Går du på en promenad i Kramfors är du alltså alltid omgiven av berg. Alltid. Var du än står, så ser du berg möta himmel i samtliga väderstreck. Så även från fönstret i ditt hem, på ditt jobb och på din skola. Och inga vackra och inspirerande alptoppar. Nej bara små granskogsbeklädda kullar, mörka som döden själv, och precis tillräckligt höga för att dölja allt där bakom. Tillräckligt höga för att stänga in oss från resten av världen.
Jag har en teori om bergens indirekta påverkan på människorna från bygden. Genom att vi alltid har sett, ser och kommer att se dem blir de till slut en del av vår mentalitet, och påverkar vår syn på livet. Inte nödvändigtvis på samma sätt för alla. Jag tror landskapet häromkring i huvudsak formar två sorters människor:
1. Personer som stannar i staden och lever ett normalt och tryggt liv, med en viss skepsis/rädsla mot allt som kommer från andra sidan bergen.
2. Personer som blir besatta av tanken på vad som finns bortom bergen, och nöjer sig aldrig förrän de funnit detta. Vilket de aldrig gör.
Ingen av dessa två grupper är bättre än den andra. Men jag tror ettorna är lite lyckligare än tvåorna.
2 kommentarer:
Det här var en fin skildring och underbar avrundning med din reflektion. Men, vist går kramfors kommun ända ut till kusten!!!
Jag tillhör den andra gruppen som du beskriver. Jag kommer ständigt att leta. Kanske aldrig bli nöjd. Men jag vill förståss tro att jag ska bli det så småningom.
Gillade första och sista bilden i detta inlägg, fint ljus på den första och den andra, ja. Hästen har en så drömsk blick att jag kan se mig själv stå där. Blicka mot bergen. Tänka; en dag ska jag ta mig över dom och finna de hemligheter de döljer.
Skicka en kommentar