Det finns en kvinna i mitt liv. Hon heter Ingrid och jobbar på Dagens Nyheter. Ingrid och jag har en stabil och trygg relation. Vi hörs en gång var tredje månad. Det är alltid hon som ringer. Inte för att jag spelar hard to get, nej för att det är bekvämast så.
Jag blir alltid lika förvånad när Ingrid ringer. Vem känner jag i Stockholm? hinner jag tänka, innan jag svarar och hör hennes röst. Javisst ja, Ingrid!
Ingrid säger alltid "Hej Mikael!" när jag svarat. Men jag säger inte "Hej Ingrid!" Jag säger bara "Hej!"
Jag brukar ofta pusta högt och säga "Oj, är det redan dags igen" på ett skämtsamt plågat sätt när Ingrid ringer. Då skrattar Ingrid och frågar om hon ska ringa imorgon istället, så hinner jag fundera på saken. "Ja" säger jag, "du kan ringa imorgon - också!"
Nej det säger jag inte. Det tänker jag bara.
Ingrid gillar förändringar. Det gör inte jag. Hon vill att jag ska prova fyra månader den här gången, eller kanske ett halvår? Men jag gillar tre månader. Tre är ett magiskt och lugnt tal: tillräckligt långt för att känna samhörighet, men inte så långt att man känner sig kvävd och bunden.
Ingrid frågar alltid om jag är student, men hon frågar aldrig om jag är singel. Det är konstigt.
Det bästa med Ingrid är hennes röst. Den är vänlig men rak. Det är tydligt vad hon vill, men jag känner mig aldrig pressad. Trots det kan Ingrid få mig att göra vad hon vill, och det vet hon. I Ingrid och mitt förhållande är det kvinnan som bestämmer.
Ingrid och mitt förhållande kostar mig 150 kronor i månaden. Det är mycket pengar. För mig. Men det är definitivt värt det.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
Tre är bra och tillräckligt magiskt för att det ska kännas nytt och fräscht. Själv blev jag lite mer vuxen för några månader sen när jag började prenumerera på lokaltidningen här hemma. På något konstigt sätt kändes det lite som att ge upp.
När jag var liten ringde jag ibland till Fröken Ur och försökte prata med henne. Jag var ganska övertygad om att hon satt där och läste live. Jag brukade fråga när hon skulle komma hem från jobbet eller vad vi skulle få för mat.
Jag fick aldrig något svar.
Jag kan bara påpeka att det är det billigaste förhållande nu någonsin kommer att ha!
/is
du, du är skyldig mig två hundra välputsade riksdaler! glöm ej bort. obs! obs! obs!
En mycket fin historia Anton. Is, du har förmodligen rätt. Och Alexandra, självklart har jag inte glömt min skuld. Jag vaknar upp med skamkänslor varje morgon. Vi måste ordna det där. Du skulle kunna maila dina kontouppgifter till mig, eller så lämnar jag ett litet pengakuvert på redaktionen nästa gång jag är där.
det heter ingrids och mitt.
Skicka en kommentar