Dag 1, del 2 - Mikael lär sig ett och annat om bankbranschen

Som barn in en svensk medelinkomstagarfamilj är det kutym att alltid försöka komma billigt undan när man för en gångs skull får gå på restaurang. Förrätt och efterrätt kommer inte ens på tal, och till huvudrätten dricker man vatten, eller i bästa fall en läsk. Det är bra så. Därför är det lite svårt för mig att acceptera ett ord som: representationskonto. Ett magiskt ord.

Per och jag blir förmodligen medbjudna för att de två andra - som jobbar på samma bank - ska kunna använda detta konto utan att det ser ut som att det är två polare som festar till på bankens bekostnad. Vi ställer gärna upp. Per vet förstås vad som väntar, det gör inte jag, men det visar sig vara en upplevelse av litterära mått - typ ur en halvtaskig Stockholmskildring från mitten av nittiotalet.

Vi börjar vid ett ställe vid vattnet. Dricker några öl och pratar pengar, brudar och fotboll. Vilket kommer att täcka in kvällens samtliga samtal. Det är mest de två andra som pratar. Per och jag insuper. Vid ett tillfälle vänder jag mig om och ser min storebror längre bort på kajen. Det är ett förstås ett helt vansinnigt sammanträffande, och det passar liksom in på hela kvällens smått absurda karaktär. Min bror ska också bli bjuden på middag, av sitt jobb. Jag undrar om han vid detta tillfälle känner till representationskontot, eller om han också tror att han kommer att dricka en Coca-Cola till maten.

Vårt sällskap går vidare till O'Learys där ett bord väntar på oss i en i övrigt smockfull lokal. De vankas ju EM-fotboll: måstematch mellan Sverige och Ryssland. Menyerna läggs fram och mina ögon faller direkt på det billigaste. Men när alla andra beställer förrätt, huvudrätt och dessert från den dyraste sektionen inser jag att jag nu hamnat i en motsatt situation: det vore socialt oacceptabelt att inte beställa det som kostar mest, oavsett om jag egentligen vill ha den där billiga kycklingburgaren. Detta går emot allt jag lärt mig. Men men, sagt och gjort: Fyra guldmenyer, extra kycklingvingar förstås, och in med biran nån gång då!

Vi äter och dricker som på gallernas tid. Samtidigt som vi vrålar och svär åt matchen som vi ser på skärmen i vårt bås. Det blir förstås whisky till kaffet och efterrätten som alla glömt vid det här laget. Notan läggs fram och killen till vänster om mig vevar fram det magiska kortet utan att titta på siffran som skulle kunna betala min resa till Las Palmas, tur och retur. På väg hem försöker Per förklara för mig att det är så här det fungerar i bankbranschen. Jag fattar ändå ingenting.

Klockan sju kliver han upp, tar en dusch och går till jobbet. Som om vi satt hemma och spelade Alfapet och drack kamomillte igår. Jag ligger kvar på bäddsoffan, helt slut och med whiskyhalsbrännan från helvetet. Jag inser att jag inte är gjord för det här livet. Jag är gymnasielärare; jag dricker Loka till skullunchen och rättar prov på tisdagkvällar. Det är mitt liv. Jag behöver varken representationskonton eller efterrätt. Men jag behöver en Samarin. Nu. Sedan ska jag ringa brorsan och fråga hur han mår.