i vägg med den fantastiska bokhandeln Mingus). För att fortsätta på det lokala temat så har äntligen bokvetaren på Nöjesmagasinet City fått en helsida i tidningen, och går dessutom att läsa på internet. Och igår avslutades årets LITTFEST här i Björkarnas stad.
Tro mig, böcker är inne! Och vill ni också vara trendig och rätt tvåtusenåtta (på ett bra sätt), då ska ni tamefan läsa! Förslagsvis någon av dessa böcker:
Coola böcker som du bör ha läst om du vill bli min vän:
Roberto Bolaño - De vilda detektiverna (För varje dag som går blir jag mer övertygad om att jag aldrig kommer att läsa en bättre bok.)
Ernest Hemingway - Och solen har sin gång
Coola böcker om kämpande författare (min favoritgenre):
John Fante - Ristat i damm
Klas Östergren - Gentlemen
Coola böcker om och av sköna fyllon:
Charles Bukowski - Postverket
Hunter S. Thompson - The Rum Diary
Coola böcker om och av sköna galningar:
Luke Rhinehart - Tärningsspelaren
Allt av Sture Dahlström
Coola och smarta spänningsromaner:
Agatha Christie - Och så var det bara en (tidigare: Tio små negerpojkar)
Truman Capote - In Cold Blood
Coola böcker som förstörts av tråkiga svensklärare (eller andra auktoritära personer utan coolhet):
Pär Lagerkvist - Dvärgen
Hjalmar Söderberg - Doktor Glas
Émile Zola - Thérèse Raquin
Allt av Anton Tjechov
Coola böcker som är lite svåra, men otroligt insiktsfulla:
Albert Camus - Främlingen
Allt av Clarice Lispector
Coola biografier om coola personer:
Johnny Cash - Cash: The Autobiography
Levon Helm - This Wheel's on Fire
Coola böcker som övercoolifierats men är ändå värda att läsa (mest för att säga att man faktiskt läst dem):
Jack Kerouac - On the Road
J.D. Salinger - The Catcher in the Rye
Allen Ginsberg - Howl (en lång och fantastisk dikt som ska läsas högt, snabbt och gärna i berusat tillstånd.)
Coola böcker som berättar precis hur det är:
Carson McCullers - Hjärtat jagar allena
Per Johansson - Göteborg i päls
Coola böcker som hjälper dig att slipa ditt språk:
Philip Roth - Konspirationen mot Amerika (jag vet inte vad som gör hans meningar så perfekta och lätta.)
Gustave Flaubert - Madame Bovary (inte så tråkig som man kan tro, och språket är en lexikal dans på en sommaräng; Flaubert offrade ju sex år av sitt för att putsa den till perfektion.)
Jag är pinsamt medveten om den manliga dominansen. Jag skäms och vill ha hjälp med detta. Ge mig tips på coola böcker av kvinnliga författare! Det borde ju rimligtvis finnas lika många. Nightwood av Djuna Barnes till exempel, den hade jag velat ta med. Så jag kanske ska ta och läsa den nu.
Mycket nöje!
En mening om söndag
Jag vet inte hur det kommer sig, men det är något stillsamt förväntansfullt över en söndag: som om något håller på att hända utan att jag vet om det, medan jag ligger på min soffa och läser i väntan på att det är dags och gå ner till tvättstugan och hänga upp kläderna i torkskåpet, och slänga in strumpor och boxer i torktumlaren och låta dem tumla runt därinne i en trekvart medan jag ligger på sängen och läser i väntan på något ska hända, men egentligen behöver inget hända för att det är denna sköna väntan som betyder något - en väntan som bara finns på söndagar då man inte behöver göra något annat än att tänka, läsa, tvätta och göra sig beredd på det där som ska hända, som aldrig händer, på en söndag.
lördag 2 februari 2008
Min korridor - en slags lördagslista
Vanligtvis flyttar nya studenter först till ett studentrum i en korridor, och slutar efter några år i en lägenhet. Jag gick andra vägen: jag började i en stor jävla fyra på Carlshem, och via ett par samboförsök och diverse finna-mig-själv-resor till Irland och USA har jag nu landat i ett studentrum. Igen.
Någon dag ska jag lista mina hem. Idag ska jag lista mina grannar i korridoren.
1. Elna
Bor i det lite större rummet med eget kök och syns således sällan till. Trots det är hon den i korridoren jag känner bäst, eftersom hon bott här längst (näst efter mig) och medverkat på den enda fest vi har haft. Då var hon fullast (näst efter mig) och addade sig själv på min MSN-lista. Hon utnyttjar mig som sin privata bibliotekarie och mitt rum som sitt privata bibliotek. Det gillar jag. Just nu läser hon Per Hagman, före det läste hon Bitterfittan. Den älskade hon och har nu spridit den till alla sina vänner. Kul.
2. Jonathan
Stor, lång and as laid back as they come. Pluggar till någon slags ingenjör, men lär knappast göra det med någon större motivation eller ambition. Går ofta ut och röker, dygnet runt, och tar en Coca Cola Light ur kylen när han kommer tillbaka. Verkar aldrig äta. En gång följde jag med honom och spelade innebandy med hans kurskamrater. Jag och Jonathan dominerade. (För att vara litteraturvetare är jag förvånansvärt duktig på bollsporter.) När vi var på samma lag blev det pinsamt ojämnt. Vi gjorde vad vi ville på plan och jag trodde att detta skulle leda till en mer stabil vänskap. Men ingenting har hänt. Och det är därför jag gillar Jonathan; han skiter i allt och alla i korridoren, men lite mindre i mig.
3. Det unga paret
Flyttade in i början av januari. Killen bor i huset mittemot, men är jämt här. Jämt. De lagar avancerade maträtter tillsammans. Även på en tisdag. De skrattar mycket och grälar mycket. Grälen uppstår oftast när killen inte kan hitta något i köket - typ bakplåtspapper. Till slut får tjejen leta fram det åt honom, varpå han säger att det låg på "fel" ställe. Då blir jag arg, men visar det inte. Jag vill befria den unga levande flickan från ett förhållande där bakplåtspapperet redan har en bestämd plats i köket. Iallafall enligt honom.
Hon är duktig på piano och fiol. Jag vet inte vad han är duktig på.
4. Vitryssen
Heter egentligen Tsypiaschuk. Nyinflyttad i polisens gamla rum. Bär ofta shorts, linne och ett stort guldkors runt halsen. Min första vitryska bekantskap, och den är bara positiv. Förutom att han inte stängt av ljudet på sin MSN, så att jag, som bor bredvid honom, hör tydligt varje gång han får ett meddelande. Jag måste säga något om det. För det är lätt att prata med Tsypiaschuk. Han pluggar ju svenska och vill prata så mycket han bara kan. Oftast blir det ändå engelska.
Äter muffins till frukost och potatis till dagens övriga måltider.
5. Jag
Korridorens ofrivilliga ryggrad. Killen man går till med alla sina problem (som sällan blir lösta). Killen som förser resten av korridoren med en dagstidning (som bara han läser). Upplevs vara malplacerad; vad gör han egentligen här? Varför bor han inte i en lägenhet när han ändå pluggat klart? Har ett oberäkneligt humör. Man får liksom vänta ut honom: är han glad och pratsam, eller vill han bara ta sitt kaffe och gå?
Bär alltid jeans.
6. Madeleine
Har återvänt efter ett halvårs praktik i Göteborg. Mäter all sin mat på en liten våg, som del av någon bantningsmetod hon fått för sig ska fungera. Förut satt hon ofta ute i köket och såg på teve, tills den slutade att fungera och hon skaffade en egen. Nu sitter hon ofta på sitt eget rum och ser på teve. Förmodligen One Tree Hill, Let's Dance och såna där dokumentärer på femman om sexuella avvikelser. Hon lyfter inte fötterna när hon går. Kanske beror det på att hon har gamla utslitna mockatofflor som foten inte riktigt går ner i, men då tycker jag hon ska köpa nya. Att inte lyfta på fötterna när man går signalerar lathet och slapphet, och irriterar alla i närheten.
7. Fransyskan
Flyttade in för någon vecka sedan. Jobbar på växthuslabbet, eller vad det heter. Det där labbet är tydligen väldigt framgångsrikt, och det är en dröm för alla som studerar växter och sånt att hamna just här i Umeå. Jag tycker det verkar ofantligt ointressant och byter gärna samtalsämne. Jag har bara haft ett längre samtal med fransyskan. Då framgick det att hon är mycket ensam och uttråkad; hon har ingen teve, ingen dator, ingen radio och glömde att ta med sig böcker. Dessutom kom hon såpass sent att alla andra utbytesstudenter redan har hunnit bekantat och grupperat sig.
Vill se havet och en älg innan hon återvänder till Frankrike.
Blir väldigt röd om kinderna när hon pratar.
Det bästa med korridorlivet är just mångfalden. Jag har kanske femtio år kvar av mitt liv. Under dessa femtio år kommer jag sällan äta frukost med en shortsbeklädd vitryss, så varför klaga om jag måste göra det några veckor till?
(Personerna i texten heter egentligen något annat. Förutom vitryssen.)
Uppdatering: under morgonen har jag tagit på mig att fixa en teve åt fransyskan, och att hjälpa vitryssen med en uppsats han ska skriva till sin svenskakurs. Det känns ändå ganska bra att vara the go-to guy.
Någon som har en teve över?
Någon dag ska jag lista mina hem. Idag ska jag lista mina grannar i korridoren.
1. Elna
Bor i det lite större rummet med eget kök och syns således sällan till. Trots det är hon den i korridoren jag känner bäst, eftersom hon bott här längst (näst efter mig) och medverkat på den enda fest vi har haft. Då var hon fullast (näst efter mig) och addade sig själv på min MSN-lista. Hon utnyttjar mig som sin privata bibliotekarie och mitt rum som sitt privata bibliotek. Det gillar jag. Just nu läser hon Per Hagman, före det läste hon Bitterfittan. Den älskade hon och har nu spridit den till alla sina vänner. Kul.
2. Jonathan
Stor, lång and as laid back as they come. Pluggar till någon slags ingenjör, men lär knappast göra det med någon större motivation eller ambition. Går ofta ut och röker, dygnet runt, och tar en Coca Cola Light ur kylen när han kommer tillbaka. Verkar aldrig äta. En gång följde jag med honom och spelade innebandy med hans kurskamrater. Jag och Jonathan dominerade. (För att vara litteraturvetare är jag förvånansvärt duktig på bollsporter.) När vi var på samma lag blev det pinsamt ojämnt. Vi gjorde vad vi ville på plan och jag trodde att detta skulle leda till en mer stabil vänskap. Men ingenting har hänt. Och det är därför jag gillar Jonathan; han skiter i allt och alla i korridoren, men lite mindre i mig.
3. Det unga paret
Flyttade in i början av januari. Killen bor i huset mittemot, men är jämt här. Jämt. De lagar avancerade maträtter tillsammans. Även på en tisdag. De skrattar mycket och grälar mycket. Grälen uppstår oftast när killen inte kan hitta något i köket - typ bakplåtspapper. Till slut får tjejen leta fram det åt honom, varpå han säger att det låg på "fel" ställe. Då blir jag arg, men visar det inte. Jag vill befria den unga levande flickan från ett förhållande där bakplåtspapperet redan har en bestämd plats i köket. Iallafall enligt honom.
Hon är duktig på piano och fiol. Jag vet inte vad han är duktig på.
4. Vitryssen
Heter egentligen Tsypiaschuk. Nyinflyttad i polisens gamla rum. Bär ofta shorts, linne och ett stort guldkors runt halsen. Min första vitryska bekantskap, och den är bara positiv. Förutom att han inte stängt av ljudet på sin MSN, så att jag, som bor bredvid honom, hör tydligt varje gång han får ett meddelande. Jag måste säga något om det. För det är lätt att prata med Tsypiaschuk. Han pluggar ju svenska och vill prata så mycket han bara kan. Oftast blir det ändå engelska.
Äter muffins till frukost och potatis till dagens övriga måltider.
5. Jag
Korridorens ofrivilliga ryggrad. Killen man går till med alla sina problem (som sällan blir lösta). Killen som förser resten av korridoren med en dagstidning (som bara han läser). Upplevs vara malplacerad; vad gör han egentligen här? Varför bor han inte i en lägenhet när han ändå pluggat klart? Har ett oberäkneligt humör. Man får liksom vänta ut honom: är han glad och pratsam, eller vill han bara ta sitt kaffe och gå?
Bär alltid jeans.
6. Madeleine
Har återvänt efter ett halvårs praktik i Göteborg. Mäter all sin mat på en liten våg, som del av någon bantningsmetod hon fått för sig ska fungera. Förut satt hon ofta ute i köket och såg på teve, tills den slutade att fungera och hon skaffade en egen. Nu sitter hon ofta på sitt eget rum och ser på teve. Förmodligen One Tree Hill, Let's Dance och såna där dokumentärer på femman om sexuella avvikelser. Hon lyfter inte fötterna när hon går. Kanske beror det på att hon har gamla utslitna mockatofflor som foten inte riktigt går ner i, men då tycker jag hon ska köpa nya. Att inte lyfta på fötterna när man går signalerar lathet och slapphet, och irriterar alla i närheten.
7. Fransyskan
Flyttade in för någon vecka sedan. Jobbar på växthuslabbet, eller vad det heter. Det där labbet är tydligen väldigt framgångsrikt, och det är en dröm för alla som studerar växter och sånt att hamna just här i Umeå. Jag tycker det verkar ofantligt ointressant och byter gärna samtalsämne. Jag har bara haft ett längre samtal med fransyskan. Då framgick det att hon är mycket ensam och uttråkad; hon har ingen teve, ingen dator, ingen radio och glömde att ta med sig böcker. Dessutom kom hon såpass sent att alla andra utbytesstudenter redan har hunnit bekantat och grupperat sig.
Vill se havet och en älg innan hon återvänder till Frankrike.
Blir väldigt röd om kinderna när hon pratar.
Det bästa med korridorlivet är just mångfalden. Jag har kanske femtio år kvar av mitt liv. Under dessa femtio år kommer jag sällan äta frukost med en shortsbeklädd vitryss, så varför klaga om jag måste göra det några veckor till?
(Personerna i texten heter egentligen något annat. Förutom vitryssen.)
Uppdatering: under morgonen har jag tagit på mig att fixa en teve åt fransyskan, och att hjälpa vitryssen med en uppsats han ska skriva till sin svenskakurs. Det känns ändå ganska bra att vara the go-to guy.
Någon som har en teve över?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)