En kort stund av framgång

Jag måste få avsluta denna tisdag med att berätta om dagens höjdpunkt - ett kort ögonblick då jag var kung - och samtidigt skryta om min bitvis blixtrande kvickhet. Man skulle förstås ha varit där, men jag gör ändå ett försök att beskriva situationen.

Tidigt imorse hade vi opponering på våra C-uppsatser. På plats i rummet fanns tio studenter och två handledare. Vi diskuterade en uppsats om Balzac då någon hakade upp sig på skillnaden mellan 'adelsklasser' och "adelsklasser". Alltså hur ordets innebörd påverkas av att använda dubbla eller enkla citationstecken. Uppsatsförfattaren skrev om en sorts adelsklass som inte var en riktig adelsklass, bara en slags påhittad - typ - adelsklass. Jag hävdade bestämt att hon skulle använda sig av dubbla tecken. Detta dividerades fram och tillbaka i alldeles för lång tid. Speciellt eftersom det var en sådan petitess. Till slut orkade jag inte mer och kom med det mördande argumentet. Jag sa:
"Men hörni, det är ju väldigt sällan man ser folk göra såhär:" (och så lyfte jag händerna i luften för att simulera hartassarna, sådär som alla mellanstadielärare gör, men istället för att använda två fingrar på varje hand, använde jag bara pekfingret.) 

Stor succé! Rummet exploderade av skratt och jubelrop.
Handledarna lutade sig tillbaka, skrockade högt och klappade sig själva på sina stora bokläsarmagar. Någon föll av stolen och låg på golvet och vred sig av skratt. Två killar highfivade. 
Jag ställde mig upp, plockade ihop mina saker, tackade för mig och gick.
"Tack ska ni ha! Ni har varit underbara!"
Trots att klockan bara var strax före nio och min egen uppsats inte blivit granskad än. Varför skulle den behöva bli det? Jag var ju ett geni, och det visste alla nu.