Skriver i väntan på bättre väder

Det här lilla huset ska tydligen ha varit en klamydiamottagning en gång i tiden. Det ligger avskilt med några meter från Mariestads gamla lasarett (eller Lazarett och Curhus som det hette då), i stadens äldre delar, ett stenkast från kyrkan och bara lite längre till Vänern. Lasarettet är numer ett hyreshus med sex lägenheter. De flesta som bor där tillbringar sommaren i diverse torp, båtar eller stugor. Förutom en lastbilschaffis som brutit benet. Han ser vi några gånger om dagen, då han står och röker vid den gamla trädörren som leder in till lasarettet. Vi sitter vid utemöbeln som någon ställt ut på bakgården som liksom ramas in av två gula murar, lasarettet och klamydiamottagningen som står likt ett L med långsidan mot vägen. Det är så charmigt inklämt och nära att vi måste prata med varandra; lastbilschaffisen, Ida och jag.

I torsdags köpte jag ett par solglasögon, gick på Stindbergsmuseet och åt vegetarisk mat på ett skönt kafé på Söder. I gott sällskap. Det var en bra dag. På alla sätt och vis. Kanske den bästa under hela Stockholmsvistelsen. Och när jag kom tillbaka till lägenheten var Per hemma före mig för första gången. Vi gick upp till en bänk och tittade ut över staden och rökte en cigarill och drack en öl och det var så fint det bara kunde bli. Extra effektfullt då det var samma bänk som jag satt och tyckte synd om mig själv för några månader sedan efter att jag inte fått jobbet på Liljeholmen. Nu har jag jobb, reseplaner och pengar på fickan. Livet förändras. Sedan åt vi middag med brorsan. Och Spanien vann.

När jag kom till Mariestad tyckte jag att det var en avskyvärd stad. En inskränkt, bortglömd och pinsam skamfläck på Götalandskartan. Stockholm kändes lika avlägset som Jupiter. Jag satt mig på en uteservering och åt lunch. Alla kände alla utom jag. De pratade om semestern, helgen och smorde planer inför kvällen. Kvinnorna skvallrade och männen skröt - det var precis så stereotypt som det bara är i dåliga filmer. Två trettonåriga flickor drack caffè latte och rökte Marlboro Lights. Ute på torget krävdes det trafikvakter för att inte kalabalik skulle uppstå mellan alla unga föräldrar som ännu inte tagit barnvagnskörkort. Hela upplägget kändes som en parodi av en landsortshåla. Och då kommer jag ändå från Kramfors.
Men igår var det en helt annan sak. Jag har aldrig blivit trevligare bemött av expediter än här. När vi lämnade butikerna visste jag inte om jag kunde gå, eller om jag borde bjuda hem personalen på kaffe med dopp. På torget fick vi glass innan vi köpte blommor av två gamla tvillinggubbar med en lika vänlig som svårtolkad dialekt. Och när vi kom hem undrade lastbilschaffisen hur dagen varit. Stockholm kändes lika avlägset som Jupiter.