Min förra granne, Polisen, spelade saxofon. Min nya granne spelar piano och framförallt fiol. (Hon har inte fått något smeknamn än, men jag funderar på Sidenbiologen. Hon pluggar nämligen biologi, tror jag, och går ofta klädd i en sidenmorgonrock.)
Det finns ett tydligt inslag av vansinne i fiolmusik. Speciellt när det går sådär fort, när det närmar sig något slags klimax, och spelarens arm rör sig i en besinningslös hastighet. Trots det är resten av kroppen alldeles stel, och ansiktet lika bestämt som på en nazist med inkontinensbesvär. Då är det pur galenskap, och jag tänker mig att det är så hon ser ut, den lilla försiktiga sidenblondinen, där hon står i sitt rum och tar ut all sin postgymnasiala frustration på fiolen.
Jag gillar att ligga här på min soffa; läsa och lyssna, läsa och lyssna, och sedan lägga boken över bröstet och bara lyssna; sväva mig bort på de vansinniga fioltonerna till en annan dag i ett annat land. Och ibland viftar jag med händerna i luften och låtsas att jag är en dirigent.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Och ibland viftar jag med händerna i luften och låtsas att jag är CP.
Dig skulle man ha som granne
Jäklar vad du skriver bra!!
Tack Godiva! Det är såna som du som gör att man fortsätter skriva, och försöker göra det snyggt.
Ja Die Quelle, jag är nog en bra granne. Tyst och trevlig. Förutom på söndag morgon när jag lirar Townes på alltför hög volym. Då är jag varken tyst eller trevlig.
Skicka en kommentar