Är det mycket nu?

Jag blir sällan stressad. Det klär mig inte. Eller så är jag alltid stressad. Jag vet inte. Någon skillnad märker jag inte iallafall. Man kan lätt tro att det är en talang, något positivt, men se där har ni fel. Ty det finns lägen då det inte passar att vara ostressad.

Som i månaden maj på en gymnasieskola. Läsåret går mot sitt slut. Lärarna sliter sitt hår över 100 nationella prov var, samtidigt som det jagar IG-elever som inte gjort allt de behöver, och försöker mota undan MVG-eleverna som undrar vad mer de kan göra. Allt ska ordnas på en gång.

Och jag sitter där i personalrummet på morgonen och äter min frukost. Först där, ensam med lokalvårdarna och vaktis. En kollega dyker upp. Lämnar matlådan i kylen och slår sig ner en stund intill mig för att bläddra igenom morgontidningen. Säger att de inte har tid att läsa hemma. Har inte läst tidningen sedan februari. Mycket nu. Med betyg och allt. Och nationella proven! Hur många har du? 

Jag blir lite irriterad. Försöker ju läsa Rocky-strippen i DN. Svarar motvilligt men glatt. Jo, mycket nu. Stressigt. 

Visst förstår jag att folk har mycket att göra. Men samtidigt tror jag att det blir en grej av det där, prestige på något sätt, att ha fullt upp just nu innan sommarlovet. Den som jobbar mest är bäst, det är tufft att vara utbränd. Och då måste ju jag hålla med. Pusta och stöna. Annars gör ju jag uppenbarligen inte mitt jobb. Även fast jag hatar att säga att jag har mycket att göra. Stoltheten säger emot; det vore ju som att säga att jag inte klarar av det jag tagit på mig. Dessutom känns det så förbannat folkhemssvenskt gnälligt. 

Men om man inte är stressad och har mycket att göra, då kan man ju göra mer, och vem fan vill det?

Kollegan slänger tidningen på bordet och skyndar upp till sitt arbetsrum. Timmarna går, och nästa gång vi möts, i en lång korridor, kan vi förstås inte hälsa igen eftersom att vi redan pratat. Hur gör man då? Jo så här i maj är det kutym med den kända det-är-mycket-nu-hälsningen: redan långt innan man möts förbereder man ett leende (utan att blotta tänderna - man bara drar på smilbanden), sedan några meter innan själva mötet suckar man uppgivet, samtidigt som man långsamt skakar på huvudet och fortsätter att le. Ni kan själva prova framför spegeln där hemma: leendet, sucken, huvudskaket.

Bemästrar ni den kan ni lura till er ett jobb på vilken arbetsplats som helst. Och sedan behålla det hur länge ni vill, utan att egentligen göra någonting.

"Den där nye killen, Mikael, han är alltid i farten!"
"Jodu, där sitter det inte fast!"
"Nej verkligen inte, mötte honom just i korridoren. Såg verkligen ut att ha fullt upp."