Lunchen

Det var lite lustigt, för Anders och jag hade inte träffat varandra på riktigt innan vi käkade lunch tillsammans idag (vi var bara blogg- och emailbekanta), så det blev nästan lite som en dejt. Men ändå inte. Som kille i tjugofemårsåldern är det är ju inte alldeles lätt att skaffa nya manliga vänner. Risken finns att det stannar vid öl, TV-spel och hockey, hockey, hockey! Och knyvnävsslag på axeln och fisar i ansiktet. Men Anders och jag är inga djur, och som mormor brukar säga; all god vänskap börjar med en blogg. Så vem vet, kanske slutar det med att vi skriver en revy ihop.

Syftet med mötet var överlämnandet av K-laz kulturbidrag på tvåhundra kronor. (Kanske var det bara ett skensyfte, för vi män - norrländska män! - vågar ju inte säga rakt ut att vi verkligen vill träffa varandra.) Så nu är slantarna äntligen i min ficka. Eller rättare sagt: de hänger ovanför mitt skrivbord, tills jag känner mig redo att skicka dem vidare i bloggosfären. Någon gång i slutet av januari tror jag det blir.


(Fan, hela det här inlägget påminner mig om Seinfeld-avsnittet där Kenny Bania tigger åt sig en middag av Jerry. Isåfall är ju jag Bania. Tur att jag betalade lunchen själv, och sedan fick pengarna. Men jag borde inte ha stirrat som en galning och sagt "det är guld Anders, det är guld!" efter varje sak han sa.)