Under eftermiddagen har jag ringt hem till några elever. Det har gett mig insikt om vad jag egentligen vill göra med mitt liv.
Jag skulle vilja ha ett jobb där jag ringer upp folk på måfå och frågar hur de mår. Pratar bort ett par minuter. Om ingenting. Eller allting. Beroende på om de har ett hjärta att lätta. Någon slags slumpmässig och spontan samtalsterapi. Bara sådär. Ett kort samtal. Tack och hej och ha ett bra liv! Allt löser sig.
Kanske försöker jag få dem att skratta, att se det narraktiga och det skönt meningslösa med livet. Eller så behöver de gråta, släppa ut någon tung skit som de inte vill belasta sina vänner med. Men då finns jag där, den ansiktslöse telefonrösten, och tar emot deras plågor. Som den där storväxte killen i Den gröna milen.
Jag har volontärarbetat på en telefonjour, Röda korset eller Rädda barnen eller vad det nu var. Men det är inte lika genuint. Jag vill inte ha problemet serverat, jag vill leta mig fram till det genom en labyrint av lycka, och sedan belysa det, behandla det och få det att försvinna. Därför måste jag ringa till dig, inte tvärtom. Och det är ju faktiskt väldigt få som ringer till en telefonjour, trots att tjänsten erbjuds. De flesta är för fega och/eller stolta. Eller så vet de inte att de behöver stöd, inte förrän de får prata med mig.
Å andra sidan är det kanske det jag försöker göra med den här bloggen: erbjuda spontan medmänsklighet och kravlös omtanke genom att lätta mitt eget hjärta - vare sig ni behöver det eller inte.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
det bästa med mitt jobb är när jag kommer fram till någon pensionär som förmodligen inte får så många samtal på en dag. igår pratade jag med en gubbe som blev jätteglad när jag ringde eftersom det var så svårt att prata politik med hans två katter
Så underbart! Och där ser du, det finns verkligen ett behov för en sån här tjänst. Jag hoppas att du verkligen tog dig tid att tala med honom.
Fan, det låter som en bra idé! Kul och bra. Bra i detta moderna Sverige med allt man ska tänka på.
För övrgit: Du är grym, det ska du veta. Din blogg är ett evigt samtalsämne med en kamrat. Senast vi pratade var det vitryssland matchen och om den urklippta tv-tablån. Vi skrattade gott och han tackade mig för att jag tipsat honom om bloggen.
Äh, nu blev det lite väl kärleksförklarat det här. Men man måste ju visa lita uppskattning.
Hoppas du inte känner mer krav utan bara blir sporrad att fortsätta.
take care
Lars
Tack!
Jag känner inte alls mer krav. Jag blir, som du säger, bara sporrad att skriva mer när jag vet att någon uppskattar det. Och så blir jag glad förstås!
Nu känner jag att det här blir en bra dag.
Jag tycker att det var en riktigt fin och bra tanke, jag skulle bli jätteglad av ett sådant samtal :-)
Skicka en kommentar