Swedbank-Per och banketten

Swedbank-Per kom och gick. Allt gick väldigt fort. Jag hann nästan inte sätta mig upp från soffan där jag låg och läste en bok om två tvillingsystrar i Afrika. 

Swedbank-Per bytte kläder, kollade internet, sov, duschade och sen var han borta. Han skulle på bankett. Till min stora förvåning frågade Swedbank-Per om jag ville följa med. Tydligen hade Swedbank-Gustav varit tvungen att ställa in, och jag kunde ta hans plats, om jag presenterade mig som Gustav och bar min finaste kostym. 

Jag tackade nej och gjorde en politisk sak av det. Raljerade över det rådande arbetsmarknadsklimatet och så vidare. Sa att jag inte kunde leva med mig själv om jag gick på en sån där bankett. 
Det var bara bluff och båg. Jag ville helt enkelt inte. Det kändes jobbigt. Dessutom tänkte jag äta risotto till middag. Jag var väldigt sugen på risotto. Swedbank-Per förstod. Han gillar också risotto.

Jag berättade för Swedbank-Per att jag jobbat som idrottslärare idag; när han stod och sålde sin själ på en arbetsmarknadsmässa så åkte jag skridskor med tolvåriga bokstavsbarn. Det brydde sig inte Swedbank-Per om. Swedbank-Per gillar nog inte barn. 

Just innan han gick frågade jag efter min penna. 
"Tyvärr," sa Swedbank-Per, "vi hade inga blyertspennor, och kulspetspennorna var jättedåliga." 
Jag blev ledsen. Då tröstade Swedbank-Per mig med att jag skulle få tio blyertspennor nästa gång jag åker till Stockholm. Tio stycken!
Å andra sidan höll han inte vad han lovade imorse, så varför ska jag lita på Swedbank-Per den här gången?