Sverige

Uppdatering och lägesrapport för den som bryr sig

Jag är i Kramfors. Har roddat upp dator och högtalare på skrivbordet i det lilla pojkrummet. Ute regnar det. Under altanmmöbeln ligger grannkatten Svinto och försöker bli av med vinterpälsen. 

På fredag kommer syrran hem. Då ska jag fisa henne i ansiktet. Så visar man kärlek i omklädningsrum, så även här hemma.
 
Jag har gjort min sista arbetsdag i Örnsköldsvik. Den elfte augusti gör jag min nästa, då i Östersund. Till en början ska jag bo hos en mycket god vän, som även jobbar på samma skola (vi kan kalla honom Turk), och hans flickvän (vi kan kalla henne Carla), i deras vardagsrum. Det blir skoj. Som att min sommarturné fortsätter, men ändå inte.

Markus Krunegårds skiva är fortfarande fantastisk. Och det är ju faktiskt så, att ibland gör man rätt, ibland gör man fel. Sedan lever man med det. 

Kramfors och regn gör mig melankolisk.

Idag låg två böcker i brevlådan, adresserat till undertecknad. Få saker gör mig så glad som att få böcker på posten, gratis. 

Det känns som att jag borde ringa någon, men jag vet inte vem, varför eller vad vi ska prata om. Men det känns som att jag missat någon eller något; har något osagt och ogjort. Den känslan äter upp mig, inifrån.

Jag har för tillfället ingen bloggskaparlust, därav punktformen.

Jag läser Martina Lowden igen och förstår mer och mer av Allts storhet.

Mina ägodelar är utspridda i dussinet banankartonger utplacerade på torpet i Käxed, i farfars källare och i bastun/förrådet innanför duschen i rummet bakom mig. Det känns som att även jag är utspridd på ett liknande sätt. Med vissa delar kvar i Umeå, och vissa delar annorstädes.

Det där med blogglusten går hand i hand med att jag för tillfället känner en viss tomhet. Kanske beror det på att det regnar för första gången sedan april. Men förmodligen har det mer att göra med flytten och uppbrottet från Umeå - juni är avskedets månad. Sedan jobbet på det. Jag har kämpat som en galärslav sedan mars för att alla omkring mig ska vara nöjda, glada och utmanade. Nu är det slut - men känns ändå halvgjort - och ingen kräver något av mig längre. Jag behövs knappt. Från att ha stressat, svettats, sovit, pendlat, pratat, rättat, undervisat, pekat och domderat, tillrättavisat, plågat, gått upp och ner i trappor och hejat, hälsat och skrattat och druckit kaffe på väg mellan lektioner och hört mitt namn skrikas från våning två och frågor, frågor, frågor och någon som är hos tandläkarn eller optikern eller har mens-, huvud- eller växtvärk och bara inte kan vara med idag men kommer kanske imorgon på provet och vilka sidor var det och kommer det vara svårt? Och nu: oceaner av tid bara för mig och mina böcker.

Nuförtiden får man vykort på mailen. Positivt: man kan bifoga bilder. Negativt: man får det på mailen.

Gör Sverige mål under de första tjugo minuterna ikväll så vinner vi EM. Det har jag slagit vad om. En påse Polly, ljusa. Vi ska dricka öl till fotbollen. Hos Nilsson. Han har störst TV.

Holland

Dagens ord: Storhetsvansinne

Nu är rummet tömt, dött och städat. AB Bostadens standardmöbler är upphämtat från förrådet, ihoptejpat, och utplacerat i rummets hörn (förutom sängen och skrivbordet som är spårlöst försvunna, vilket kommer att resultera i en retsam bot på 1200 kronor). Om tjugo minuter lämnar jag det här rummet för gott, och nu sitter jag här och tänker på all fin tid vi haft tillsammans. Och lyssnar på Totta Näslund förstås.

Långt innan jag började tömma rummet, på den tid jag hade kvar min kamera, fotograferade jag det från olika vinklar. Tanken är att dessa foton ska användas som mall vid rekonstruktionen av rummet, om en sådär 30 år, när mitt geni erkänts av den stora massan, så att det ser ut exakt som det gjorde när jag bodde här. Ni vet som Strindbergsmuseet i Stockholm, där man kan strosa omkring i författargigantens sista bostad. 

Så välkommen till Holmbergsmuseet! Eller varför inte Trivialiamuseet? Nej jag menar: Välkommen åter om trettio år!

First name basis

Inte helt oväntat blev mamma och Vitryssen bästa vänner. Hon har en tendens att falla för dem som har det lite svårt, som sticker ut, som inte riktigt kan men försöker ändå. (De får gärna ha en söt uppsyn och en ärlig blick också.) Oavsett om det är människor eller djur, så håller hon alltid på den som är liten, ensam och svag. Denna varelse blir då "Lillvännen" för henne. Hon har många småvänner, över hela världen, och nu - efter att ha presenterat sig själv på sin stapplande svenska - är Vitryssen en av dem. 

Hon står vid spisen och skrubbar.
"Morsan" säger jag, "du behöver inte städa köket, det är ju allas. Dessutom kommer det storstädas av bostadsföretaget under sommaren."
"Ja jag vet, men jag tycker så synd om Vladimir."
"Vadårå?"
"Jamen han ska ju bo här alldeles själv, hela sommaren."
"Jaja, men han klarar sig. Det är lugnt."
"Men tänk om han vill bjuda hem nån söt tjej. Då kan det ju inte se ut såhär." Säger snälla mamma utan att titta upp, och fortsätter skrubba, skrubba, skrubba med Svinto, svampar och allt möjligt tills det blänker och skiner så man måste hålla för ögonen.
Jag ger upp och går ner till farsan som diskuterar alkoholvanorna i Ryssland med - ja just det - Vitryssen. 
"Jag då!" vill jag skrika, "är det ingen som ser mig? Det är ju faktiskt jag som fyller år!"

Nu ska vi ut och äta middag. Mamma, pappa och jag.
"Ska du inte fråga Vladimir om han vill följa med?" Undrar mor.
"Nej."

Tack!

Idag fyller jag år och mor och far är i stan. Inte därför, utan för att flytta min skit. Med sig hade de ändå några paket och kuvert: strumpor, boxer, plåster, pengar, anställningsbevis för mitt nya jobb och en kamera. Just det, Lena från Lunds kamera kom till dem igår, och till mig idag - på min födelsedag! Ett skönt sammanträffande. Ett litet mirakel. Allt tack vare EN människas fantastiska medmänsklighet. 

Och fina bilder tar den också!
Här önskar Vitryssen alla läsare en glad sommar.

Kanske något jag som svensklärare borde ha känt till

Vitryssen knackar på och frågar om jag vill dricka whisky med honom och hans tyske vän. Det vill inte Mikael. Mikael gillar inte whisky. Men det gör Jimmy, och ikväll är det Jimmy som bestämmer. Vitryssen och Tysken är fulla. De har redan satt i sig en flaska vodka, och två tredjedelar av whiskyn. På sängen i Vitryssens rum ligger ännu en tysk. Han är ännu fullare. 

Vitryssen ger mig ett glas, som egentligen är en skål, och häller upp whisky. Sedan börjar han prata om svenska flickor. De är ju så vackra. Tysken säger att de vackraste flickorna i Sverige bor i Göteborg och Luleå. Detta synar jag. Men han står på sig. Hävdar att detta är fakta, att det står så i deras kursbok. Jag skrattar och tror att han skämtar. Det gör han inte. Vitryssen hämtar deras bok, Svenska utifrån - Lärobok i svenska, och slår upp sida 168. Mycket riktigt finner jag denna information, i pedagogisk punktform, under kapitlet "Störst, minst och vackrast i Sverige":

Sveriges största sjö är Vänern. Den är 5585 kvadratmeter stor.

Sveriges minsta fågel är kungsfågeln

Sveriges äldsta stad är Sigtuna (från 800-talet).

De vackraste flickorna i hela Sverige finns i Göteborg. Eller Luleå.

De farligaste djuret är vargen. Den lever i Värmland och Norrland.

Den bästa åkermarken ligger i Skåne. 

Det populäraste bilmärket i Sverige är Volvo.

Boken är skriven av Roger Nyborg, Nils-Owe Petterson och Britta Holm, och ges ut av Svenska institutet, dit även synpunkter och eventuella anmälningar skickas. 

Lättpåverkad

Jag vet inte hur mitt liv skulle se ut utan böcker. Tråkigare förstås. Enformigt. Alldagligt och strukturerat. Inte så föränderligt som det är nu. Som ikväll, då jag återigen försöker härma huvudpersonen i boken jag för tillfället läser. Jag är hungrig men har ingen mat hemma. Ska ju snart flytta. Men istället för att köpa en liter mjölk till müslin jag redan har gott om, och en klase bananer, som den vanliga Mikael hade gjort, så köper jag två folköl och en påse chips. För det skulle Jimmy i Tredje stenen från solen gjort. Han vägrar jobba, och säljer sina skivor eller kläder för att ha råd med öl och mat. Jimmy är en vidrig slacker. Han äter oftast på McDonald's: En Bic Mac-meny med Cola utan is. Gissa vad jag åt till lunch idag. Jag vet. Jag är sån. Lättpåverkad. Låter böckerna styra mitt liv. Det är ju roligare så. Varierande på ett härligt schizofrent sätt. Och självklart köpte jag inte ölen och chips på kort eller med kontanter. Nej jag pantade burkarna under disken och fyllde ut med enkronor och femtioöringar som jag samlat i en burk i hallen - småpengar som blivit över från något av mina tidigare liv, då jag läste böcker med rika huvudpersoner. Till affären gick jag i shorts, tofflor och T-shirt för det känns som nåt Jimmy skulle ha gjort. Inte shortsen då, men ändå. Och stilen på det här inlägget, skitigt och inte alls så bra egentligen, är precis som den där fantastiska boken som ligger bakom mig med bara tjugo sidor kvar, bredvid den sista ölen som snart är slut. Undra vad jag ska sälja för att ha råd med en till? 

Projekt: Större armar

Idag fick jag se en hel del bilder som några elever tagit under gårdagens friluftsdag. Plötsligt la jag märke till något jag inte tänkt på förut; att jag har lite för smala armar och lite för stort huvud, vilket i kombination inte ser normalt ut. Kort sagt: min överkropp är inte proportionerlig till huvudet.

Nu vet jag inte vad jag ska göra åt det här. Huvudstorleken känns konstant. Så fokus måste läggas på att göra armarna större. Jag vägrar styrketräning. Jag vill arbeta med naturligt material: stenar, träd och jord. Därför ska jag tillbringa första halvan av juni i torpet och flytta en mur, okynnesgräva gropar och hugga ner träd att göra ved av. I bar överkropp förstås. Bärskinnet. 

På fredag kickar den postgymnasiala ångesten in

I ljusgården nedanför mitt arbetsrum skrålar treorna - morgondagens studenter - en monoton ramsa efter eleverna i första och andra ring, som går ut på att dessa stackars losers har ett år kvar, ett år kvar, ett år kvar! eller: två år kvar, två år kvar, två år kvar!

Och jag tänker att det borde vara tvärtom; ettorna som hånar treorna - två år kvar, två år kvar, två år kvar! I friheten och ansvarslösheten på tonårsdagiset gymnasiet, innan förvirringen och tomheten.

Du hade hoppats på frihetskänslor men ironiskt nog fångas du i din egen frihet.

Välkommen till Mumindalen

Min favorit av Muminböckerna är nog den sjunde boken, den lite våldsammare och mörka Gängkrig i Mumindalen.
(Titta på mamman, hon har varken hacka eller spade, men hennes blick skrämmer ändå mest. Hon ser helt galen ut. Och Lilla My backar ju aldrig, det vet ju alla. Sniff däremot, borde de ha lämnat hemma.)

Min turnéplan

Så var den preliminärt spikad, Trivilias sommarturné. Inspirerad av serietecknaren Simon Gärdenfors, som tillbringade 120 dagar på resande fot i Sverige och bodde hos folk som bokat in honom via hans hemsida, kommer även jag snylta runt så gott jag kan på egen hand. Skillnaden är att jag bara bor hos kompisar. Än så länge iallafall. 

Är ni intresserad av inhysa mig en natt, eller bara träffas för en fika, så är det bara att höra av sig på tolgraven@hotmail.com eller 073-9825837. Här är jag:

Kramfors 13/6 - Åland 20/6 - Stockholm 23/6 - Mariestad 27/6 - Värnamo 2/7 - Köpenhamn 3/7 - Göteborg 4/7 - Stockholm 6/7 - London 8/7 - Buckingham 10/7 - Las Palmas 15/7 - Östersund 1/8 

Ni kan också boka mig som underhållning. Jag gör barnkalas och kräftskivor. På den senare kräver jag sprit, för den tidigare kräver jag frukt. Jag jonglerar med frukt, och är rolig på sprit. 

Allt kommer förstås dokumenteras här på bloggen. Med mina ord och Lenas kamera.

En revolutionerande upptäckt

Mumintrollen är lika långa som en stående telefonkatalog. Bara lite längre än en Smurf alltså, som alla vet är tre äpplen höga. Jag var helt övertygad om att de vara lika långa som oss människor. 

Det känns som att hela min verklighetsbild skakas i dess grunder. 

I Got A Story To Tell

Eftersom det här är årets stora festhelg i Umeå har det även kommit upp några bilar från Kramfors. En blev stoppad av polisen utanför Örnsköldsvik, men fick fortsätta med en varning. Tur var väl det. Annars hade vi inte kunnat sitta och snacka skit igår. Blir lätt så när man umgås med de riktigt gamla vännerna, Kramfors finest, de som varit med sedan vi trodde att jorden var platt. 

Jag tänker direkt på den fantastiska östkustraplåten "I Got A Story To Tell", där Biggie har samlat sina vänner över en påse 'weed' för att berätta vad som hände honom häromkvällen. Först får vi höra historien: han ligger med frun till en basketspelare, som råkar komma hem tidigt, men Biggie löser det hela på ett lika fiffigt som våldsamt sätt. Sedan får vi höra vännernas reaktion på storyn. 

Det är det bästa med låten; skratten, kommentarerna och den testosteronstinna gemenskapen. Vissa kvällar är det allt man behöver. Som igår. Man berättar en sann (nåväl) historia, och näste man försöker toppa den. Sedan går det vidare, runt runt, och blir bara värre och värre - roligare och roligare. Tills det kommer någon man inte kan lita på, en främling, en läcka, och man måste genast bete sig myndigt igen.

Mina sju flyttar, kortfattat och lakoniskt

1. Från Kramfors till Umeå. Det var dags att börja plugga. Alla andra gjorde ju det. "Ska vi skaffa en lägenhet tillsammans?" Frågade Krilleman. "Kan vi väl!" Sagt och gjort. En fyra på Carlshem. Vi åt müsli och lyssnade på Springsteen. Vår vän Illern var hemlös och fick en madrass i datarummet. Han åt damm, svor och drack kaffe. Ett trevligt tillskott. 

2. Träffade Malin. "Ska vi flytta ihop?" "Kan vi väl!" Minns inte vem som frågade och vem som svarade. Sagt och gjort. Inga konstigheter. En tvåa på Ålidhem. Vi strapsade ihop benen till två enkelsängar och gjorde en dubbelsäng. Två månader senare klippte vi upp strapsen. Jag bar in min säng i TV-rummet. Först fyra månader senare fick vi lämna lägenheten. Så var bostadsföretagets regler. 

3. Reglerna sa även att den som stod på kontraktet inte fick skaffa en ny bostad förrän efter tolv månader. Jag var tvungen att bo i andra hand. Kanske var det nu jag började flytta med en kärra man kunde låna av hyresvärden. Släpade all skit genom Ålidhem och skrattade åt spektaklet. Jesper hjälpte säkert till. Packade in allt i rummet i min första korridor. Låste dörren. Drog till USA. En sommar. Kom hem och var passiv. Levde i minnet och orkade inte bekanta mig med mina nya grannar. Inte förrän jag åkte till Thailand och skaffade skägg. Kom hem med nyfunnet självförtroende. Upptäckte att en av mina korridorskompisar var snälla Sofia. Och en annan var Ida. 

4. Tjejen jag hyrde rummet av kom tillbaka. Jag flyttade ut. Tog kärran och rullade tillbaka till andra sidan av Ålidhem. Jesper hjälpte till. Vi åkte hiss och skrattade. Kom till det här stället. Minns inte mycket. Någon spelade i ett band. Någon hette Jonathan. Någon kom från Indien och luktade indiska kryddor och bjöd på indiskt godis. 

5. Flyttade ihop med Ida. Hon fixade en lägenhet i andra hand, Väst på stan, medan jag pluggade på Irland. Golvet lutade och allt var snett och gammalt. Och fullständigt underbart. Tre kanaler, LP-skivor och inget internet. Vi betalade hyran svart i näven på snubben som ägde blomkiosken under oss. Jag jonglerade med frukt och skrev. Det var tyst och lustigt. Allt var bra och jag bodde med min Annie Hall. Tills, tills...ja jag vet faktiskt inte. 

6. Jag flyttade tillbaka hit. Hade hyrt ut rummet i andra hand. Till en stekare som inte städade. Hittade snus under sängen. Svor och glömde. Sanna var kvar. Vi blev kompisar på riktigt den här gången. Det var kul. Polisen var polis. Dörrarna stod alltid öppna. Tills de flyttade ut. Vitryssen. Jag fick jobb. 

7. Och nu då. Dags att dra vidare. Men vart? Jag vet inte. Det löser sig. Det löser sig alltid. 

Betygsfemman

Idag hade jag betygsnack med en estetklass. De kom ut en och en, satt sig ner och fick domen. Men alla blev nöjda. Det är skillnaden mellan NV och ES. 

"Du kommer att få G." Sa jag med min myndigaste röst.
"Fan vad bra!" Svarade tjejen och lyfte på armen, "high five!" 

Så ska skolan vara. 

Det kanske var menat som skämt

Gräver i skrivbordslådorna. Hittar ett gammalt block från tiden på lärarhögskolan. Bläddrar förstrött för missnöjets skull. Stöter på en ensam mening på toppen av en i övrigt tom sida. Jag har skrivit den själv. Med blyerts och stolthet.

Att utvärdera skolverksamheten innebär att granska och värdera särskilt utvalda delar gentemot överenskomna kriterier. 

Jag läser den om och om igen. Långsamt. Ord för ord. Högt för mig själv. Men förstår ändå inte vad det betyder.

Alldeles nyss gick Batman förbi mitt fönster

Han är fetare i verkligheten.

En flyttlektion

Under Umeås absolut största utekväll sitter jag inne och förbereder flytt. Det är sjunde gången på lika många år. Denna gång har jag lovat mig själv att vara sjukt organiserad (i de tidigare fallen har viktiga prylar alltid försvunnit, spårlöst och oförklarligt - som ena strumpan efter tvätt). Jag har skaffat obefogat många banankartonger. För att kunna packa ner saker som hör ihop, som kommer att användas och plockas fram ungefär samtidigt. Jag har lärt mig att det är bättre med halvfulla lådor med homogent innehåll, ännu proppfulla med en salig blandning.

Jag har märkt lådorna efter franska 1800-talsförfattare. Sedan har jag skrivit namnen på ett papper, följt av lådans innehåll. Hittills har jag fyllt två lådor:
Gustave Flaubert: DVD-spelare, filmer, böcker (album), Sonic, småtavlor
Jules Verne: Lågprioriterade böcker - kan med gott samvete stuvas undan i förrådet

Nu ska jag ta mig an Balzac. Där hamnar de fina böckerna.

Fina människor

Imorse när jag rusade ut ur korridoren, och i farten försökte greppa DN ur postfacket, fann jag till min stora glädje två böcker. Min redaktör Mikael hade levererat dem kvällen innan. Vilken hjälte! Vilken lycka! Jag slet med mig en - serieromanen Simons 120 dagar av Simon Gärdenfors - och sprang till bussen.

Sedan skrattade jag hela vägen dit, och grät hela vägen hem. 

Och nu erbjuder Lena mig en kamera! Det verkar som att mitt pinsamma tiggande gett resultat. Men eftersom du är en vän Lena, så skulle det inte kännas rätt att få kameran av dig. Vi kan väl säga att jag lånar den på obestämd tid? Som pappa brukar säga när jag kommer med kepsen i hand och fickorna tomma, och ber om en liten slant till öl och mat. 

Hur låter det? Det där med laddaren ser jag inte som ett problem. Ehuru jag tycker det verkar lite misstänksamt. Själv har jag en laddare men ingen kamera. Det är klantigt. Att ha en kamera men ingen laddare är skumt, på gränsen till kriminellt.

Vad glad jag blir! Nu ska jag blogga utav helvete. 

Strejk!

Om ni inte redan förstått det så är det här en strejk. Jag bloggar inte förrän jag får en kamera. Det är jag värd. Allt bloggande som jag gjort för er skull. Helt gratis. Kravlöst. Tänk på allt jag försakat för att producera över sexhundra inlägg. Tacken mina vänner, var är tacken?

Dessutom är mina arbetsförhållanden avskyvärda. Ni skulle bara se hur det ser ut på mitt skrivbord: elevernas trasiga bokrecensioner samsas med telefonräkningar, bananskal, glömda komihåglappar och pensionspapper. Och i köket! Spishällen är så brun att jag inte längre vet var jag ska ställa kastrullen. Det rullar pantburkar fram och tillbaka över golvet. Ingen tar längre ut soporna - vi öppnar fönstret isället. Lägg på det att jag lagar varje måltid inklämd mellan ett franskt och ett svenskt par, samt en pratglad vitryss med prepositionsproblem.

Jag går fortfarande upp strax före fem på morgonen. Åker buss fyra timmar om dagen. För ett arbete där jag får elever att gråta. (Jo det är sant, VG är inte kul att få om man vill bli läkare.) Och när jag får lite tid över försöker jag komma på något skoj att blogga om. Antingen här, eller på bokbloggen. Som jag dessvärre försummat till skammens gräns.

Så nu jävlar är det strejk! Jag går ut stenhårt; ställer mig med feta plakat mitt i rondeller - "Ideella vardagsskildrare förtjänar kamera" - trycker upp knappar och bildekaler, gråter ut i kvällspressen och skriver polemiska debattinlägg i Dagens Nyheter.

För att sedan ge upp efter några dagar och nöja med mig en positiv kommentar. Och absolut ingen förändring alls.

Jag har varken stolthet eller digitalkamera

Kameran verkar förlorad och jag överväger alternativa sätt att skaffa en ny. Att köpa en känns så tråkigt, så vanligt, så förutsägbart. Istället tänker jag tigga till mig en ny kamera. I dagens hysteriska konsumtionssamhälle måste det ju finnas tusentals undanlagda och överblivna, men helt funktionsdugliga digitalkameror.

Kanske har du nyss flyttat ihop med din partner. Era liv blir mer och mer sammanlinkade; ni delar prylar, toapapper och polare. Och allt ni gör, det gör ni tillsammans. Således behövs inte längre två kameror. Och eftersom din killes/tjejs kamera är lite bättre, med lite fler megapixlar och bättre optisk zoom, så är det din gamla Canon som läggs undan i skrivbordslådan.
Den kameran kan jag få.  

Dina föräldrar är skilda sedan länge. När du konfirmerar dig äter du kyrkfika hos mor och middag hos far. Av båda får du en superduperfin digitalkamera: "Det var väl det du önskade dig lilla gumman!" Ja, men inte två. Du spelar glad och vågar inte krossa någons hjärta. Den ena kameran, arbetarpappans, är lite sämre och hamnar i skrivbordslådan i barndomsrummet hos mor. 
Den kameran kan jag få.

Du är ett teknikfreak med fotointresse. Givetvis ska du ha de nyaste, det bästa, det fetaste! 
En av de sju kamerorna som ligger utspridda i tre skrivbordslådor kan jag få. Välj den sämsta, jag bryr mig inte. 

Du köpte en lott av den skelögda grannungen och vann en unken Samsung. Du som just pungade ut fem lax för en Konica Minolta. 
Den kameran, vinstkameran, kan jag få.

Eller så var du på krogen i lördags. Beställde in två bira: en till dig och en till tjejen som svarade på tilltal. Hon verkade ju intresserad, nickade när du frågade om hon ville ha en öl. Men när du sätter dig vid ett tomt bord försvinner hon bort till dansgolvet med en djupt urringad solariesnubbe med backslick och bröstmuskler av stål. Bittert halsar du båda glasen. Men vad är det som ligger där på bordet, är det inte? Jo det är en kamera. En gång i tiden hade du lämnat in den i baren. Men något har hänt - du skyller på samhället - och du smyger ner den i fickan istället.
När du vaknar har du ont i huvudet och ångest. Ensam igen. Sträcker dig efter jackan. Kollar plånboken. Två tjugor kvar. Hur mycket tog du med dig ut? Minns inte. Jackan känns ovanligt tung. Vad är detta? En kamera. Vad i helvete, vems är det? Du bläddrar igenom bilderna. Känner inte igen någon. En massa bilder på affärsklass-skylten i en buss. Konstigt. En tallrik på golvet i ett badrum. Konstigt. Och människor, glada och verkliga, förmodligen kompisar till personen vars kamera du snott. Då kickar skulden in. Skammen. Ångern. 
Den kameran, den kan jag få tillbaka.

Maila mig på tolgraven@hotmail.com
Givetvis kommer ni inte gå lottlös ur denna affär. På något sätt ska jag betala tillbaka er fantastiska medmänsklighet; inte med pengar - då vore det ju inte tiggeri - men med glädje, kärlek och respekt. (Förutom om du är din sistnämnda exempelpersonen.)

I brist på nya bilder publicerar jag en gammal

Min mor och ett svävande fat med hallon.

Grattis mamma! I din värld är inget omöjligt. 

Hjälp

Sen när jag kom hem var kameran kvar i baren...

Om ett par timmar, då krogen öppnar, avgörs denna bloggs framtid. Åtminstone huruvida den kommer innehålla egna bilder eller inte. 

En lite crazy kille med sjuk humor

Vissa engelska ord är acceptabla i det svenska språket: cool, nice (förvisso ganska utslitet), protruding, jeans, tvål, osv. 

Men inte crazy. Det går bort. Det är inte okej. Det är inte cool. I synnerhet när man sätter lite framför: lite crazy. En person som vill träffa en ny tjej/kille, kanske beskriver sin drömpartner som snygg, omtänksam och lite crazy. Då har ordet crazy plötsligt fått en ny, svensk betydelse som stinker av TV3, sololja, Radio Rix och Jamba.

Det betyder inte längre galen – en person som är lite galen är ju störtskön; lite tvångströjskänsla sådär, någon som kammar fransarna på mattan, försöker döda imaginära flugor och kan slå dig på käften rakt uppochner, bara sådär, när som helst. Han är oförutsägbar, farlig och spännande. Men ingen är så ofarlig och tråkig som en person som är lite crazy.

Känner mig för trött och fantasilös för att leverera en generaliserande personbeskrivning av någon som är lite crazy. Men jag tror ni har en ganska tydlig bild själva.

(Har också väldigt svårt för personer som säger att de har sjuk humor: Alltså jag har så jävla sjuk humor! Samma person pratar med smileys. Jag vet inte hur det går till, men de gör det.)

Hårvård Lasso!

När en elev kommer fram och frågar vad vi ska göra på lektionen senare idag, och jag ännu inte kommit på något, då brukar jag svara:
"Idag ska vi göra någonting väldigt lurigt. Vi ska nämligen gjuta järpar."

Då ser de på mig som om jag vore dum i huvudet, och går därifrån.

Min dröm är att någon elev, en vacker dag, ska fälla kommentaren:
"Järpar, ska det vara nåt?"

(Ja jag vet, det här inlägget var bara roligt för inbitna Galenskaparna & After Shave-fans. Hoppas det är fler än jag och min bror. Sketchen finns tyvärr inte på youtube (uppdatering: gör den visst det, HÄR!). Men någon med rätt humor och för mycket fritid har lagt upp en transkription här.)

Är det mycket nu?

Jag blir sällan stressad. Det klär mig inte. Eller så är jag alltid stressad. Jag vet inte. Någon skillnad märker jag inte iallafall. Man kan lätt tro att det är en talang, något positivt, men se där har ni fel. Ty det finns lägen då det inte passar att vara ostressad.

Som i månaden maj på en gymnasieskola. Läsåret går mot sitt slut. Lärarna sliter sitt hår över 100 nationella prov var, samtidigt som det jagar IG-elever som inte gjort allt de behöver, och försöker mota undan MVG-eleverna som undrar vad mer de kan göra. Allt ska ordnas på en gång.

Och jag sitter där i personalrummet på morgonen och äter min frukost. Först där, ensam med lokalvårdarna och vaktis. En kollega dyker upp. Lämnar matlådan i kylen och slår sig ner en stund intill mig för att bläddra igenom morgontidningen. Säger att de inte har tid att läsa hemma. Har inte läst tidningen sedan februari. Mycket nu. Med betyg och allt. Och nationella proven! Hur många har du? 

Jag blir lite irriterad. Försöker ju läsa Rocky-strippen i DN. Svarar motvilligt men glatt. Jo, mycket nu. Stressigt. 

Visst förstår jag att folk har mycket att göra. Men samtidigt tror jag att det blir en grej av det där, prestige på något sätt, att ha fullt upp just nu innan sommarlovet. Den som jobbar mest är bäst, det är tufft att vara utbränd. Och då måste ju jag hålla med. Pusta och stöna. Annars gör ju jag uppenbarligen inte mitt jobb. Även fast jag hatar att säga att jag har mycket att göra. Stoltheten säger emot; det vore ju som att säga att jag inte klarar av det jag tagit på mig. Dessutom känns det så förbannat folkhemssvenskt gnälligt. 

Men om man inte är stressad och har mycket att göra, då kan man ju göra mer, och vem fan vill det?

Kollegan slänger tidningen på bordet och skyndar upp till sitt arbetsrum. Timmarna går, och nästa gång vi möts, i en lång korridor, kan vi förstås inte hälsa igen eftersom att vi redan pratat. Hur gör man då? Jo så här i maj är det kutym med den kända det-är-mycket-nu-hälsningen: redan långt innan man möts förbereder man ett leende (utan att blotta tänderna - man bara drar på smilbanden), sedan några meter innan själva mötet suckar man uppgivet, samtidigt som man långsamt skakar på huvudet och fortsätter att le. Ni kan själva prova framför spegeln där hemma: leendet, sucken, huvudskaket.

Bemästrar ni den kan ni lura till er ett jobb på vilken arbetsplats som helst. Och sedan behålla det hur länge ni vill, utan att egentligen göra någonting.

"Den där nye killen, Mikael, han är alltid i farten!"
"Jodu, där sitter det inte fast!"
"Nej verkligen inte, mötte honom just i korridoren. Såg verkligen ut att ha fullt upp."

Bara en massa meningar, varav vissa upprepas

Jag kommer hem och steker blodpudding. Jag kommer hem och steker blodpudding. Jag kommer hem och steker blodpudding. Jag kommer hem, slänger av mig jacka och väska, byter jeans, drar upp persiennen och sedan går jag ut i köket - och steker blodpudding. Jag kommer hem och steker blodpudding. Vissa dagar har jag linser, andra dagar har jag glasögon, som idag, den dag då jag kommer hem steker jag blodpudding. Jag kommer hem och steker blodpudding. Jag hör tonerna från fiol när jag går ut till köket, där jag ska steka blodpudding. Jag kommer hem och steker blodpudding. Jag har en termos i väskan som jag plockar upp och tar med ut i köket; tömmer den överblivna skvätten kaffe i diskhon - tillsynes lika mycket varje dag, varför brygger jag inte mindre? - innan jag vänder mig om för att flippa sida på blodpuddingen jag steker. Jag kommer hem och steker blodpudding. Av alla dessa dagar då man bara kommer hem är det här en sån dag då jag kommer hem och steker blodpudding. Jag kommer hem, kommer hem, kommer hem till mitt lilla hem som jag snart ska lämna, och steker blodpudding. Jag kommer hem och blöder stekpudding. Jag kommer hem. Igen. Jag kommer hem, smått galen, och steker genast blodpudding. Sedan dricker jag kaffe. Men först steker jag blodpudding. När jag kommer hem. Jag mår inte bra av blodpudding, men jag mår inte bättre av något annat. Jag kommer hem och steker blodpudding. Jag kommer hem och skriver av mig galenskapen, innan jag steker blodpudding. Nu ska jag steka blodpudding. Jag kom ju hem, alldeles nyss. 

Träskhunden

En bra start på dagen.

Men huvudsaken är ju att de läser

En gång i tiden, på en skola inte långt från dig, fanns en tro på elevernas lust att läsa och lära. Skolan trodde på eleven, eleven trodde på skolan och alla trodde på KUNSKAPEN. Vilken fanns att finna i LITTERATUREN. Det var tänkt att den orörda ungdomen skulle utveckla sin själ och sitt intellekt - och lära sig om livet - genom att läsa riktiga klassiker. Därför köpte skolledningen in klassuppsättningar av böcker som Zolas Den stora gruvstrejken och Dostojevskijs allra fetaste, Bröderna Karamazov.


Men någonstans på vägen hände något, och idag är det lite annorlunda.

Werther hade inte heller så roligt

Underbara Warren Zevon-dag

Jag är en socialt bortskämd individ. Jag har flera goda vänner som förgyller min värld, och jag måste ha gjort något riktigt bra i ett tidigare liv för att belönats med den familj jag har i detta. Dessutom har jag ett jobb där eleverna ständigt lockar fram ett leende över mina läppar. För att inte tala om min granne, Vitryssen, som vilken sekund som helst kan stå vid min dörr med en fråga som ska besvaras, en uppsats som ska rättas eller en öl som ska drickas. 

Jag älskar allt detta. Det gör mig trygg, glad och säker, och tillfredsställer alla mina sociala behov. Men alltså vissa dagar, vissa dagar...

I want to live alone in the desert
I want to be like Georgia O'Keefe
I want to live on the Upper East Side
And never go down in the street

Splendid Isolation
I don't need no one

Gårdagens citat från bussen

Prutten tog över avslutningssången.

En pratglad sexåring berättar om när han sket på sig under sommaravslutningen på dagis. (Sedan sträcker han sig efter stoppknappen, märker att han inte når upp, och frågar därför sin bror om han kan trycka när de kommer till Umeå.)

Tillägg: I inlandet finns ingen affärsklass

Att välja affärsklass på bussen är som att äta bruna bönor med silverbestick. 

(Halvnöjd med den liknelsen. Är det någon som kan bättre?)

Skillnader mellan kusten och inlandet

Jag åker en hel del buss. 22 mil om dagen. Fem dagar i veckan. Jag kliver på, somnar, vaknar, kliver av - allt på samma ställe varje dag. Sedan gör jag om proceduren på eftermiddagen, men i motsatt riktning. Man skulle kunna säga att jag är expert på att åka buss; jag gör det med en sällan skådad självsäkerhet.

Men igår fick jag nog av rutinen. Så istället för att kliva på bussen till Umeå efter jobbet, klev jag på bussen till Östersund. För omväxlingens skull. Resan dit är förvisso dubbelt så lång, men det gav mig gott om tid att kartlägga skillnaderna mellan kustbusschauffören och inlandsbusschauffören - eller Tvärflöjten som bussen så tjusigt heter.

Kustchauffören är en stolt person i uniform och med rätt utbildning. Han/hon har ett slags certifikat för att köra buss, och tar sitt arbete på största möjliga allvar.
Inlandschauffören är en man från byn, med eller utan körkort, som råkade passera stationen när turerna delades ut:
"Lasse! Haru plogen idag?"
"Nej!"
"Äru nykter?"
"Jajemän!"
"Kan du ta trehundrasextitrean till Ume?"
"Inga problem!"

Kustchauffören vet allt, men säger inget. Frågar man något under färd pekar han/hon på "Förbjudet att tala med chauffören"-skylten. Frågar man något när bussen står still vid stationen säger han/hon att man ska fråga i informationen.
Inlandschauffören vet allt, och säger allt. Frågar man något under färd blir man kvar där resten av resan (Förbjudet-skylten har monterats ned för längesen). Frågar man något när bussen står still, typ "Varifrån går bussen till Umeå?", får man ofta svaret "Vid den där jävla skylten", svordomen är lika obefogad som kamratlig. Sedan följer fakta man inte frågat efter, men får ändå; om chauffören, chaufförens fru, barn, semesterresor och om bussens tider, skavanker och fläktsystem. "Men nu måste du nog skynda dig, så att du inte missar den!" Säger inlandschauffören plötsligt, efter ha tagit upp en kvart av ens tid.

Kustchauffören vill gärna se kvitto om man hoppar mellan två bussar.
För inlandschauffören kvittar det.

För kustchauffören får man inte sitta på sätena längst fram i bussen. De är endast avsedda för gravida och gamla.
På inlandsbussen är den platsen alltid upptagen. Där sitter ett levande bevis för varför kusiner inte ska ha sex, och åker fram och tillbaka - gratis förstås - för att kommentera trafiken, väglaget och vädret. Och för att högljutt hälsa påstigande välkommen ombord.

Kustchauffören säger: "Säkerhetsbälte!"
Inlandschauffören säger: "Säkerhetsbälte?"
Kustchauffören säger: "Håll tiden!"
Inlandschauffören säger: "Hålltider?"

Det får räcka, mitt öga är inte tränat nog för att se fler skillnader - jag är ju inte Fredagslistan-Anders.

Slutligen vill jag bara säga: Slå ett slag för apatin, åk mer buss! Helst genom Norrlands inland.

Dagens hjälte

För några veckor sedan rusade ett fyrtiotal maskerade personer in på skolan där jag arbetar och kastade vattenballonger på allt som rörde sig. (Hur det såg ut kan ni se här.) Vandalerna går på stadens andra stora gymnasium. 

Idag genomfördes en ny attack. Men den här gången stötte de på patrull. Ryktet hade nämligen gått att något var i görningen, och en av rektorerna på min skola hade ställt sig vid huvudingången; fast besluten att mota Olle i grind. Det lyckades. Såtillvida att eleverna inte tog sig in. Istället langade de alla sina ägg (japp, den här gången hade de ägg också) och vattenballonger på rektorn, som tapper och ensam stod där och sa: "Stopp! Hit men inte längre." Sedan kutade de därifrån, med svansen mellan benen och en elak rektor efter sig. 

När jag för några timmar sedan gick ut genom samma ingång såg jag hur dörrarna och väggen var fulla av äggkladd, och trappan upp var prickig av trasiga ballonger. Min beundran för rektorn blev inte mindre. Jag vill utnämna henne till dagens hjälte. För rektorn i fråga var en kvinna, något annat hade ni väl inte föreställt er?

Kulturbidraget lever!

Enkelriktat-Anton söker kandidater. Surfa dit och föreslå era favoriter.

En vacker dag ska jag skriva min farfars memoarer

När någon eller några av barnen är hemma på besök i Kramfors brukar farfar bjudas ned på middag. Han bjuds ned ganska ofta ändå, men när någon av oss är hemma blir det lite av ett event: någon hämtar honom i Väja, han är uppklädd och fin som bara farfar kan vara, för att skjutsas till huset i Kramfors där pappas avlagda tofflor väntar på honom i hallen. Sedan kramar han mor, hälsar på far och hälsar, kramar och pratar med barnet som är hemma (om det inte är den som hämtat honom). Därefter sätter han sig i hörnet av TV-soffan (om det är vinter) eller i en stol på altanen (om det är sommar), då tilldelas han även en keps. Oftast Norrskog, en grå. 

Pågår något sportevenemang på TV slås detta igång och volymen höjs. Detta kommenteras av mig eller min bror: "vad tycker du om hockeyn/fotbollen farfar?" Därefter följer en lång utläggning. Oftast klagande. Oavsett vilken sport vi talar om vinklar farfar gärna samtalet så att det handlar om Fredrik Ljungbergs evinnerliga skadeproblem. Eller varför inte Zlatan levererar i landslaget som han gör i klubblaget. 

Sedan frågar farfar hur vi barn har det. Nu när alla har jobb är han nöjd. Men han ser min boendesituation som ett allvarligt problem. Jag säger att det löser sig. Farfar ser bekymrad ut och tar en jordnöt följt av en klunk öl - mamma har ställt fram jordnötterna, pappa ölen. 

Något senare serveras maten. Och samtliga kring bordet väntar på "Olle Proppen". Utom farfar då. Det är ju han vi väntar på, typ. 
Proppen var kompis och arbetskamrat till farfar. Han var kort men kraftig, med en oproportionerligt stor bröstkorg. Som fotbollspelare var han mittback, med en tendens att bryskt sätta stopp för motståndarlagets anfallare genom en perfekt "propp". Därav smeknamnet. Att Proppen dyker upp som samtalsämne vid middagar beror på att farfar gillar att citera honom när han äter något han gillar. 
"Jag säger som Olle Proppen: mycket gott!" Säger farfar och upprepar slutet: "Mycket gott!" Och liksom drar ut på y:et - Myyyyyycket gott! 

Sedan fortsätter farfar berätta, som om vi aldrig har hört det förut, och vi låtsas som att vi inte gjort det, för det gör ju oss alla så glada att se farfar så nöjd och berättarvänlig:
"Han sa alltid det, Olle Proppen, när han åt: 'var det gott Proppen?' frågade jag, 'myyyycket gott' svarade han. Speciellt när han åt fisk. Lax, det var hans favorit. Proppen var väldigt förtjust i lax."
Ibland förklarar farfar bakgrunden till smeknamnet. Ibland blir det någon annan Proppen-relaterad historia. Igår bjöds vi till och med på en liten imitation. Det var nämligen så att Proppen hade förlorat några fingrar i en excenterpress och såg därför ganska lustig ut när han åt. Detta illustrerade farfar igår, samtidigt som han sa de bevingade orden: Mycket gott!

Efter maten blir det kaffe, aperitif och ännu fler historier. Igår handlade de om andra världskriget, och vad farfar gjorde den dag 1945 då Tyskland kapitulerade.
Det känns som att de historier jag kommer att berätta för mina barnbarn blir ganska tafatta i jämförelse. Så jag berättar nog om min farfar istället.

Ett lunchdilemma

Du går själv till personalmatsalen. Där finns tre bord med sex platser vid varje. Vid ett bord sitter fyra personer; stämningen är god och samtal pågår. Det andra bordet står tomt och vid det sista sitter en person. Alla har kommit ungefär lika långt på måltiden. Du känner alla lika mycket. Eller lite.

Var sätter du dig?

Framtiden

I eftermiddag ska jag träffa min chef - Rektorn - och tala om framtiden.

Jag har funderat mycket kring det, och jag tror egentligen inte att klimatförändringen är ett så allvarligt problem. Det känns rätt överdrivet. Det största framtidshotet är enligt mig människans dumhet. Den kommer utrota vår planet långt innan Hollands alla tulpaner dränks av Arktis nedsmälta ismassor. Visst, det hänger ju ihop litegrann det där, människans dumhet och klimathotet, men jag tror ändå vår kreativa idioti kommer finna andra vägar att utplåna allt liv innan värmen gör det.

Och det ska jag säga till min chef i eftermiddag, när vi pratar om framtiden.

Hur mår du idag min okände vän?

Under eftermiddagen har jag ringt hem till några elever. Det har gett mig insikt om vad jag egentligen vill göra med mitt liv.

Jag skulle vilja ha ett jobb där jag ringer upp folk på måfå och frågar hur de mår. Pratar bort ett par minuter. Om ingenting. Eller allting. Beroende på om de har ett hjärta att lätta. Någon slags slumpmässig och spontan samtalsterapi. Bara sådär. Ett kort samtal. Tack och hej och ha ett bra liv! Allt löser sig.

Kanske försöker jag få dem att skratta, att se det narraktiga och det skönt meningslösa med livet. Eller så behöver de gråta, släppa ut någon tung skit som de inte vill belasta sina vänner med. Men då finns jag där, den ansiktslöse telefonrösten, och tar emot deras plågor. Som den där storväxte killen i Den gröna milen. 

Jag har volontärarbetat på en telefonjour, Röda korset eller Rädda barnen eller vad det nu var. Men det är inte lika genuint. Jag vill inte ha problemet serverat, jag vill leta mig fram till det genom en labyrint av lycka, och sedan belysa det, behandla det och få det att försvinna. Därför måste jag ringa till dig, inte tvärtom. Och det är ju faktiskt väldigt få som ringer till en telefonjour, trots att tjänsten erbjuds. De flesta är för fega och/eller stolta. Eller så vet de inte att de behöver stöd, inte förrän de får prata med mig. 

Å andra sidan är det kanske det jag försöker göra med den här bloggen: erbjuda spontan medmänsklighet och kravlös omtanke genom att lätta mitt eget hjärta - vare sig ni behöver det eller inte.

Jag behöver semester från mig själv, för mig själv

"Kom igen nu! Vi måste göra något! Kan ju inte bara sitta här och vänta på att dina potatisar ska koka." 
Sa han. Men på engelska förstås, med en släpig irländsk brytning. Solen sken. Det var söndag. Sommaren gick mot sitt slut; jag var ensam, han var ensam och snart skulle tyskarna flytta in och ta över huset. 

Det är konstigt hur livet svänger. Nu pratar jag dagligen med fler personer än jag pratade med under hela februari. Då kunde jag stå vid badrumsspegeln klockan två på eftermiddagen och tycka så outgrundligt synd om mig själv eftersom alla andra vid exakt det tillfället jobbade eller studerade, utvecklades och integrerades, medan jag badade i min ensamhet och mitt självförakt. En dag tror jag till och att jag pressade fram en tår. Bara för att. Jag har alltid varit en banal melodramatiker med fäbless för överdrifter. Det är mitt straff. 

Vad jag åt till potatisarna minns jag inte. Tonfisk kanske. Eller fiskpinnar. Sedan gick vi på stan. Nej inte på stan - vi gick till stan, genom stan, runt stan: över torg, genom smala gränder, förbi pubar och glasstånd. Och på Tesco köpte han dadlar och jag en läsk.

Men är jag lyckligare idag än i februari? Jag vet inte. Nu hinner jag inte känna efter. Nu gör jag allt annat, för alla andra, och inget för mig själv. Jag lägger fram kläder och gör matsäck innan jag går och lägger mig - vid tio, för att kliva upp fem, och sedan lever jag min roll tills jag somnar på bussen hem.

När vi kom tillbaka till det smala gula huset på kullen satt vi oss i vardagsrummet, som luktade fimpar och mögel, och såg hurlingfinalen. Cork förlorade. Dagen efter, när laget kom hem, blev det ändå parad genom stan. Det regnade och alla var sura. Utom barnen.

Roliga saker

Igår vann Sverige mot Vitryssland. Det var roligt. Mest för att matchen svängde än hit, än dit, och Vitryssen gallskrek MOOOAAAL eller NEEEEEEJ beroende på vilket lag som nätade. Sedan åkte jag ned på stan och såg Nationalteatern spela live. Det var roligt. Under "Livet är en fest" kom Tommy Nilsson och komikern/skådespelaren Johan Wahlström upp på scen och gjorde bandet sällskap. Det var roligt. Det var det.

Sedan såg vi en full man cykla rakt in i en björk. Det var också roligt. 

4-5

Nu är det personligt.

Trash talk

Försöker få igång lite trash talk här mellan mig och Vitryssen under hockeymatchen. Går lite sådär.

"Nu jävlar Vladimir, nu blir det slakt!"
"Vad betyder det?"
"Ja alltså, när du har en gris eller en ko och så vill du typ ha mat, men alltså...äh vad fan, skit samma!" 

Ändrade planer

Ikväll skulle jag på grillfest. Blå himmel, stänkande sol, vänner och årets första grillfest. Ikväll. Så såg planen ut, tills för några minuter sedan. 

Det knackade på dörren. Jag öppnade och där stod Vitryssen, förstås. I sin hand hade han spelprogrammet för ishockey-VM. Han hade klippt ut det ur tidningen, och nu stod han där som ett lyckligt barn som just lärt sig läsa.

Eftersom han har en risig liten TV-apparat på sitt rum, som knappt får in statens kanaler, så undrade han om fick så hockeyn med mig. Jag hade helt förträngt hockey-VM, som man gör varje år, och tänkte absolut inte se matchen. Men han såg så liten och söt ut där han stod med sitt egenhändigt utklippta spelprogram, att jag inte kunde säga nej. 

Det blir alltså ingen grillfest; det blir pizza, öl och hockey: Sverige - Vitryssland, tillsammans med en livs levande vitryss. Hur ofta kommer det att hända?

En ny tid kräver nya uttryck

Igårkväll fick jag rycka in i garderoben. Jag jobbade egentligen i disken och garderoben är numer uthyrd till en idrottsförening, men killen som oftast står där är hygglo och trevlig och jag ställer gärna upp tio minuter om han vill gå på McDonalds och hämta middag i en påse. Givetvis kommer kvällens drygaste gäst just då. Åtminstone den typ av gäst som är allra drygast. Den som gott och väl har råd med tjugo kronor till garderoben, men vill göra polemik av saken; klaga och gnälla på ett kvasipolitiskt sätt över vilken skandal det är att man måste betala garderob när man betalar för maten. 

Urbilden av denna person är en tjej. Hon är 22 år. Studerar på universitetet (det är noga med det där: universitet, inte högskola), till jurist. Hon vet. Bättre. Hon bloggar, hittar alltid faktafel i TV-serier och har en sluten kompiskrets med illasinnade åsikter om omvärlden. Nu är det fredag och hon är på parmiddag med sina föräldrar för det är sånt man gör när man är 22 år, pluggar juridik, bor i en lägenhet på Nydalahöjd och är tillsammans med en lika gammal kille, som är timid och blyg, och pluggar till socionom. Hon vill ha samtal om politik och rättsväsendet. Han vill ha sex. En middag med hennes föräldrar får gärna bli så kort som möjligt. Sexet får gärna bli lite längre. Men det kan ju inte han rå för. 

Åter till flickan. Hon har rätt förstås. Det är ju fullständigt befängt att man ska betala för garderob när man betalar för maten. Jag står ju på hennes sida. Jag är inte längre student, men fortfarande fattig, och skulle inte heller vilja betala tjugo kronor för min jacka. Å andra sidan skulle jag inte betala för maten heller, inte på det här stället.

Nåväl, jag står alltså på hennes sida, men när hon går till attack med den där spetsmyndiga stämman, de där orden, den där nedvärderande vad-vet-garderobskillen-om-någonting?-blicken, då måste jag rent principiellt ta den andra sidan. Här är det jag som bestämmer. Och jag tycker att det är så fånigt att hon ska förstöra stämningen för sin tyste pojkvän, och sin förväntansfulla mor, genom att göra en sådan stor grej av garderobsavgiften. Det är gnälligt, pinsamt och helt utan den upp-till-kamp-mentalitet hon vill uppbringa. Så egentligen vill jag bara säga: "Men gå hem och blogga om det för helvete!"

Men det gör jag inte, jag ler och förklarar. Sedan går jag hem och bloggar om det.

Hinken - en kortnovell

Jag har en vän som bor på Malta. Han jobbar med något spelbolagsrelaterat. Sitter på ett kontor, framför en dator. 

Han har MSN. Ibland skriver jag till honom. Ibland skriver han till mig.

Idag skriver han till mig. Han berättar att en byggarbetare utanför huset där han jobbar alldeles nyss fick en hink i huvudet och dog. Den föll från en lyftkran. Skallen spräcktes och det var blod överallt. Där på backen nedanför min kompis kontor. 

"Han tänkte nog att helgen skulle bli fin." Skriver min vän.
"Ja." Svarar jag.

Dagens ord: Klämdag

Det enda sättet att berättiga ledighet i Sverige är att ge det ett namn:

Klämdag. Smaka på det. Jag tycker att det smakar ljuvligt, inte bara för att det ger mig ledigt - vi lärare har ju extra många klämdagar - utan även för att det får mig att tänka på farmor, vars favoritord var klämmigt.

Första maj

En arm, Frida Selander och en gubbe i hatt som säger nej till uranbrytning i Västerbotten.

Valborg, vad är det egentligen?

Ikväll är det Valborgsmässoafton, årets skabbigaste högtid. En kväll full av skit:

Körer, brasor och bål, barnfamiljer, gult gräs och jord, sockervadd, ponnyridning, tonårsfylla, ensamma pensionärer, röklukt, torrt hår, folköl, lövlösa björkar, Foppatofflor, plastpåsar, barnvagnar, bilar med nedvevade rutor och technomusik, zigenartivoli, marknadsstånd, renkött, kallprat, misshandel, korv med bröd, krut, hundbajs, hundar som skäller på andra hundar, skrikande barn, brölande vuxna, spyende tonåringar, klagande gamlingar, Orphei Drängar, oskyddat engångssex, cigarettfimpar, smällare som detoneras i handen, avgaser, gamla bekanta, T-shirts med ordet "Singel" tryckt över bröstet, mopeder, gängbildning, grus, ljusa jeansjackor utan passform, studenter, folklighet, hatbrott, solglasögon, etc.

Givetvis stannar jag hemma, med en bok och en kopp kaffe, och lever misantropens monotona liv.

Jag tror att jag ska köpa en keps

När jag var liten var jag en kepskille. Men någonstans på vägen hände något. 

Nu är det dags att hitta tillbaka. 

Jag ser inte slutet

Den här dagen är redan för lång.

Det är ett idogt jobb att driva alkoholen ut ur sin kropp

Det kan vara ganska fördelaktigt med en bordsgranne som har ett stort behov av att visa upp hur mycket pengar han tjänar. 

Eller ja, det beror på hur man ser det.

100% Party Hits

Igår drack vi öl, vin, gin, grogg och/eller whisky på Hällgumsgatan i Kramfors. Som så många gånger förr. Och pratade ofantligt mycket om ingenting på en relativt lång tid. Sedan började vi botanisera bland värdens skivsamling. Det skulle visa sig att han hade gömt och konserverat hela nittiotalet i en låda under teven.

Vilken jävla nostalgitripp! Vi blev unga tonåringar på nytt, med helt nya referensramar: Party Zone 3 benämndes som "den blå skivan", med samma självklarhet som The Beatles självbetitlade LP The Beatles oftast kallas "The White Album".

Sedan kom vi fram till att ingen av oss hade sett (eller hört) Party Zone-skivorna före trean eller efter femman. Finns de överhuvudtaget, och vilken färg är de? Men dessa tre, eller åtminstone någon av dem, finns i allas barndomshem. Bohman är förstås kungen - han har ju alla tre!

Det är ett idogt jobb att driva ungdomen ut ur sin kropp

Imorgon är det högstadieklassåterträff. Ett steg på vägen.

Rättelse: Världens näst bästa bok

"Don Quixote, the tale of a Spanish knight driven mad by reading too many chivalric romances, was yesterday voted the best book of all time in a survey of around 100 of the world's best authors. In an honourable second place we find Swedish writer Einar Norelius with his horrifying story Petter and his 4 goats, about the heartbreaking relationship between a man and his colorful goats; forced by a prejudiced society to live isolated in a cabin out in the woods.
"Without Norelius," Norman Mailer comments, "there wouldn’t have been a Dostoevsky, Hemingway, Kafka, and definitely no Mailer."
Shakespeare’s Hamlet came in third."

Hela artikeln finns att läsa här.

Världens bästa bok

Utför berget ramla trollet
Och gick sönder helt och hållet.

Den moderna läraren, del 2

Idag inleder jag en lektion om renässansen genom att tala om Tupac Shakur. För mig är kopplingen solklar.

I should've seen it coming...

Idag: Oförberett prov på renässansen.


Men humor är ju trots allt viktigare än kunskap, så visst fan blir det poäng på den.

Grattis syrran!

Idag fyller min fantastiska lillasyster tjugo år. Hon lever det postgymnasiala livet precis som det ska levas: först arbete i Trondheim, sedan luffa bort alla pengar i Sydostasien, och nu är hon tillbaka i Norge för att jobba ihop ännu ett resekapital. Denna gång i Kristiansand, där hon försörjer sig som blomförsäljare. 

Ur anteckningsblocket, 080419 - dagen då våren kom till Umeå

Den gemensamma balkongen är full av sol och cigarettfimpar. På väggen kryper årets första fluga. Runt ett bord snett nedanför mig, mot en cykelbod mellan alla tegelhus, sitter studenter och skrålar i sina solglasögon, som de provat framför badrumsspegeln sedan januari, och äntligen får använda på riktigt. "Verka naturlig" tänker Cissi vars brillor inte riktigt sitter rätt över näsan. Men det är vår och snart sommar och frihet, och deras röster och rop gör mig glad och varm. Och lite ledsen, avundsjuk, för att jag inte längre är en del av det. Men jag trivs så bra i mina jeans och att vara den jag är - lite äldre nu, betraktande uppifrån, och kan roas av dem därnere likt en förälder roas av sina barns naiva påhitt. 

En asiat kommer ut ur huset mittemot. Kanske en kines. Han har mössa och halsduk och dunjacka. Snälla lilla chinaman, det är ju sommar nu, ser du inte det? Se dig omkring för sjutton! Ser du inte? Känner du inte lukten från grillen, hör du inte vårmusiken: fåglarnas sång och studenternas kvitter? Du behöver inte mössan eller den där bistert målmedvetna minen. Vad tänker du på min asiatiska vän, där du går jättefort i dina tjocka glasögon och korta byxor? Vad ska du göra i kväll, och i natt, när dina grannar efterfestar in våren till klockan åtta på morgonen, då du kliver upp, sömnlös men tacksam, och öppnar dina anatomiböcker under den starka 60-wattslampan som bara pumpar ljus ner över din skalp och dina ord och din framtid? Och på soffan i allrummet, där du brukar äta din frukost, finner du en dagsfärsk spya. Vad tänker du då min vän? Att du är bättre, att du har en plan, och du har en mål och en mening och föräldrar som förväntar sig något av dig. Men nu ska du på ICA och köpa en ugnspizza och på balkongen mittemot, om du tittar upp, ser du mig sitta och titta på dig. Där sitter jag och läser Don DeLillo och försöker skriva som honom; med perspektivet hoppandes från den ena karaktären till den andra, och språket sådär sofistikerat oplanerat som bara gamla introverta amerikanska män från östkusten kan leverera. 

Och ett barn pekar finger mot världen, från sin fars axlar när de går förbi ett bord av studenter som bara skriker och sjunger och väntar på att något ska hända. En känsla cirkulerar runt bordet: som om hela världen är i förändring. Men det är bara ankdammsplask, lycklig osäkerhet. Mer öl och tändvätska - det ordnar sig.  

Det dör en romantiker varje dag

Det finns inget som gör så ont i en romantikers hjärta som att sitta på bussen och lyssna på en kvinnas telefonsamtal med mannen hon ska hem till. I dessa samtal finns ingen kärlek, ingen glöd och ingen glädje; bara en uppgiven bekvämlighet över att slippa mötas av ett tomt hem.

Inte ens mästernovellisten Lars Ahlin skulle kunna fånga samtalens hopplösa trivialitet - tonen, rösten och ordvalet, subtila pauser och svarslösa uppmaningar som: 
"Kör den på fyrtio grader." 
Eller:
"Du kan väl iallafall plocka ut den ur frysen."
Och det slutar alltid med det, att mannen tar kycklingen ur frysen och sedan är det bra med det. Det är en kompromiss båda accepterat. Och kvinnan kommer inte hem och är snäll - hon är ju alltid snäll, det är han också; alla är snälla - hon kommer hem och är precis som vanligt. Och allt är precis som vanligt, som det alltid varit och alltid kommer att vara. Livet går vidare och är omöjligt att ifrågasätta. 

De har ju varandra. 

Konstigt nog kan jag höra honom lika tydligt som jag hör henne. Hur han med enstaviga ord hackar sig igenom hela samtalet, från horisontalläge på soffan där han förväntanslöst betraktar försnacket inför finalmatch 6. Eller så ligger han där med Bröderna Karamazov över bröstet. Det spelar ingen roll. Vi är alla lika. 

Om jag har varit i den ändan av detta samtal? Självklart. Och den vetskapen gör ont på så många olika sätt. 

Men den äldre, nedsjunkna kvinnan i sätet bredvid mig väntar inget samtal. Hon läser en bok. Som vanligt måste jag snegla mot titeln: Mindfulness - En väg ur nedstämdhet. Och jag tittar ut genom fönstret och tänker att det är väl så det är; man gör ett val, sedan står man sitt kast. 

Picca Style

Står det kluddat på väggen inne på en av personaltoaletterna intill lärarrummet. Det är förmodligen någon elev som trots förbudet använt vår toalett, och skrivit dit det medan de tjuvbajsat. Med all säkerhet är det så, men jag vill ändå tänka att det är en lärare som gjort det. Typ den gråskäggige historieläraren. Eller min rumskamrat syslöjdslärarinnan. Eller kanske någon av vaktmästarna. Han med nyckelknippan som är lika stor som ölmagen. Vaktmästare på veckorna, gangstarappare på helgerna:

Picca Style comin' atcha!

(Fast han borde ju rätteligen heta Picca Kee)

Dagens ord: Studentikos (som i "studentikos humor")

Mikael provar något nytt

Idag gjorde jag något helt vansinnigt. Jag köpte ett paket cigaretter.
"Bra så?" Undrade kassörskan.
"Nej, jag ska ha cigg också, ett paket Lucky Strike." Sa jag och försökte låta världsvan, men kände mig som någon annan, någon som absolut inte var jag.

Jag röker inte. Inte ens på fester. Och jag tänker inte börja heller. Så varför köpte jag cigaretter?

Som jag ser det finns det flera motiv bakom detta oväntade inköp:

- En förvrängd och försenad trotshandling. Jag smygrökte aldrig som ung. Jag skolkade inte från gympalektionen för att stå bakom elskåpet och vifta med en cigg mellan pekfinger och långfiger i ett desperat försök att verka vuxen. Ärligt talat har jag nästan aldrig rökt. Och jag tänker inte röka detta paket heller. Det var bara själva inhandlingsprocessen som tilltalade mig; jag köpte ett paket för att jag kunde göra det, i en slags trotshandling mot att jag nu är vuxen, och vill vara barn.

- Ett psykologiskt experiment. Jag vill se hur jag påverkas av att ha ett cigarettpaket i närheten. Det kan lätt framkalla en identitetskris; jag är ju inte en person som röker eller har cigaretter hemma, eller säger cigg istället för cigarett. Jag är en person som vet att cigarett kan stavas cigarett eller cigarrett - båda är rätt. Och en sån jävla tönt röker väl inte. Eller?

- Ett rutinbrott. Jag är livrädd för vardag, vanor, rutiner och bestämda tider. Nuförtiden är mina dagar alldeles för samspelta: uppstigning, bussresa, kaffe, lektioner, lunch, planering, lektioner, kaffe, rättning, bussresa, handling, middag, kaffe, bok/data/TV, sova. Genom att köpa ett paket cigaretter - något jag aldrig gjort förut - visade jag för mig själv att jag vägrar acceptera detta fasta livsschema.

- Nyhetens behag och upptäckarglädjen. Man ska ju prova något nytt varje dag. Brukar man inte säga så? Idag köpte jag cigaretter, imorgon blir det något annat. Kanske heroin, men mest troligt en rolig frukt, typ papaya. 

Byt ut chef mot er egen befattning

Jag la märke till hur folk lekte chef fast de faktiskt befann sig i chefsställning. Gjorde jag så själv? Man upprätthåller en vacklande distans mellan sig själv och sitt jobb. Det finns ett generat glapp någonstans, en känsla av formell lek som egentligen är en sorts förstenad skräck, och kanske visar man det i en ansträngd gest eller tvångsmässig harkling. Något från barndomen brusar genom detta glapp, en stämning av spel och halvfärdiga identiteter, men det är inte det att man låtsas vara någon annan. Man låtsas vara precis den man är. Det är det som är det konstiga.

- Don DeLillo, Under jord

Ett inlägg helt utan korrektur eller eftertanke

Jag är nog mer noggrann än vad jag vill ge sken av, när det gäller skrivandet alltså. Jag korrekturläser mina egna alster, om och om igen. Jag kan vid nattetid kliva upp ur sängen, starta datorn, logga in på blogger, och ta bort eller lägga till ett kommatecken från ett blogginlägg. Det är sant. Det har hänt. Fler än en gång. Efter en sådan grej mår man inte bra. Jag lägger mig igen med en känsla av avsky; som en sjuk människa - besatt och neurotisk. Jag vet ju att ingen bryr sig. Ingen hade lagt märke till att kommatecknet var onödigt - inte fel, men onödigt och överflödigt. Ingen märker det, utom jag, och det är ju tragiskt nog det som betyder något. Man slåss ju alltid mot sig själv när man sysslar med det man finner viktigast här i världen. 

Ibland önskar jag att någon skulle ringa mig och säga: "Du Mikael, var det inte ett kommatecken mer i den där texten igår, än idag?"
Men det händer ju aldrig, ty ingen läser ett inlägg mer än en gång. Bortsett från skribenten själv förstås. Åtminstone när skribenten är jag. Jag älskar att läsa mina egna texter, inte bara för att leta fel och slipa språket, utan för att det ger en behaglig, nästan erotiskt, känsla utmed ryggraden.

Men det här inlägget tänker jag inte läsa igenom. Det blir som det blir. Som en övning för mig. Typ som en tonårsflicka som blir tvingad att röka ett helt paket cigaretter i ett svep bara för att hennes pappa tror att det ska bota henne från rökandes fula ovana. Jag kör samma grej. Skriva, skriva, skriva - men inte läsa! Klarar jag det inte är det lika bra att lägga av, lägga in mig på någon anstalt. Finns någon något ställe för oss, kompulsiva korrekturläsare? (Är kompulsiv ett ord? Jag vet inte och jag kan inte kolla upp det. Inte den här gången.)

Så vad ska jag skriva om? Äh vad fan, vi kör väl ett traditionellt dagboksinlägg och går igenom helgen. I fredags jobbade jag fjorton timmar, köpte fyra pocketböcker, åket buss fyra timmar, undervisade otaligt med elever och diskade ännu fler glas men det vara bara kul, båda jobben faktiskt, kanske det senare (disken) roligare än det förra (eller vilket kom först egentligen? Har aldrig fått kläm på det där.) Nåväl, det är en väsentlig skillnad på jargongen i köket på en restaurang/bar/nattklubb än personalrummet på en gymnasieskola. I köket är det helt okej att leverera svordomar, könsord, mordhot; det är okej att prata med sig själv, sjunga högt, skrika - ja vad fan som helst som får dig att stressa ner och orka jobba nio timmar till eller hur långt ditt inhumant (ord?) långa pass är. Det är roligt. Det är skönt. Speciellt när man kommer direkt från en gymnasieskola där det är relativt städat, lugnt och torrt sofistikerat - samtalsämnen: hundar, barn, elever, löner, hundar, barn, löner, elever, barn, hundar, elever, löner, barn, lundar, belever, böner, harn, bundar, höner...och aldrig att någon jävel höjer rösten eller vrålar: SATAN I HELVETE VAD JAG HATAR DET DÄR JÄVLA KOSTYMMONGOT PÅ BORD NIO! och plockar upp en näve mos från en halväten planksteksplanka och slungar den mot soptunnan men missar så moset träffar väggen och rinner sakta ner efter det vita kaklet.

Vid midnatt kunde jag äntligen gå hem, och jag gick halva vägen - genom staden och kryssade vant mellan mötande fyllon på väg mot natten och felbesluten - till sjukhuset där min av farfar ärvda världsmästarcykel stod och väntade på mig. Jag hälsade på honom, helt spontant, med orden: "Hej gubben." Utan utropstecken. Ty jag sa det bara, med ömhet. Det var inget utrop. Och jag lät precis som min mor - som också småpratar med cyklar, ljusstakar och blommor - och det tänkte jag på också och log för mig själv av insikten om att jag blir mer och mer lik henne och det är ju bara bra. 

När jag kom hem åt jag müsli, duschade, borstade tänderna och gick och la mig (i den ordningen - inte samtidigt). Och så fick jag SMS från någon som satt på ett tåg och jag tänkte att jag också vill sitta på ett tåg på väg någonstans men första ska jag sova och det gjorde jag också. Det var skönt. Obeskrivligt skönt. Sedan klev jag upp och det var lördag och då försöker jag läsa hela kulturdelen i DN eftersom det handlar om en bok, flera böcker, en bokhandel, flera boklådor. Jag blev sugen att läsa Vägen av Cormac McCarty och noterade att jag ville det någonstans. På en liten lapp. Det är ett flott liv jag lever nu när jag får nya böcker gratis, och det enda jag behöver göra är att skriva lite om dem. Gillar det gör jag och det gör nog Yoda också om han levde fortfarande gjorde, ty nog fan såg han ut som en rackare som läste många böcker, Yoda alltså? Jaja, det var lördag och vi skulle fika på ett kafé på Teg som jag ser från bussen varje vardag och tänker: där vill jag fika någon gång, det ser så mysigt ut. Och nu skulle det äntligen bli av! Men det var stängt på helgerna. Egendomligt. Så det blev inget fika. Vad bidde det då då? Det bidde en tavla. Jomen, vi gick in på en second hand-butik där alldeles bredvid och jag föll pladask för en magnifik tavla föreställande två män bredvid fyra tunnor, framför ett stort fartyg vid en hamn. (Nu tittar jag på tavlan och är övernöjd med mitt köp, och undrar om männen just klivit av fartyget, eller om de är på väg ombord. Eller kanske tar de farväl av varandra? De har händerna i fickorna och blicken i backen. Vad tänker de på?) Jag la tavlan i baksätet och sedan rattade vi den lilla bilen till ett fik i centrum istället, där vi köpte med oss fika hem. Lika bra det, kanske bättre. Skönare på något sätt, att sitta hemmavid. Inte lika stimmigt. Sedan tog jag tavlan under armen och gick hem till mig. 

När jag kom till Jesper och Josefine var de idel leenden. De hade vita T-shirts med fredligt tryck. Jag sa: jag vill också ha en t-shirt med tryck, och Jesper sa någon annat, jag vet inte vad, och på bordet låg fem tärningar ty paret hade spelat yatzy. Lustigt, tänkte jag, eftersom vi tidigare under dagen, vid fikat, just talat om yatzy, om att de hade spelat det på förfest dagen innan. Går det någon form av yatzy-epidemi frågade jag Jesper. Kanske det, sa han, men isåfall var jag först. Det tvivlade jag på, men sa inget, utan föreslog att vi skulle spela ett party istället. Det gjorde vi. Och åt sockerkaka. Och drack saft. Skogsbärssmak. Inte så god faktiskt. Jag vann yatzyn. Jublade lite gjorde jag och sedan slog vi oss ned i soffan och såg I'm Not There, Dylanfilmen ni vet. Jag tyckte den var mycket bra, mest för vackra musiken och miljöerna och den magiska, surrealistiska mystiken eller nåt. Det var mest en skön känsla jag ej kan beskriva. 

"But I'm not there, I'm gone" sjunger Dylan och jag gick hem. Ganska tidigt eftersom jag var trött. Idag är det söndag och jag har lektioner att planera och recensioner att skriva men jag gör inget av det för att jag känner just nu att jag behöver skriva av mig - kräkas ord, torka mig om munnen, ta ett glas vatten och börja om - innan jag ger mig på något som ska publiceras på riktigt. Nu känns det bättre. Nu kan jag läsa ut fantastiska På Chesil Beach av Ian McEwan (om det första trevande samlaget mellan ett nygift ungt brittiskt par) och sedan skriva om den. Fint. Med alla komman på rätt plats. 

Tack för att ni läste. Eller inte läste. Ha en fortsatt bra dag. Och detta inlägg tillägnas Swedbank-Per då han fyller år idag. Grattis Per! Jag ska ringa också. 

Nu publicerar jag skiten och lovar mig själv att aldrig - aldrig! - läsa det igen. Trots att jag redan nu känner att det är alldeles för många tankstreck häromkring. 

Vitryssen - en mytoman?

Först sonen till Vitrysslands president. Han och min granne Vitryssen är tydligen bästisar och bundis; brevväxlar flera gånger i veckan nu när den ene bor i Sverige. Inga konstigheter. 

Sedan kom det här med att han tog brons i vitryska mästerskapen i karate, 2004. I samband med denna information - lite senare på kvällen, efter några öl - berättade han även om sin senaste 'street fight', där han och två polare spöade skiten ur tio andra. Det var blod och flygande tänder, knytnävar och flykicks. Men sånt har han lagt av med nu, sa han. Då var han ju ung och dum. Jag la ena benet över det andra och nickade igenkännande.

Idag kom han ut i köket och sa att han just registrerat sig på Facebook. Vips hade en gammal flickvän kontaktat honom. Hon hette Margarita och de var ett par för två år sedan. Back in Minsk. Men nu jobbar hon som modell i Stockholm. Hon har till och med medverkat i något TV-program, fick han höra. Jahaja, sa jag, Top Model kanske? Ja, så hette det! Svarade Vitryssen glatt, med ett finger i luften.  

Kalla mig naiv, men jag köper varje ord. Varför inte? Det är roligare så. Och faktum kvarstår, Vitryssen har i dagsläget två vänner på Facebook: jag och Margarita Maiseyenka. 

Nu har grannparet tagit fram fläskfilén för upptining

Imorgon är det ju fredag. 

Om det inte vore för bloggen så hade det inte funnits något effektivt sätt för mig att förmedla denna information

Idag köpte jag en purjolök.

Konferensoskulden

Om några timmar ska jag gå på mitt livs första konferens. Jag är allvarligt orolig. Tänk om jag inte kan uppföra mig. Tänk om jag somnar, fäller en opassande kommentar eller drar ett dåligt skämt. Jag vill ju så gärna göra en bra debut.

Om det finns någon lärare därute, som läser detta innan 15:30, så får ni gärna skriva och berätta hur det var för er första gången. Hjälp mig undvika de vanligaste nybörjarmisstagen.

Konferens alltså, vilken grej! Känns ju som att det var igår mamma skulle bli sen från jobbet eftersom hon hade konferens. Och nu är det redan min tur. Ett tydligare ålderstecken får man leta efter. Det är väl lika bra man ringer Gudmundrå församling och bokar gravplats.

Den som skrattar förlorar

Eller: "Studenttiden kommer inte åter (bara i minnet)"

En hette Nils, en Robert och den tredje minns jag inte namnet på men han bar ofta kortbyxor och kom alltid sent trots att han cyklade jättefort på sin fula cykel som varken var gammal eller ny. Dessutom hade han med sig ett helt mjölkpaket till universitetet. Till lunchen. Det blev han pikad för, kärleksfullt förstås, som man blev för det mesta man gjorde i det sällskapet.

De tre kände varandra. Jag var ny i klassen. Året var 2005 och kursen hette "Människan och Kosmos". En fempoängare inom pedagogik. Vet inte varför jag valde den. Alla mina forna studiekamrater valde något man kunde ha användning av, inom svenskläraryrket. Men jag var ute efter något med en mer existentiell karaktär. Tyvärr visade det sig att jag hade fel; kosmoskursen handlade mest om naturkunskap och dylik pragmatisk skit. 

Under en geologilektion insåg jag att jag ville bli vän med Nils, Robert och mjölkmannen. Vi satt i grupper och kände på olika stenar; vred och vände på dem och skulle avgöra om det var gnejs, granit, skiffer eller något annat. Ingen av oss hade den blekaste aning. 
"Men den här känner jag igen från gymnasiet." Sa någon, kanske Nils, och höll upp en grå liten sten.
"Jaså, ni gick i samma klass eller?" Undrade Robert. Med en helt vanlig ton. Ingen skrattade. Det var ju egentligen inte så kul. Roligt blev det först när Nils svarade:
"Nej, han gick i parallellklassen." 
Han gick alltså i parallellklass med en granitsten, eller gnejs. Absurt, men fortfarande ingen reaktion; inget skratt, inget leende. Vi fortsatte diskussionen som inget hade hänt. Allt vara allvar - allt var ironi. Snart framgick det att det var så det fungerade när de umgicks; inget uttalande passerade utan att någon spånade iväg och spårade ut. Det var ofantligt roligt. Men aldrig att vi skrattade. Den som skrattade förlorade. 

Vi läste två kurser tillsammans och blev ganska nära vänner. Nåja, det sträckte sig väl till att vi kunde sitta och snacka strunt över ICQ i timmar, och att kurserna bli uthärdliga. Vi gjorde bland annat en bejublad dramatisering av klimat- och miljöfrågan, som resulterade i högsta betyg för samtliga medverkande. Vilket cementerade vår tes om att humor är viktigare än kunskap.

Ibland pratade vi om studentradio, om att det var något vi borde göra; bara sitta och ironisera i direktsändning ungefär som vi gjorde hela dagarna på universitetet. Det skulle vara roligt. Iallafall för oss. Men det blev förstås aldrig av. Det var ju inte bara humorn vi delade, utan även bristen på ambitioner. 

Var är ni nu grabbar? Hur gick det för er?
Jag hade gärna förblivit vänner, men ironin stod i vägen.

Mina språkfärdigheter i spanska

Tidigare i år pluggade jag spanska i hopp om att någon gång göra en Che Guevara-resa genom Sydamerika och kunna samtala broderligt med lokalbefolkningen var jag än kom. Men jag studerade inte vidare ambitiöst. Någonstans var jag ju inställd på att snart få jobb på annan ort, och vara tvungen att hoppa av kursen. Vilket var precis vad som hände.

Så jag minns tyvärr inte mycket av spanskan. Bara att 'vais' betyder 'ni går', och att v uttalas b. 

Ikväll ska det blir skönt att plocka lite disk!

Diskplockare, det är ett riktigt jobb det! Inte bara en stimulerande utmaning, utan även en möjlighet att göra skillnad. Man fyller en funktion. Man är betydelsefull, och jobbar man hårt blir man omtyckt av såväl kollegor som gäster. Dessutom har man ju chansen att påverka människor. Hjälpa dem utvecklas. Förbereda dem för livet. Jag älskar det! 

Bra mycket bättre än att vara gymnasielärare.

Accenter

Så fort jag hör en - brittisk, skotsk, irländsk, amerikansk - så vill jag bort härifrån och tillbaka till ett passerat liv. Jag vill fråga: är det okej om du bara pratar på, så blundar jag och minns?

Men sedan nyktrar jag till och vill bara sova. 

Dagens ord: Hissdöden

Detta är deras vår

Jag vill inte jobba imorgon. Jag vill stanna hemma hela dagen, och läsa och lyssna.

Läsa:
Amanda Svensson - Hey Dolly
Romanen som Ronnie Sandahl inte lyckades skriva. Tjugoåriga Svensson lyckas. Hennes romandebut kommer att bli läst, älskad och sönderciterad. Den kommer skickas runt i vänskapskretsar likt en vattenpipa på en studentfest. Åtminstone förtjänar den det. 

Lyssna: 
Markus Krunegård - Markusevangeliet
Allmogegoth har genren döpts till; det han, Mattias Alkberg, Håkan Hellström, Säkert! och Doktor Kosmos sysslar med. Förbannat bra är det. Så bra att det svider och är skönt på samma gång.

Kulturchock

Just nu är jag besinningslöst förälskad i Markus Krunegårds låt "Det är ett idogt jobb att driva ungdomen ut ur sin kropp." Jag försöker skriva ett längre inlägg om saken. Men det går inte. Jag är alldeles för uppspelt för att kunna formulera något som går att förstå. Kanske om ett par timmar. Just nu dansar jag på golvet eller hoppar på sängen och försöker sjunga med, men det går dåligt för jag kan ju inte texten än, men jag känner låten - jag känner den! - och jag blundar och är bara lycklig, lycklig, lycklig, lycklig och jag skiter i allt annat. 

Det är tanken som räknas

Vitryssen - Återkomsten

I tio dagar har jag känt tomhet och saknad. Som om jag varit en halv människa. Jag har plågats av sömnproblem, dålig matlust, ångest och apati. Och framförallt oro. Oro över att någonting hade hänt. Men så idag kom han äntligen tillbaka.

Vitryssen. 

Under påskledigheten har han varit hemma hos familjen i Brest, där han bland annat slitit hjärtat ur en levande get som del av någon vitrysk högtidsritual.
"Vill du se bilder Mikael?"
"Jag tror jag passar på den Vlad, käkade nyss middag."

Men gåvor fick jag ta emot, vare sig jag ville eller inte. Med sig tillbaka till Umeå och sin svenske vän bar han på:  
- En kasse full med vitrysk choklad (typ Twistbitar, men dubbelt så stora).
- Ett ölkrus av porslin prydd med borgar, slott och kyrkor från Brest. 
- En liter vitrysk vodka.

Så inläggets punchline är förstås följande:
Jag hade tänkt ta en vit månad. Nu blir det en vitrysk månad istället.

Två liv

Trivsammast i mitt liv just nu är den sextioåriga andraspråkslärarinnan som jobbar deltid på skolan och ibland tittar in vårt arbetsrum och lånar en dator. Hon pratar så roligt. Så formellt. Som en snäll överklasstant från Östermalm. Klär sig som en sådan också. Och kallar alla vid deras förnamn. Det är trevligt:
"God morgon Mikael!"
"Hur har påsken varit Mikael?"
"Har du sett min päls Mikael?"
"Har du läst Kejsaren från Portugallien Mikael?"
"Är det inte ett strålande väder vi har idag Mikael?"

Idag när hon gick, typ vid tvåtiden - hon går och kommer som hon vill, ty hon är gammal - sa hon:
"Nu ses vi inte förrän på torsdag Mikael."
Jag blev nästan rörd.

Och så har vi den trevliga syslöjdslärarinnan, som i lördags spelade mahjong långt in på natten och missade helt det här med sommartid: "Plötsligt var klockan jättemycket!"
Och jag skrattar ärligt och tänker att jag, ungefär samtidigt, satt i baksätet på en svarttaxi med ett hamburgermål i knäet och saliv efter jackärmen - och hade heller ingen jävla aning vad klockan var. Men det kan jag ju inte säga, inte i ett sådant förnämt sällskap.