En vacker dag ska jag skriva min farfars memoarer

När någon eller några av barnen är hemma på besök i Kramfors brukar farfar bjudas ned på middag. Han bjuds ned ganska ofta ändå, men när någon av oss är hemma blir det lite av ett event: någon hämtar honom i Väja, han är uppklädd och fin som bara farfar kan vara, för att skjutsas till huset i Kramfors där pappas avlagda tofflor väntar på honom i hallen. Sedan kramar han mor, hälsar på far och hälsar, kramar och pratar med barnet som är hemma (om det inte är den som hämtat honom). Därefter sätter han sig i hörnet av TV-soffan (om det är vinter) eller i en stol på altanen (om det är sommar), då tilldelas han även en keps. Oftast Norrskog, en grå. 

Pågår något sportevenemang på TV slås detta igång och volymen höjs. Detta kommenteras av mig eller min bror: "vad tycker du om hockeyn/fotbollen farfar?" Därefter följer en lång utläggning. Oftast klagande. Oavsett vilken sport vi talar om vinklar farfar gärna samtalet så att det handlar om Fredrik Ljungbergs evinnerliga skadeproblem. Eller varför inte Zlatan levererar i landslaget som han gör i klubblaget. 

Sedan frågar farfar hur vi barn har det. Nu när alla har jobb är han nöjd. Men han ser min boendesituation som ett allvarligt problem. Jag säger att det löser sig. Farfar ser bekymrad ut och tar en jordnöt följt av en klunk öl - mamma har ställt fram jordnötterna, pappa ölen. 

Något senare serveras maten. Och samtliga kring bordet väntar på "Olle Proppen". Utom farfar då. Det är ju han vi väntar på, typ. 
Proppen var kompis och arbetskamrat till farfar. Han var kort men kraftig, med en oproportionerligt stor bröstkorg. Som fotbollspelare var han mittback, med en tendens att bryskt sätta stopp för motståndarlagets anfallare genom en perfekt "propp". Därav smeknamnet. Att Proppen dyker upp som samtalsämne vid middagar beror på att farfar gillar att citera honom när han äter något han gillar. 
"Jag säger som Olle Proppen: mycket gott!" Säger farfar och upprepar slutet: "Mycket gott!" Och liksom drar ut på y:et - Myyyyyycket gott! 

Sedan fortsätter farfar berätta, som om vi aldrig har hört det förut, och vi låtsas som att vi inte gjort det, för det gör ju oss alla så glada att se farfar så nöjd och berättarvänlig:
"Han sa alltid det, Olle Proppen, när han åt: 'var det gott Proppen?' frågade jag, 'myyyycket gott' svarade han. Speciellt när han åt fisk. Lax, det var hans favorit. Proppen var väldigt förtjust i lax."
Ibland förklarar farfar bakgrunden till smeknamnet. Ibland blir det någon annan Proppen-relaterad historia. Igår bjöds vi till och med på en liten imitation. Det var nämligen så att Proppen hade förlorat några fingrar i en excenterpress och såg därför ganska lustig ut när han åt. Detta illustrerade farfar igår, samtidigt som han sa de bevingade orden: Mycket gott!

Efter maten blir det kaffe, aperitif och ännu fler historier. Igår handlade de om andra världskriget, och vad farfar gjorde den dag 1945 då Tyskland kapitulerade.
Det känns som att de historier jag kommer att berätta för mina barnbarn blir ganska tafatta i jämförelse. Så jag berättar nog om min farfar istället.