Jag sitter i mitt gamla pojkrum och läser en bok. I rummet intill finns familjens dator; en sån där förhistorisk pjäs där skärmen fortfarande står på en stor klumpig låda som låter som ett helt sågverk när man startar upp skiten.
Jag hör hur mamma sätter sig ner vid datorn. Jag vet precis vad hon ska göra; först kollar hon syrrans resdagbok och nu läser hon min blogg. (Den ordningen ska förmodligen säga mig något, men jag bryr mig inte om att rota mer i det.)
Mor: Hmpf...det här har jag ju redan läst.
Mikael: Mmm...
Mor: Du skrev ju om det i boken.
Mikael: Ja.
Mor: Bilderna är ju gamla också.
Mikael: Nädu! De tog jag faktiskt idag.
Mor: Jaha, jaja.
(Tystnad)
Mor: Kokade du ett nytt ägg eller tog du det gamla?
Mikael: Jag tog det som låg framme.
Mor: Bra.
(Tystnad. Jag hör hur hon klickar med musen sådär våldsamt hårt som femtiofemåringar gör. Plötsligt börjar hon småskratta.)
Mikael: Vad är det nu då?
Mor: Jo, hahaha! Det har han rätt i, det här med att snabel-a borde ha en egen tangent!
Mikael: Ja, det är sant. Där slog han huvudet på spiken.
Mor: Verkligen! Det var en kul blogg det här. Känner du honom eller?
Mikael: Nej.
Mor: Nähä, men rolig verkar han vara iallafall. Väldigt rolig!
Mikael: Ja.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Vilken oerhört sympatisk mor du verkar ha.
Jodu, hon är en fantastiskt fin människa. Och inte alls sådär elak mot mig som det kanske verkar i inlägget. Bara ibland, men då har jag förtjänat det.
jag ar forvanad att hon inte utbrast "men det fanns ju lasagne kvar fran igar. lite skagenrora hade du val anda kunnat tagit. eller den dar sista skinkhalvan"
man behover aldrig vara hungrig.
mamma ar bra
Skicka en kommentar