Ur anteckningsblocket, 080419 - dagen då våren kom till Umeå

Den gemensamma balkongen är full av sol och cigarettfimpar. På väggen kryper årets första fluga. Runt ett bord snett nedanför mig, mot en cykelbod mellan alla tegelhus, sitter studenter och skrålar i sina solglasögon, som de provat framför badrumsspegeln sedan januari, och äntligen får använda på riktigt. "Verka naturlig" tänker Cissi vars brillor inte riktigt sitter rätt över näsan. Men det är vår och snart sommar och frihet, och deras röster och rop gör mig glad och varm. Och lite ledsen, avundsjuk, för att jag inte längre är en del av det. Men jag trivs så bra i mina jeans och att vara den jag är - lite äldre nu, betraktande uppifrån, och kan roas av dem därnere likt en förälder roas av sina barns naiva påhitt. 

En asiat kommer ut ur huset mittemot. Kanske en kines. Han har mössa och halsduk och dunjacka. Snälla lilla chinaman, det är ju sommar nu, ser du inte det? Se dig omkring för sjutton! Ser du inte? Känner du inte lukten från grillen, hör du inte vårmusiken: fåglarnas sång och studenternas kvitter? Du behöver inte mössan eller den där bistert målmedvetna minen. Vad tänker du på min asiatiska vän, där du går jättefort i dina tjocka glasögon och korta byxor? Vad ska du göra i kväll, och i natt, när dina grannar efterfestar in våren till klockan åtta på morgonen, då du kliver upp, sömnlös men tacksam, och öppnar dina anatomiböcker under den starka 60-wattslampan som bara pumpar ljus ner över din skalp och dina ord och din framtid? Och på soffan i allrummet, där du brukar äta din frukost, finner du en dagsfärsk spya. Vad tänker du då min vän? Att du är bättre, att du har en plan, och du har en mål och en mening och föräldrar som förväntar sig något av dig. Men nu ska du på ICA och köpa en ugnspizza och på balkongen mittemot, om du tittar upp, ser du mig sitta och titta på dig. Där sitter jag och läser Don DeLillo och försöker skriva som honom; med perspektivet hoppandes från den ena karaktären till den andra, och språket sådär sofistikerat oplanerat som bara gamla introverta amerikanska män från östkusten kan leverera. 

Och ett barn pekar finger mot världen, från sin fars axlar när de går förbi ett bord av studenter som bara skriker och sjunger och väntar på att något ska hända. En känsla cirkulerar runt bordet: som om hela världen är i förändring. Men det är bara ankdammsplask, lycklig osäkerhet. Mer öl och tändvätska - det ordnar sig.