Nostalgi till middag

När vi bodde i Cork och ännu inte hade fått något jobb, och hade ringt på varje annons i tidningen och promenerat runt hela dagen och erbjudit våra tjänster, och kommit hem helt utpumpade och nedtryckta för att laga ihop en simpel linssoppa (eller något annat billigt) till middag, och efter att vi ätit den och druckit det där förbannade pulverkaffet som smakade rost, då kunde vi sätta oss vid fönstret och glädjas åt när kvarterets pojkar lekte ringa-på-dörren-och-springa-och-gömma-sig-leken. 

En var svart och en var vit. Hur fånigt det än låter så gjorde det mig extra glad. 



Vad bekvämt det vore om man kunde äta sig mätt på minnen. Men ändå ha dem kvar.