Gammal som gatan

Jag står vid fönstret och tittar ut över gatan där jag växte upp. Det är snö och soligt och alldeles stilla. Jag väntar på storebror. När han kommer hem från skidspåret ska vi åka på stan. Han ska på Intersport och köpa valla eller nåt. Jag ska på biblioteket och låna en diktsamling av César Vallejo. Det sammanfattar ganska väl olikheterna mellan min bror och jag. Men vi är fina människor båda två. 

Det kommer en bil men det är inte brors röda SAAB, det är grannens röda Volvo. Till min förvåning är det inte pappan som kliver ur bilen, det är sonen. Det var som fan, tänker jag, får den lille rackaren redan köra bil? Plötsligt känner jag mig ohyggligt gammal. 

Igår kändes åldern ännu mer påtaglig. Vi satt hos Teglund och kollade på sport: handboll och hockey. Först handboll. Oscar Carlén gjorde mål och jag tror det var Nilsson som sa: men int fan är han lika bra som pappa sin va! Sedan hockey: Skellefteå - Luleå. Målvakten Mattias Modig gjorde en snygg räddning och jag tror det var Teglund som sa: men int fan är han lika bra som pappa sin va! Och jag sa: men för helvete grabbar, hur gammal är vi när vi sitter här och orerar om spelarnas farsor?
Vi skrattade lite, sedan skämdes vi och drack upp kaffet under tystnad. 

Nu kom brorsan hem. Lev väl!