Farmor

Jag var fem år när de gipsade min högerfot för andra gången.
En sommardag var jag hos farmor och farfar. Det var varmt och vi skulle gå till Väjabadet. Farfar bar mig på sina axlar efter den branta stigen upp genom skogen. Han pustade och flåsade. "Åbbit!" sa jag från min position på hans axlar, "åbbit!"
Det blev ett bevingat uttryck. Farfar, och framförallt farmor, sa det alltid när man gjorde något som var det minsta lilla jobbigt.

I den åldern frågade jag alltid efter glass när jag kom till dem (jag visste ju att det fanns!). "Haju nå gaj fammo?" frågade jag, och farmor plockade fram en chokladbeklädd vaniljglass ur facket längst ned i frysen.
När jag blev äldre blev rollerna ombytta: nu var det farmor som frågade mig om jag ville han nån "gaj". Det ville jag för det mesta. Och även om jag inte ville det så fick jag en ändå. Kanske till och med två till att ta med mig hem.

Farmor älskade de där orden, åbbit och gaj, och vi älskade hennes klämmigt. Det var farmors ord. En tröja som man haft i tre år (då man ärvt den från storebror) kunde farmor kommentera med frågan: "är den ny?" Nej det var den ju inte, "men den var iallafall väldigt klämmig!"
När hon sa det höll hon oftast fast en i armen. Ett ganska hårt grepp. Som om hon inte riktigt ville släppa. Som om vi rörde oss lite för snabbt för henne; och hon ville stanna upp sina barnbarn en stund för att se dem i deras vilsna tonårsögon - inte för att berömma deras tröja, utan för att visa att hon finns.
Att hon alltid kommer att finnas.

Tidigt imorse när farmor slutligen somnade in så satt farfar vid hennes sida. De har varit gifta sedan 1949. Under de sista åren har han besökt henne på hemmet nästan varje dag. Suttit vid hennes sida, matat henne med fikabröd och sett sin älskade sakta försvinna.
Det är den största kärlek jag någonsin sett.