Strejk!

Om ni inte redan förstått det så är det här en strejk. Jag bloggar inte förrän jag får en kamera. Det är jag värd. Allt bloggande som jag gjort för er skull. Helt gratis. Kravlöst. Tänk på allt jag försakat för att producera över sexhundra inlägg. Tacken mina vänner, var är tacken?

Dessutom är mina arbetsförhållanden avskyvärda. Ni skulle bara se hur det ser ut på mitt skrivbord: elevernas trasiga bokrecensioner samsas med telefonräkningar, bananskal, glömda komihåglappar och pensionspapper. Och i köket! Spishällen är så brun att jag inte längre vet var jag ska ställa kastrullen. Det rullar pantburkar fram och tillbaka över golvet. Ingen tar längre ut soporna - vi öppnar fönstret isället. Lägg på det att jag lagar varje måltid inklämd mellan ett franskt och ett svenskt par, samt en pratglad vitryss med prepositionsproblem.

Jag går fortfarande upp strax före fem på morgonen. Åker buss fyra timmar om dagen. För ett arbete där jag får elever att gråta. (Jo det är sant, VG är inte kul att få om man vill bli läkare.) Och när jag får lite tid över försöker jag komma på något skoj att blogga om. Antingen här, eller på bokbloggen. Som jag dessvärre försummat till skammens gräns.

Så nu jävlar är det strejk! Jag går ut stenhårt; ställer mig med feta plakat mitt i rondeller - "Ideella vardagsskildrare förtjänar kamera" - trycker upp knappar och bildekaler, gråter ut i kvällspressen och skriver polemiska debattinlägg i Dagens Nyheter.

För att sedan ge upp efter några dagar och nöja med mig en positiv kommentar. Och absolut ingen förändring alls.