Jag behöver semester från mig själv, för mig själv

"Kom igen nu! Vi måste göra något! Kan ju inte bara sitta här och vänta på att dina potatisar ska koka." 
Sa han. Men på engelska förstås, med en släpig irländsk brytning. Solen sken. Det var söndag. Sommaren gick mot sitt slut; jag var ensam, han var ensam och snart skulle tyskarna flytta in och ta över huset. 

Det är konstigt hur livet svänger. Nu pratar jag dagligen med fler personer än jag pratade med under hela februari. Då kunde jag stå vid badrumsspegeln klockan två på eftermiddagen och tycka så outgrundligt synd om mig själv eftersom alla andra vid exakt det tillfället jobbade eller studerade, utvecklades och integrerades, medan jag badade i min ensamhet och mitt självförakt. En dag tror jag till och att jag pressade fram en tår. Bara för att. Jag har alltid varit en banal melodramatiker med fäbless för överdrifter. Det är mitt straff. 

Vad jag åt till potatisarna minns jag inte. Tonfisk kanske. Eller fiskpinnar. Sedan gick vi på stan. Nej inte på stan - vi gick till stan, genom stan, runt stan: över torg, genom smala gränder, förbi pubar och glasstånd. Och på Tesco köpte han dadlar och jag en läsk.

Men är jag lyckligare idag än i februari? Jag vet inte. Nu hinner jag inte känna efter. Nu gör jag allt annat, för alla andra, och inget för mig själv. Jag lägger fram kläder och gör matsäck innan jag går och lägger mig - vid tio, för att kliva upp fem, och sedan lever jag min roll tills jag somnar på bussen hem.

När vi kom tillbaka till det smala gula huset på kullen satt vi oss i vardagsrummet, som luktade fimpar och mögel, och såg hurlingfinalen. Cork förlorade. Dagen efter, när laget kom hem, blev det ändå parad genom stan. Det regnade och alla var sura. Utom barnen.