Golfbollen åker hiss!

Igår gick vi en runda på Sveriges enda K-märkta minigolfbana. Och de säger att det inte finns något att göra i Mariestad!? Jag gick de femton banorna på 45 slag. 45 var också året då banan öppnades. Sammanträffande? Min kombattant gick runt på 55, och då bor hon ändå i stan.

Banorna var både pedantiskt välskötta och riktigt spexiga. Här blir jag barnsligt fascinerad när min golfboll åker hiss. Jo det är sant, bollen åker hiss! Under hela mitt minigolfliv har jag aldrig sett något liknande.

Jag föredrar kreativitet framför disciplin

Därför håller jag på Spanien.

Skriver i väntan på bättre väder

Det här lilla huset ska tydligen ha varit en klamydiamottagning en gång i tiden. Det ligger avskilt med några meter från Mariestads gamla lasarett (eller Lazarett och Curhus som det hette då), i stadens äldre delar, ett stenkast från kyrkan och bara lite längre till Vänern. Lasarettet är numer ett hyreshus med sex lägenheter. De flesta som bor där tillbringar sommaren i diverse torp, båtar eller stugor. Förutom en lastbilschaffis som brutit benet. Han ser vi några gånger om dagen, då han står och röker vid den gamla trädörren som leder in till lasarettet. Vi sitter vid utemöbeln som någon ställt ut på bakgården som liksom ramas in av två gula murar, lasarettet och klamydiamottagningen som står likt ett L med långsidan mot vägen. Det är så charmigt inklämt och nära att vi måste prata med varandra; lastbilschaffisen, Ida och jag.

I torsdags köpte jag ett par solglasögon, gick på Stindbergsmuseet och åt vegetarisk mat på ett skönt kafé på Söder. I gott sällskap. Det var en bra dag. På alla sätt och vis. Kanske den bästa under hela Stockholmsvistelsen. Och när jag kom tillbaka till lägenheten var Per hemma före mig för första gången. Vi gick upp till en bänk och tittade ut över staden och rökte en cigarill och drack en öl och det var så fint det bara kunde bli. Extra effektfullt då det var samma bänk som jag satt och tyckte synd om mig själv för några månader sedan efter att jag inte fått jobbet på Liljeholmen. Nu har jag jobb, reseplaner och pengar på fickan. Livet förändras. Sedan åt vi middag med brorsan. Och Spanien vann.

När jag kom till Mariestad tyckte jag att det var en avskyvärd stad. En inskränkt, bortglömd och pinsam skamfläck på Götalandskartan. Stockholm kändes lika avlägset som Jupiter. Jag satt mig på en uteservering och åt lunch. Alla kände alla utom jag. De pratade om semestern, helgen och smorde planer inför kvällen. Kvinnorna skvallrade och männen skröt - det var precis så stereotypt som det bara är i dåliga filmer. Två trettonåriga flickor drack caffè latte och rökte Marlboro Lights. Ute på torget krävdes det trafikvakter för att inte kalabalik skulle uppstå mellan alla unga föräldrar som ännu inte tagit barnvagnskörkort. Hela upplägget kändes som en parodi av en landsortshåla. Och då kommer jag ändå från Kramfors.
Men igår var det en helt annan sak. Jag har aldrig blivit trevligare bemött av expediter än här. När vi lämnade butikerna visste jag inte om jag kunde gå, eller om jag borde bjuda hem personalen på kaffe med dopp. På torget fick vi glass innan vi köpte blommor av två gamla tvillinggubbar med en lika vänlig som svårtolkad dialekt. Och när vi kom hem undrade lastbilschaffisen hur dagen varit. Stockholm kändes lika avlägset som Jupiter.

Pappa Hemingway

Min förra kamera kunde läsa tankar, min nya kan se in i framtiden. Här ska mina föräldrar - version 2018 - just lägga till vid Mariestads gästhamn. Mor står i fören, hurtig och alert. Far står i aktern, lugn och stabil. Han har gått i pension och därmed släppt kontrollen över både skägg och mage. Skönt, tycker pappa. Mamma jobbar fortfarande och därför bär håret en aningen gråare ton.

Jag tror ingen anade att de skulle skaffa segelbåt. Men varför inte? Att bila genom Östeuropa känns ju så 2009. Och de ser faktiskt ut att må riktigt bra på sin gula båt. Framtiden är ljus, kära föräldrar!

Svårt att blogga just nu

Stockholm blev för stort. Jag åkte till Mariestad. Nu lyser solen. Jag går ut.

Accelerators bästa och sommarens dans(o)vänligaste

Jag har fortfarande inte lärt mig hur man bifogar youtube-filmer i bloggen, så ni får helt enkelt gå hit. Gör det! Ni kommer att må så mycket bättre.

The word's on the streets and it's on the news:
I'm not gonna teach him how to dance with you.
He's got two left feet and he bites my moves.

Dag 8 - Accelerator

Artisten Duffy från Wales anses vara en misslyckad bokning till Acceleratorfestivalen eftersom hon hunnit bli för känd. Andra festivaler hade nog blivit nöjda om de bokat någon okänd, och fått en storstjärna. Inte Accelerator, det är en smal festival med feta pretentioner. De vill vara först med att lansera creddiga artister, och lever på vetenskapen om att vissa stjärnor vi ser från jorden har slocknat för längesen, medan nya har fötts men vi ser dem inte eftersom ljuset ännu inte hunnit hit.

Ta Winnerbäck och Kent. Nog fan har de slocknat, men vi ser fortfarande deras ljus. Medan Accelerator-bokningar som Foals och MGMT lyser med ett bländande självsäkert sken som inte syns än, men hörs om, och är på väg - var så säker! Då blir Accelerator en slags stjärnkikare, som hjälper våra svaga människoögon att snabbare få syn på nya stjärnor i musikgalaxen. (Jag känner både skam och stolthet över den liknelsen.)

Ikväll ska vi se Vampire Weekend, The Teenagers (som jag redan nämnt), Duffy, Black Kids, MGMT och kanske några fler som vi ännu inte upptäckt. Förhoppningsvis blir det lika kul som Kramfors Stadsfest. Såja, där kom distansen! Allvarligt talat alltså. Jag hade skitkul där. Sån är jag; alltid en fot i dyngan, som Hylinger säger. Sedan får ni avgöra vad som är skit och inte.

Ikväll: Skäggrock på Münchenbryggeriet

Band Of Horses

Alkoutställning

Det är sköna dagar och jag gör allt annat än att blogga. Igår - dag 6 - sov jag länge, klev upp, drack kaffe och handtvättade bort Ålandsgrönskan från jeansen innan jag skrudade om och promenerade ut längs Hornsgatan tills Götgatan och vidare bort till det så kallade SoFo som förvisso är alltför störande hippt och onaturligt, men faktiskt erbjuder en hel del fina kaféer. Där drack jag vanligt svart kaffe, som här kallades för Americano (vilka tokigheter!), och läste Claes Hylinger tills det började regna då jag fortsatte läsa eftersom jag satt mot väggen under en markis. Sedan gick jag tillbaka till Per, via ICA, och lagade jättemycket mat.

Idag - dag 7 - har Johan och jag haft vår årliga museumdag. Ifjol valde Johan livrustkammaren, vilket nästan innebar slutet på vår vänskap. I år tog han ett säkert kort: Naturhistoriska riksmuseet. Ett habilt museum, men alldeles för familjevänligt och mainstream för två konnässörer som Johan och jag. Då trivdes vi bättre på mitt val, Vin & sprithistoriska museet, där vi dels fick lära oss allmän sprithistoria (speciellt kryddorgeln och den autentiska vinhandeln var populära inslag), dels fick gå på barrunda med Galago. Det var mest därför jag ville gå dit. För att se originalteckningar av svenska serietecknare som Martin Kellerman och Mats Jonsson, där temat är sprit- och krogkultur. En skön svartvit blandning av tragik och komik.

Nu ska jag dricka öl och läsa ännu mer Hylinger. Allt annat känns relativt oviktigt.

Klättra inte på muren

Ålandsresan:
En fantastisk resa - på ett yttre och allmänt plan.
En insiktsfull resa - på ett inre och personligt plan.

Tack.

Dag 3, 4 och 5 - Åland

Dag 2 - Jay-Z

Dag 1, del 2 - Mikael lär sig ett och annat om bankbranschen

Som barn in en svensk medelinkomstagarfamilj är det kutym att alltid försöka komma billigt undan när man för en gångs skull får gå på restaurang. Förrätt och efterrätt kommer inte ens på tal, och till huvudrätten dricker man vatten, eller i bästa fall en läsk. Det är bra så. Därför är det lite svårt för mig att acceptera ett ord som: representationskonto. Ett magiskt ord.

Per och jag blir förmodligen medbjudna för att de två andra - som jobbar på samma bank - ska kunna använda detta konto utan att det ser ut som att det är två polare som festar till på bankens bekostnad. Vi ställer gärna upp. Per vet förstås vad som väntar, det gör inte jag, men det visar sig vara en upplevelse av litterära mått - typ ur en halvtaskig Stockholmskildring från mitten av nittiotalet.

Vi börjar vid ett ställe vid vattnet. Dricker några öl och pratar pengar, brudar och fotboll. Vilket kommer att täcka in kvällens samtliga samtal. Det är mest de två andra som pratar. Per och jag insuper. Vid ett tillfälle vänder jag mig om och ser min storebror längre bort på kajen. Det är ett förstås ett helt vansinnigt sammanträffande, och det passar liksom in på hela kvällens smått absurda karaktär. Min bror ska också bli bjuden på middag, av sitt jobb. Jag undrar om han vid detta tillfälle känner till representationskontot, eller om han också tror att han kommer att dricka en Coca-Cola till maten.

Vårt sällskap går vidare till O'Learys där ett bord väntar på oss i en i övrigt smockfull lokal. De vankas ju EM-fotboll: måstematch mellan Sverige och Ryssland. Menyerna läggs fram och mina ögon faller direkt på det billigaste. Men när alla andra beställer förrätt, huvudrätt och dessert från den dyraste sektionen inser jag att jag nu hamnat i en motsatt situation: det vore socialt oacceptabelt att inte beställa det som kostar mest, oavsett om jag egentligen vill ha den där billiga kycklingburgaren. Detta går emot allt jag lärt mig. Men men, sagt och gjort: Fyra guldmenyer, extra kycklingvingar förstås, och in med biran nån gång då!

Vi äter och dricker som på gallernas tid. Samtidigt som vi vrålar och svär åt matchen som vi ser på skärmen i vårt bås. Det blir förstås whisky till kaffet och efterrätten som alla glömt vid det här laget. Notan läggs fram och killen till vänster om mig vevar fram det magiska kortet utan att titta på siffran som skulle kunna betala min resa till Las Palmas, tur och retur. På väg hem försöker Per förklara för mig att det är så här det fungerar i bankbranschen. Jag fattar ändå ingenting.

Klockan sju kliver han upp, tar en dusch och går till jobbet. Som om vi satt hemma och spelade Alfapet och drack kamomillte igår. Jag ligger kvar på bäddsoffan, helt slut och med whiskyhalsbrännan från helvetet. Jag inser att jag inte är gjord för det här livet. Jag är gymnasielärare; jag dricker Loka till skullunchen och rättar prov på tisdagkvällar. Det är mitt liv. Jag behöver varken representationskonton eller efterrätt. Men jag behöver en Samarin. Nu. Sedan ska jag ringa brorsan och fråga hur han mår.

Dag 1 - Att köra bil i Stockholm

Som norrlänning är det kutym att varje gång man är i Stockholm påpeka hur ogärna man skulle vilja köra bil här. Första gången var jag bara en liten nyfiken parvel som gillade leksaksbilar, och höll morsan i handen i väntan på grön gubbe, någonstans i den enormt stora staden:
"Skulle du vilja köra bil här mamma?"
"Näe du, aldrig i livet!"
Två år senare, våren 2008, satt jag och Johan på ett fik i Kulturhuset och tittade ned över den söndertrafikerade rondellen vid Sergels torg.
"Tänk att köra bil här." Sa den ene.
"Fy fan." Sa den andre.
Och båda drack kaffe.
Vi kommer ju från Kramfors; där finns inte ens enkelriktat.

Men så idag körde jag bil runt just den rondellen, och förmodligen genom det där trafikljuset också. Jag skulle till ett parkeringshus längs Vasagatan. Det tog ett tag innan jag hittade det. Men jag kryssade kors och tvärs genom centralaste city, i en lånad Ford Focus, som om jag aldrig gjort något annat. Utan svordomar eller långfinger, och med bara en U-sväng. Nu känns det som att jag tagit körkortet - på riktigt.

Vill gärna tillägga att jag tog mig från Kramfors till Stockholm helt gratis (förutom en varmkorv i Tönnebro). Tack vare denna geniala tjänst. Och ikväll dricker vi öl och äter mat på Swedbanks bekostnad.
Den här resan har börjat bra.

Hemresan och döden är inte samma sak

Efter lite piller och tabletter mår jag bättre och känner mig redo att hälsa på farfar. Han bor i Väja, en mil från Kramfors. Vi tar bilen. Jag kör och lillasyster sitter bredvid och pratar om något som förmodligen inte var så viktigt eftersom jag inte kommer ihåg vad det var. Jag tänkte på annat. Typ på att jag nu bokat hemresan från Las Palmas till Stockholm, vilket känns lite trist och tråkigt eftersom jag då satt en bestämd tidpunkt för slutet på min resa, slutet på min semester - slutet på friheten. Det känns inte lika spännande längre.

Hos farfar lyser solen och då går man direkt till baksidan. Altandörren står öppen men ingen farfar i sikte. Inifrån huset hörs tonerna från en LP-skiva med Glenn Miller. Det gör mig lugn. Snart dyker farfar upp, glad i hågen över att se två barnbarn på baksidan. Han visar stolt upp alla sina blommor som han i huvudsak planterat bara för att visa grannarna att denne gamle gubben minsann inte tappat stinget. Av samma anledning kliver han alltid upp före klockan sju vintertid, för att tända alla lampor, och sedan gå och lägga sig igen. 

Vi låser huset, hoppar in i bilen och åker till kyrkogården. Farmors gravsten är ljusgrå med en ros i ena hörnet, och ett stort tomrum under hennes namn. De har inte sått gräs över graven än, och det är lätt att se exakt var hon ligger. Mellan den graven och nästa är den en öppen gräsplätt; "där ska jag ligga" säger farfar, med lugn och ro, och pekar. Jag tänker på hur konstigt det måste kännas när döden blir så uppenbar och konkret. Här gnäller jag över att jag bokat hemresan på årets semester, medan farfar har bokat den slutgiltiga hemresan. Dessutom verkar han ganska nöjd med det, vilket egentligen är helt naturligt; han har ju varit på drift väldigt länge och fick den plats på hemfärden som han allra mest ville ha. 

Sedan åker vi tillbaka till Väja och dricker kaffe och doppar och pratar om EM, PRO, bältros, whisky, gamla amerikanska väggklockor, gräsklippare, posten, fåtöljer, etc. Syster sitter i solen och steker. Farfar och jag sitter delvis under tak. När vi åker hemåt står han på bron och vinkar, som alltid. Omringad av blommor och sol.

Den bästa tiden på året kan också vara den värsta

Jag vet inte vad som blommar just nu men vad det än är så får det min hjärna att rinna ut genom näsa och ögon. En upplevelse som gör en barnsligt lättirriterad. Små motgångar får plötsligt gargantuanska proportioner. Som att det ena benet är lite längre än det andra på shortsen man låtit sy upp. Eller en liten fettfläck på glasögonen som vägrar försvinna hur mycket man än gnuggar. För att inte tala om alla kedjebrev, kedje-SMS och grupper på Facebook mot de stigande bensinpriserna. Sen Jens Fjellströms röst på det, vad är grejen? Han låter som en akademiledamot från Lycksele med brutet käkben. Och hur kommer det sig att han och Magnus Hedman åker fram och tillbaka mellan Österrike/Schweiz och Kungsträdgården? Jag antar att TV4 vill trolla med våra hjärnor och visa hur kosmopoliska de är, men jag blir bara irriterad och stressad. Låt en så kallad expertkommentator vara stationerad i Stockholm, och en på plats vid matcherna. Bra så. Och vad i helvete flinar Peter Jihde åt? Jag saknar Glenn Strömberg. Och den allergifria vintern. 

Ful i mun

Det är de små sakerna som skapar sommarstämning. Som att sova med fönstret på glänt och väckas av grannarnas högjudda svordomar. Det finns inga som svär lika mycket på varandra, utan att bråka, som de två fäderna till paret som bor mittemot oss. Fan vet vad det handlade om imorse, men det rörde sig om vagnfan, björkfan, nyckelsatan som inte passade till garageporthelvetet så de fick ringa pojkfan på jobbet och fråga hur satan de skulle ta sig in för att hämta såghelvetet. 

En sommardag i Kramfors kan inte börja bättre.

Okej då, jag bjuder väl på det

Nu känner jag mig dum. Är det någon som förtjänar plats här på Trivialia är det ju du Fredrik. Men då blir namnet plötsligt missvisande; du är ju allt annat än trivial. Du är väsentlig. Du är navet som håller ihop tjugoåriga vänskapsformationer. Hela den här staden skulle ju ärligt talat vara lika rolig som en krater i Sibirien om det inte vore för dig och det gäng som bildats kring din varma gestalt, där ingen är bättre än någon annan, oavsett om man spelar poker, säljer mört eller undervisar Strindberg. Och vetskapen om att jag - och många andra du tagit under den breda vingar - alltid är välkommen till dig och din lägenhet, som en andra familj, gör mig trygg rakt in i hjärta och själ.

Egentligen borde du ha en egen blogg; skriven med ditt unika dialektala och raktpåiga språk, komplett med egna verbformer som surrde, kollde och knullde. Och stoff finns det ju gott om, för där du är händer det alltid något. 

Och tröjan finns kvar förstås. Jag bara skämtade om skogen bakom Hemköp. Där har inte jag varit på tio år.

Det regnar och är söndag och alla sover och det där med interpunktion tycks inte gälla längre

Jag har stått på scen med Latin Kings och igår borde jag ha stått på scen med Petter för jag nitade tamefan varje rad, varje ord, av Vinden har vänt, där jag stod lagom långt bak i en vit "DET GÅR BRA NU"- tröja som jag i fyllan tyckte var en klockren idé att låna av en polare som också stöttade beslutet och dessutom tyckte att han fick alldeles för lite plats här på bloggen men då sa jag att detta inte är någon barmhärtighetsinrättning där man kan komma att kräva uppmärksamhet - man förtjänar bloggtid, man får den inte på beställning. 

Men tack för lånet av tröjan. Den går att återfinna någonstans i skogen bakom Hemköp.

Angående slogans

Kramfors - möjligheternas kommun. Det var bättre när de hade "alltid fri parkering", det var ju iallafall sant.

- Kusin Linn, juni 2008

Fyra män och en varmvattenberedare

Imorgon fyller farfar 85 år. Det ska vi fira med att åka till torpet och byta varmvattenberedare; pappa Lars, farbror Mats, farfar Åke och jag. Tre generationer Holmbergmän möts för att göra en manlig sak tillsammans. Och dricka öl förstås. Förutom jag, som är chaufför. Annars hade jag inte fått följa med. Jag är helt hopplös när det kommer till att byta varmvattenberedare, eller något annat som har med verktyg att göra. Pappa har sagt att jag får sitta på bryggan med mina böcker tills det är dags att åka hem, så att jag inte är i vägen. 

Det är jag glad för.

Skiten

Oj. Jag sitter och sträckläser The Dirt - den omåttligt populära biografin om det ökända rockbandet Mötley Crüe, och den är så fylld av droger, sex, slagsmål, fyllor, upptåg, galenskap och självhat att det är både skrattretande och avtrubbande. Tills 400 sidor in i boken då Vince Neil - bandets sångare som satt på fler kvinnor än vad Lasse Berghagen skulle mäkta med under tio liv - berättar om när hans fyraåriga dotter Skylar dör i cancer, och det kommer som ett sånt plötsligt kontrasterande inslag att jag inte inser att jag gråter förrän kapitlet är slut.

Läs boken för helvete.

En ska bort

Brokgyckelblomma, Purpurvinda, Fingerborgsblomma, Prins Gustavs öga, Jungfrun i det gröna, Mexikohatt, Pense frizzle sizzle, Petunia frillytunia, Prunkfjärilsblomster, Mörtöga, Sommarslöja.

Tio blommor. Ett smeknamn.

Men jag tänker inte raka mig

Jag har officiellt tagit steget från Dollarstore-hårvax till tvåhundrakronors proffsprodukter från en frisörsalong i Örnsköldsvik.

Nu kan inget stoppa mig. 

Definition av middag

Ju mindre man har att säga, desto viktigare blir maten.

- Mikael Holmberg, våren 2007

Den försvunna meningen

Martina Lowden är en ung författarinna. För ett och ett halvt år sedan köpte jag hennes debutroman Allt, gav den i födelsedagspresent till min dåvarande flickvän, för att sedan läsa den först själv. Jag gillade boken, och det var speciellt en mening som etsade sig fast på hjärnan. Lowden hade citerat en annan författare, men jag minns inte vem, eller på vilken sida, bara att det handlade om misslyckat skrivande som bekräftades med en kopp kaffe. Eller något sånt, uttryckt på ett bättre, glasklart sätt.

Men efter ha läst ut romanen hittade jag aldrig den meningen igen. Jag bläddrade och slet i boken minst en gång i veckan, i jakt på de där raderna som hade satt ord på en känsla jag så många gånger upplevt under mitt skrivande liv. Men det var som att leta efter en nål i en höstack – boken är ju på 628 sidor. Till slut flyttade bokägarinnan till Götaland och jag var tvungen att ge upp.

Tills nu då den kommit på pocket och jag beställde hem ett exemplar för att läsa den igen; den är ju faktiskt så bra, och jag kunde ju på så sätt inte missa den gyllene meningen – min heliga graal.

Och nu, alldeles nyss, för två minuter sedan stötte jag på den. Jag måste säga att jag är lite besviken. Sökandet var roligare än fyndet. Jag hade förstorat upp meningen; den är fortfarande bra, men inte tillnärmelsevis så klockren som den kommit att bli i mitt huvud det senaste året.

Allt detta var det sämsta som skrivits sedan uppbyggelseskriften Stengrunden, och enfalden kompletterades med dricka kaffe, som vanligt.

- Erik Beckman (Ur Martina Lowdens Allt, sida 101)

Jag kanske har växt på mig och mognat: lärt mig att leva med det dåliga, och vara stolt och nöjd över det fina. För nu sympatiserar jag mindre med meningen ovan, och mer med Totta Näslund: 

Vissa rader vill jag glömma, andra står sig faktiskt än. I all sin kantighet tangerade dom sanningen.

(Ur ”På väg igen”)

Sverige

Uppdatering och lägesrapport för den som bryr sig

Jag är i Kramfors. Har roddat upp dator och högtalare på skrivbordet i det lilla pojkrummet. Ute regnar det. Under altanmmöbeln ligger grannkatten Svinto och försöker bli av med vinterpälsen. 

På fredag kommer syrran hem. Då ska jag fisa henne i ansiktet. Så visar man kärlek i omklädningsrum, så även här hemma.
 
Jag har gjort min sista arbetsdag i Örnsköldsvik. Den elfte augusti gör jag min nästa, då i Östersund. Till en början ska jag bo hos en mycket god vän, som även jobbar på samma skola (vi kan kalla honom Turk), och hans flickvän (vi kan kalla henne Carla), i deras vardagsrum. Det blir skoj. Som att min sommarturné fortsätter, men ändå inte.

Markus Krunegårds skiva är fortfarande fantastisk. Och det är ju faktiskt så, att ibland gör man rätt, ibland gör man fel. Sedan lever man med det. 

Kramfors och regn gör mig melankolisk.

Idag låg två böcker i brevlådan, adresserat till undertecknad. Få saker gör mig så glad som att få böcker på posten, gratis. 

Det känns som att jag borde ringa någon, men jag vet inte vem, varför eller vad vi ska prata om. Men det känns som att jag missat någon eller något; har något osagt och ogjort. Den känslan äter upp mig, inifrån.

Jag har för tillfället ingen bloggskaparlust, därav punktformen.

Jag läser Martina Lowden igen och förstår mer och mer av Allts storhet.

Mina ägodelar är utspridda i dussinet banankartonger utplacerade på torpet i Käxed, i farfars källare och i bastun/förrådet innanför duschen i rummet bakom mig. Det känns som att även jag är utspridd på ett liknande sätt. Med vissa delar kvar i Umeå, och vissa delar annorstädes.

Det där med blogglusten går hand i hand med att jag för tillfället känner en viss tomhet. Kanske beror det på att det regnar för första gången sedan april. Men förmodligen har det mer att göra med flytten och uppbrottet från Umeå - juni är avskedets månad. Sedan jobbet på det. Jag har kämpat som en galärslav sedan mars för att alla omkring mig ska vara nöjda, glada och utmanade. Nu är det slut - men känns ändå halvgjort - och ingen kräver något av mig längre. Jag behövs knappt. Från att ha stressat, svettats, sovit, pendlat, pratat, rättat, undervisat, pekat och domderat, tillrättavisat, plågat, gått upp och ner i trappor och hejat, hälsat och skrattat och druckit kaffe på väg mellan lektioner och hört mitt namn skrikas från våning två och frågor, frågor, frågor och någon som är hos tandläkarn eller optikern eller har mens-, huvud- eller växtvärk och bara inte kan vara med idag men kommer kanske imorgon på provet och vilka sidor var det och kommer det vara svårt? Och nu: oceaner av tid bara för mig och mina böcker.

Nuförtiden får man vykort på mailen. Positivt: man kan bifoga bilder. Negativt: man får det på mailen.

Gör Sverige mål under de första tjugo minuterna ikväll så vinner vi EM. Det har jag slagit vad om. En påse Polly, ljusa. Vi ska dricka öl till fotbollen. Hos Nilsson. Han har störst TV.

Holland

Dagens ord: Storhetsvansinne

Nu är rummet tömt, dött och städat. AB Bostadens standardmöbler är upphämtat från förrådet, ihoptejpat, och utplacerat i rummets hörn (förutom sängen och skrivbordet som är spårlöst försvunna, vilket kommer att resultera i en retsam bot på 1200 kronor). Om tjugo minuter lämnar jag det här rummet för gott, och nu sitter jag här och tänker på all fin tid vi haft tillsammans. Och lyssnar på Totta Näslund förstås.

Långt innan jag började tömma rummet, på den tid jag hade kvar min kamera, fotograferade jag det från olika vinklar. Tanken är att dessa foton ska användas som mall vid rekonstruktionen av rummet, om en sådär 30 år, när mitt geni erkänts av den stora massan, så att det ser ut exakt som det gjorde när jag bodde här. Ni vet som Strindbergsmuseet i Stockholm, där man kan strosa omkring i författargigantens sista bostad. 

Så välkommen till Holmbergsmuseet! Eller varför inte Trivialiamuseet? Nej jag menar: Välkommen åter om trettio år!

First name basis

Inte helt oväntat blev mamma och Vitryssen bästa vänner. Hon har en tendens att falla för dem som har det lite svårt, som sticker ut, som inte riktigt kan men försöker ändå. (De får gärna ha en söt uppsyn och en ärlig blick också.) Oavsett om det är människor eller djur, så håller hon alltid på den som är liten, ensam och svag. Denna varelse blir då "Lillvännen" för henne. Hon har många småvänner, över hela världen, och nu - efter att ha presenterat sig själv på sin stapplande svenska - är Vitryssen en av dem. 

Hon står vid spisen och skrubbar.
"Morsan" säger jag, "du behöver inte städa köket, det är ju allas. Dessutom kommer det storstädas av bostadsföretaget under sommaren."
"Ja jag vet, men jag tycker så synd om Vladimir."
"Vadårå?"
"Jamen han ska ju bo här alldeles själv, hela sommaren."
"Jaja, men han klarar sig. Det är lugnt."
"Men tänk om han vill bjuda hem nån söt tjej. Då kan det ju inte se ut såhär." Säger snälla mamma utan att titta upp, och fortsätter skrubba, skrubba, skrubba med Svinto, svampar och allt möjligt tills det blänker och skiner så man måste hålla för ögonen.
Jag ger upp och går ner till farsan som diskuterar alkoholvanorna i Ryssland med - ja just det - Vitryssen. 
"Jag då!" vill jag skrika, "är det ingen som ser mig? Det är ju faktiskt jag som fyller år!"

Nu ska vi ut och äta middag. Mamma, pappa och jag.
"Ska du inte fråga Vladimir om han vill följa med?" Undrar mor.
"Nej."

Tack!

Idag fyller jag år och mor och far är i stan. Inte därför, utan för att flytta min skit. Med sig hade de ändå några paket och kuvert: strumpor, boxer, plåster, pengar, anställningsbevis för mitt nya jobb och en kamera. Just det, Lena från Lunds kamera kom till dem igår, och till mig idag - på min födelsedag! Ett skönt sammanträffande. Ett litet mirakel. Allt tack vare EN människas fantastiska medmänsklighet. 

Och fina bilder tar den också!
Här önskar Vitryssen alla läsare en glad sommar.

Kanske något jag som svensklärare borde ha känt till

Vitryssen knackar på och frågar om jag vill dricka whisky med honom och hans tyske vän. Det vill inte Mikael. Mikael gillar inte whisky. Men det gör Jimmy, och ikväll är det Jimmy som bestämmer. Vitryssen och Tysken är fulla. De har redan satt i sig en flaska vodka, och två tredjedelar av whiskyn. På sängen i Vitryssens rum ligger ännu en tysk. Han är ännu fullare. 

Vitryssen ger mig ett glas, som egentligen är en skål, och häller upp whisky. Sedan börjar han prata om svenska flickor. De är ju så vackra. Tysken säger att de vackraste flickorna i Sverige bor i Göteborg och Luleå. Detta synar jag. Men han står på sig. Hävdar att detta är fakta, att det står så i deras kursbok. Jag skrattar och tror att han skämtar. Det gör han inte. Vitryssen hämtar deras bok, Svenska utifrån - Lärobok i svenska, och slår upp sida 168. Mycket riktigt finner jag denna information, i pedagogisk punktform, under kapitlet "Störst, minst och vackrast i Sverige":

Sveriges största sjö är Vänern. Den är 5585 kvadratmeter stor.

Sveriges minsta fågel är kungsfågeln

Sveriges äldsta stad är Sigtuna (från 800-talet).

De vackraste flickorna i hela Sverige finns i Göteborg. Eller Luleå.

De farligaste djuret är vargen. Den lever i Värmland och Norrland.

Den bästa åkermarken ligger i Skåne. 

Det populäraste bilmärket i Sverige är Volvo.

Boken är skriven av Roger Nyborg, Nils-Owe Petterson och Britta Holm, och ges ut av Svenska institutet, dit även synpunkter och eventuella anmälningar skickas. 

Lättpåverkad

Jag vet inte hur mitt liv skulle se ut utan böcker. Tråkigare förstås. Enformigt. Alldagligt och strukturerat. Inte så föränderligt som det är nu. Som ikväll, då jag återigen försöker härma huvudpersonen i boken jag för tillfället läser. Jag är hungrig men har ingen mat hemma. Ska ju snart flytta. Men istället för att köpa en liter mjölk till müslin jag redan har gott om, och en klase bananer, som den vanliga Mikael hade gjort, så köper jag två folköl och en påse chips. För det skulle Jimmy i Tredje stenen från solen gjort. Han vägrar jobba, och säljer sina skivor eller kläder för att ha råd med öl och mat. Jimmy är en vidrig slacker. Han äter oftast på McDonald's: En Bic Mac-meny med Cola utan is. Gissa vad jag åt till lunch idag. Jag vet. Jag är sån. Lättpåverkad. Låter böckerna styra mitt liv. Det är ju roligare så. Varierande på ett härligt schizofrent sätt. Och självklart köpte jag inte ölen och chips på kort eller med kontanter. Nej jag pantade burkarna under disken och fyllde ut med enkronor och femtioöringar som jag samlat i en burk i hallen - småpengar som blivit över från något av mina tidigare liv, då jag läste böcker med rika huvudpersoner. Till affären gick jag i shorts, tofflor och T-shirt för det känns som nåt Jimmy skulle ha gjort. Inte shortsen då, men ändå. Och stilen på det här inlägget, skitigt och inte alls så bra egentligen, är precis som den där fantastiska boken som ligger bakom mig med bara tjugo sidor kvar, bredvid den sista ölen som snart är slut. Undra vad jag ska sälja för att ha råd med en till? 

Projekt: Större armar

Idag fick jag se en hel del bilder som några elever tagit under gårdagens friluftsdag. Plötsligt la jag märke till något jag inte tänkt på förut; att jag har lite för smala armar och lite för stort huvud, vilket i kombination inte ser normalt ut. Kort sagt: min överkropp är inte proportionerlig till huvudet.

Nu vet jag inte vad jag ska göra åt det här. Huvudstorleken känns konstant. Så fokus måste läggas på att göra armarna större. Jag vägrar styrketräning. Jag vill arbeta med naturligt material: stenar, träd och jord. Därför ska jag tillbringa första halvan av juni i torpet och flytta en mur, okynnesgräva gropar och hugga ner träd att göra ved av. I bar överkropp förstås. Bärskinnet. 

På fredag kickar den postgymnasiala ångesten in

I ljusgården nedanför mitt arbetsrum skrålar treorna - morgondagens studenter - en monoton ramsa efter eleverna i första och andra ring, som går ut på att dessa stackars losers har ett år kvar, ett år kvar, ett år kvar! eller: två år kvar, två år kvar, två år kvar!

Och jag tänker att det borde vara tvärtom; ettorna som hånar treorna - två år kvar, två år kvar, två år kvar! I friheten och ansvarslösheten på tonårsdagiset gymnasiet, innan förvirringen och tomheten.

Du hade hoppats på frihetskänslor men ironiskt nog fångas du i din egen frihet.

Välkommen till Mumindalen

Min favorit av Muminböckerna är nog den sjunde boken, den lite våldsammare och mörka Gängkrig i Mumindalen.
(Titta på mamman, hon har varken hacka eller spade, men hennes blick skrämmer ändå mest. Hon ser helt galen ut. Och Lilla My backar ju aldrig, det vet ju alla. Sniff däremot, borde de ha lämnat hemma.)

Min turnéplan

Så var den preliminärt spikad, Trivilias sommarturné. Inspirerad av serietecknaren Simon Gärdenfors, som tillbringade 120 dagar på resande fot i Sverige och bodde hos folk som bokat in honom via hans hemsida, kommer även jag snylta runt så gott jag kan på egen hand. Skillnaden är att jag bara bor hos kompisar. Än så länge iallafall. 

Är ni intresserad av inhysa mig en natt, eller bara träffas för en fika, så är det bara att höra av sig på tolgraven@hotmail.com eller 073-9825837. Här är jag:

Kramfors 13/6 - Åland 20/6 - Stockholm 23/6 - Mariestad 27/6 - Värnamo 2/7 - Köpenhamn 3/7 - Göteborg 4/7 - Stockholm 6/7 - London 8/7 - Buckingham 10/7 - Las Palmas 15/7 - Östersund 1/8 

Ni kan också boka mig som underhållning. Jag gör barnkalas och kräftskivor. På den senare kräver jag sprit, för den tidigare kräver jag frukt. Jag jonglerar med frukt, och är rolig på sprit. 

Allt kommer förstås dokumenteras här på bloggen. Med mina ord och Lenas kamera.

En revolutionerande upptäckt

Mumintrollen är lika långa som en stående telefonkatalog. Bara lite längre än en Smurf alltså, som alla vet är tre äpplen höga. Jag var helt övertygad om att de vara lika långa som oss människor. 

Det känns som att hela min verklighetsbild skakas i dess grunder. 

I Got A Story To Tell

Eftersom det här är årets stora festhelg i Umeå har det även kommit upp några bilar från Kramfors. En blev stoppad av polisen utanför Örnsköldsvik, men fick fortsätta med en varning. Tur var väl det. Annars hade vi inte kunnat sitta och snacka skit igår. Blir lätt så när man umgås med de riktigt gamla vännerna, Kramfors finest, de som varit med sedan vi trodde att jorden var platt. 

Jag tänker direkt på den fantastiska östkustraplåten "I Got A Story To Tell", där Biggie har samlat sina vänner över en påse 'weed' för att berätta vad som hände honom häromkvällen. Först får vi höra historien: han ligger med frun till en basketspelare, som råkar komma hem tidigt, men Biggie löser det hela på ett lika fiffigt som våldsamt sätt. Sedan får vi höra vännernas reaktion på storyn. 

Det är det bästa med låten; skratten, kommentarerna och den testosteronstinna gemenskapen. Vissa kvällar är det allt man behöver. Som igår. Man berättar en sann (nåväl) historia, och näste man försöker toppa den. Sedan går det vidare, runt runt, och blir bara värre och värre - roligare och roligare. Tills det kommer någon man inte kan lita på, en främling, en läcka, och man måste genast bete sig myndigt igen.