Jag sitter med böcker upp till knäna, vid mitt skrivbord i mitt dunkla rum, och jobbar med uppsatsen då jag hör ytterdörren öppnas för första gången på 48 timmar.
Röster.
En flicka. En kvinna. En man.
Min nya granne och hennes föräldrar. Jag hör hur de låser upp en dörr till rummet mittemot mitt och börjar släpa saker fram och tillbaka i korridoren. Jag hör en frågande, undrande, nästan skeptisk ton i deras röster. Hon är säkert besviken, tänker jag, det lilla flickebarnet. Var det inte mer än såhär? Tänker den bortskämda lilla primadonnan. Mitt första hem, och inget badkar? Och var ska jag hänga alla mina kläder?
Jag sitter i mitt rum och skrockar rutinerat.
Efter en stund går de igen. Låser dörren och lämnar korridoren. Då kliver jag upp och ställer mig vid fönstret (tänk Norman Bates i Psycho), med en kopp kallnade kaffe i den ena handen och den andra skruvandes på persiennspaken. Jag har yllestrumpor på fötterna och en huvtröja med huvan över huvudet för det är kallt, mycket kallt, i mitt rum, trots att jag har tänt tre värmeljus.
Där nere på den snötäckta gården sätter sig flickan i baksätet på en bil som sedan kör iväg. Hon har stor ljusbrun jacka, glasögon och håret i en knut. Bilen är röd. Jag tänker på döden.
Sedan återgår jag till min uppsats om mörk, melankolisk och miserabel sydstatsgotik.
Det är en bra dag.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar