Söndag klockan fyra - ett möte på bussen

Det var trångt på bussen från stan. Jag tog en av de sista sittplatserna. Mittemot mig satt en afrikansk kvinna med sin tretton månader gamle son i knäet. Han var osedvanligt söt; mörkt krulligt hår och stora, bruna, djupa ögon. Bredvid dem satt en ung kvinna från Turkiet. Det var tyst på bussen. Ett dovt sorl av röster. Jag fingrade på pocketboken jag just köpt. Den var gul och tjock - precis sådär tjock som en pocket ska vara för att passa bäst i näven. (Precis sådär tjock jag vill att min första pocket ska vara.)

Den turkiska kvinnans mobiltelefon ringde. Hon drog ned dragkedjan på jackfickan, fiskade fram Nokian och svarade. Den lille afrikanske pojken sträckte sin lilla arm mot telefonen. Den lilla handen letade sig ut ur overallärmen; fingrarna spretade isär och ville så gärna gripa tag i den där lilla lysande pjäsen som låtit så konstigt. Den turkiska kvinnan tittade mot honom och log, samtidigt som hon pratade med sin vän. Pojken såg sig omkring. Han tittade på mig med en frågande blick. Det var som han undrade om det bara var han som tyckte det var konstigt att den där kvinnan pratade med sig själv, till sin hand, i någon slags leksak. 

När den turkiska kvinnan lagt på började hon tala med mamman och pojken. Det var ett kravlöst och vanligt bussamtal, om de allra väsentligaste ting, som två främmande personer har gemensamt, som just kommit till ett främmande land. Jag tyckte det var vackert. Sedan klev jag av vid Ålidhem Centrum. Gick på Konsum. Köpte potatis och apelsinjuice. Jag betalade (20,50) och gick hem. Det var kallt. Jag frös om fötterna. Persiennen var neddragen i mitt rum. Men där bakom lyste en lampa.