Bara en massa meningar, varav vissa upprepas

Jag kommer hem och steker blodpudding. Jag kommer hem och steker blodpudding. Jag kommer hem och steker blodpudding. Jag kommer hem, slänger av mig jacka och väska, byter jeans, drar upp persiennen och sedan går jag ut i köket - och steker blodpudding. Jag kommer hem och steker blodpudding. Vissa dagar har jag linser, andra dagar har jag glasögon, som idag, den dag då jag kommer hem steker jag blodpudding. Jag kommer hem och steker blodpudding. Jag hör tonerna från fiol när jag går ut till köket, där jag ska steka blodpudding. Jag kommer hem och steker blodpudding. Jag har en termos i väskan som jag plockar upp och tar med ut i köket; tömmer den överblivna skvätten kaffe i diskhon - tillsynes lika mycket varje dag, varför brygger jag inte mindre? - innan jag vänder mig om för att flippa sida på blodpuddingen jag steker. Jag kommer hem och steker blodpudding. Av alla dessa dagar då man bara kommer hem är det här en sån dag då jag kommer hem och steker blodpudding. Jag kommer hem, kommer hem, kommer hem till mitt lilla hem som jag snart ska lämna, och steker blodpudding. Jag kommer hem och blöder stekpudding. Jag kommer hem. Igen. Jag kommer hem, smått galen, och steker genast blodpudding. Sedan dricker jag kaffe. Men först steker jag blodpudding. När jag kommer hem. Jag mår inte bra av blodpudding, men jag mår inte bättre av något annat. Jag kommer hem och steker blodpudding. Jag kommer hem och skriver av mig galenskapen, innan jag steker blodpudding. Nu ska jag steka blodpudding. Jag kom ju hem, alldeles nyss. 

Träskhunden

En bra start på dagen.

Men huvudsaken är ju att de läser

En gång i tiden, på en skola inte långt från dig, fanns en tro på elevernas lust att läsa och lära. Skolan trodde på eleven, eleven trodde på skolan och alla trodde på KUNSKAPEN. Vilken fanns att finna i LITTERATUREN. Det var tänkt att den orörda ungdomen skulle utveckla sin själ och sitt intellekt - och lära sig om livet - genom att läsa riktiga klassiker. Därför köpte skolledningen in klassuppsättningar av böcker som Zolas Den stora gruvstrejken och Dostojevskijs allra fetaste, Bröderna Karamazov.


Men någonstans på vägen hände något, och idag är det lite annorlunda.

Werther hade inte heller så roligt

Underbara Warren Zevon-dag

Jag är en socialt bortskämd individ. Jag har flera goda vänner som förgyller min värld, och jag måste ha gjort något riktigt bra i ett tidigare liv för att belönats med den familj jag har i detta. Dessutom har jag ett jobb där eleverna ständigt lockar fram ett leende över mina läppar. För att inte tala om min granne, Vitryssen, som vilken sekund som helst kan stå vid min dörr med en fråga som ska besvaras, en uppsats som ska rättas eller en öl som ska drickas. 

Jag älskar allt detta. Det gör mig trygg, glad och säker, och tillfredsställer alla mina sociala behov. Men alltså vissa dagar, vissa dagar...

I want to live alone in the desert
I want to be like Georgia O'Keefe
I want to live on the Upper East Side
And never go down in the street

Splendid Isolation
I don't need no one

Gårdagens citat från bussen

Prutten tog över avslutningssången.

En pratglad sexåring berättar om när han sket på sig under sommaravslutningen på dagis. (Sedan sträcker han sig efter stoppknappen, märker att han inte når upp, och frågar därför sin bror om han kan trycka när de kommer till Umeå.)

Tillägg: I inlandet finns ingen affärsklass

Att välja affärsklass på bussen är som att äta bruna bönor med silverbestick. 

(Halvnöjd med den liknelsen. Är det någon som kan bättre?)

Skillnader mellan kusten och inlandet

Jag åker en hel del buss. 22 mil om dagen. Fem dagar i veckan. Jag kliver på, somnar, vaknar, kliver av - allt på samma ställe varje dag. Sedan gör jag om proceduren på eftermiddagen, men i motsatt riktning. Man skulle kunna säga att jag är expert på att åka buss; jag gör det med en sällan skådad självsäkerhet.

Men igår fick jag nog av rutinen. Så istället för att kliva på bussen till Umeå efter jobbet, klev jag på bussen till Östersund. För omväxlingens skull. Resan dit är förvisso dubbelt så lång, men det gav mig gott om tid att kartlägga skillnaderna mellan kustbusschauffören och inlandsbusschauffören - eller Tvärflöjten som bussen så tjusigt heter.

Kustchauffören är en stolt person i uniform och med rätt utbildning. Han/hon har ett slags certifikat för att köra buss, och tar sitt arbete på största möjliga allvar.
Inlandschauffören är en man från byn, med eller utan körkort, som råkade passera stationen när turerna delades ut:
"Lasse! Haru plogen idag?"
"Nej!"
"Äru nykter?"
"Jajemän!"
"Kan du ta trehundrasextitrean till Ume?"
"Inga problem!"

Kustchauffören vet allt, men säger inget. Frågar man något under färd pekar han/hon på "Förbjudet att tala med chauffören"-skylten. Frågar man något när bussen står still vid stationen säger han/hon att man ska fråga i informationen.
Inlandschauffören vet allt, och säger allt. Frågar man något under färd blir man kvar där resten av resan (Förbjudet-skylten har monterats ned för längesen). Frågar man något när bussen står still, typ "Varifrån går bussen till Umeå?", får man ofta svaret "Vid den där jävla skylten", svordomen är lika obefogad som kamratlig. Sedan följer fakta man inte frågat efter, men får ändå; om chauffören, chaufförens fru, barn, semesterresor och om bussens tider, skavanker och fläktsystem. "Men nu måste du nog skynda dig, så att du inte missar den!" Säger inlandschauffören plötsligt, efter ha tagit upp en kvart av ens tid.

Kustchauffören vill gärna se kvitto om man hoppar mellan två bussar.
För inlandschauffören kvittar det.

För kustchauffören får man inte sitta på sätena längst fram i bussen. De är endast avsedda för gravida och gamla.
På inlandsbussen är den platsen alltid upptagen. Där sitter ett levande bevis för varför kusiner inte ska ha sex, och åker fram och tillbaka - gratis förstås - för att kommentera trafiken, väglaget och vädret. Och för att högljutt hälsa påstigande välkommen ombord.

Kustchauffören säger: "Säkerhetsbälte!"
Inlandschauffören säger: "Säkerhetsbälte?"
Kustchauffören säger: "Håll tiden!"
Inlandschauffören säger: "Hålltider?"

Det får räcka, mitt öga är inte tränat nog för att se fler skillnader - jag är ju inte Fredagslistan-Anders.

Slutligen vill jag bara säga: Slå ett slag för apatin, åk mer buss! Helst genom Norrlands inland.

Dagens hjälte

För några veckor sedan rusade ett fyrtiotal maskerade personer in på skolan där jag arbetar och kastade vattenballonger på allt som rörde sig. (Hur det såg ut kan ni se här.) Vandalerna går på stadens andra stora gymnasium. 

Idag genomfördes en ny attack. Men den här gången stötte de på patrull. Ryktet hade nämligen gått att något var i görningen, och en av rektorerna på min skola hade ställt sig vid huvudingången; fast besluten att mota Olle i grind. Det lyckades. Såtillvida att eleverna inte tog sig in. Istället langade de alla sina ägg (japp, den här gången hade de ägg också) och vattenballonger på rektorn, som tapper och ensam stod där och sa: "Stopp! Hit men inte längre." Sedan kutade de därifrån, med svansen mellan benen och en elak rektor efter sig. 

När jag för några timmar sedan gick ut genom samma ingång såg jag hur dörrarna och väggen var fulla av äggkladd, och trappan upp var prickig av trasiga ballonger. Min beundran för rektorn blev inte mindre. Jag vill utnämna henne till dagens hjälte. För rektorn i fråga var en kvinna, något annat hade ni väl inte föreställt er?

Kulturbidraget lever!

Enkelriktat-Anton söker kandidater. Surfa dit och föreslå era favoriter.

En vacker dag ska jag skriva min farfars memoarer

När någon eller några av barnen är hemma på besök i Kramfors brukar farfar bjudas ned på middag. Han bjuds ned ganska ofta ändå, men när någon av oss är hemma blir det lite av ett event: någon hämtar honom i Väja, han är uppklädd och fin som bara farfar kan vara, för att skjutsas till huset i Kramfors där pappas avlagda tofflor väntar på honom i hallen. Sedan kramar han mor, hälsar på far och hälsar, kramar och pratar med barnet som är hemma (om det inte är den som hämtat honom). Därefter sätter han sig i hörnet av TV-soffan (om det är vinter) eller i en stol på altanen (om det är sommar), då tilldelas han även en keps. Oftast Norrskog, en grå. 

Pågår något sportevenemang på TV slås detta igång och volymen höjs. Detta kommenteras av mig eller min bror: "vad tycker du om hockeyn/fotbollen farfar?" Därefter följer en lång utläggning. Oftast klagande. Oavsett vilken sport vi talar om vinklar farfar gärna samtalet så att det handlar om Fredrik Ljungbergs evinnerliga skadeproblem. Eller varför inte Zlatan levererar i landslaget som han gör i klubblaget. 

Sedan frågar farfar hur vi barn har det. Nu när alla har jobb är han nöjd. Men han ser min boendesituation som ett allvarligt problem. Jag säger att det löser sig. Farfar ser bekymrad ut och tar en jordnöt följt av en klunk öl - mamma har ställt fram jordnötterna, pappa ölen. 

Något senare serveras maten. Och samtliga kring bordet väntar på "Olle Proppen". Utom farfar då. Det är ju han vi väntar på, typ. 
Proppen var kompis och arbetskamrat till farfar. Han var kort men kraftig, med en oproportionerligt stor bröstkorg. Som fotbollspelare var han mittback, med en tendens att bryskt sätta stopp för motståndarlagets anfallare genom en perfekt "propp". Därav smeknamnet. Att Proppen dyker upp som samtalsämne vid middagar beror på att farfar gillar att citera honom när han äter något han gillar. 
"Jag säger som Olle Proppen: mycket gott!" Säger farfar och upprepar slutet: "Mycket gott!" Och liksom drar ut på y:et - Myyyyyycket gott! 

Sedan fortsätter farfar berätta, som om vi aldrig har hört det förut, och vi låtsas som att vi inte gjort det, för det gör ju oss alla så glada att se farfar så nöjd och berättarvänlig:
"Han sa alltid det, Olle Proppen, när han åt: 'var det gott Proppen?' frågade jag, 'myyyycket gott' svarade han. Speciellt när han åt fisk. Lax, det var hans favorit. Proppen var väldigt förtjust i lax."
Ibland förklarar farfar bakgrunden till smeknamnet. Ibland blir det någon annan Proppen-relaterad historia. Igår bjöds vi till och med på en liten imitation. Det var nämligen så att Proppen hade förlorat några fingrar i en excenterpress och såg därför ganska lustig ut när han åt. Detta illustrerade farfar igår, samtidigt som han sa de bevingade orden: Mycket gott!

Efter maten blir det kaffe, aperitif och ännu fler historier. Igår handlade de om andra världskriget, och vad farfar gjorde den dag 1945 då Tyskland kapitulerade.
Det känns som att de historier jag kommer att berätta för mina barnbarn blir ganska tafatta i jämförelse. Så jag berättar nog om min farfar istället.

Ett lunchdilemma

Du går själv till personalmatsalen. Där finns tre bord med sex platser vid varje. Vid ett bord sitter fyra personer; stämningen är god och samtal pågår. Det andra bordet står tomt och vid det sista sitter en person. Alla har kommit ungefär lika långt på måltiden. Du känner alla lika mycket. Eller lite.

Var sätter du dig?

Framtiden

I eftermiddag ska jag träffa min chef - Rektorn - och tala om framtiden.

Jag har funderat mycket kring det, och jag tror egentligen inte att klimatförändringen är ett så allvarligt problem. Det känns rätt överdrivet. Det största framtidshotet är enligt mig människans dumhet. Den kommer utrota vår planet långt innan Hollands alla tulpaner dränks av Arktis nedsmälta ismassor. Visst, det hänger ju ihop litegrann det där, människans dumhet och klimathotet, men jag tror ändå vår kreativa idioti kommer finna andra vägar att utplåna allt liv innan värmen gör det.

Och det ska jag säga till min chef i eftermiddag, när vi pratar om framtiden.

Hur mår du idag min okände vän?

Under eftermiddagen har jag ringt hem till några elever. Det har gett mig insikt om vad jag egentligen vill göra med mitt liv.

Jag skulle vilja ha ett jobb där jag ringer upp folk på måfå och frågar hur de mår. Pratar bort ett par minuter. Om ingenting. Eller allting. Beroende på om de har ett hjärta att lätta. Någon slags slumpmässig och spontan samtalsterapi. Bara sådär. Ett kort samtal. Tack och hej och ha ett bra liv! Allt löser sig.

Kanske försöker jag få dem att skratta, att se det narraktiga och det skönt meningslösa med livet. Eller så behöver de gråta, släppa ut någon tung skit som de inte vill belasta sina vänner med. Men då finns jag där, den ansiktslöse telefonrösten, och tar emot deras plågor. Som den där storväxte killen i Den gröna milen. 

Jag har volontärarbetat på en telefonjour, Röda korset eller Rädda barnen eller vad det nu var. Men det är inte lika genuint. Jag vill inte ha problemet serverat, jag vill leta mig fram till det genom en labyrint av lycka, och sedan belysa det, behandla det och få det att försvinna. Därför måste jag ringa till dig, inte tvärtom. Och det är ju faktiskt väldigt få som ringer till en telefonjour, trots att tjänsten erbjuds. De flesta är för fega och/eller stolta. Eller så vet de inte att de behöver stöd, inte förrän de får prata med mig. 

Å andra sidan är det kanske det jag försöker göra med den här bloggen: erbjuda spontan medmänsklighet och kravlös omtanke genom att lätta mitt eget hjärta - vare sig ni behöver det eller inte.

Jag behöver semester från mig själv, för mig själv

"Kom igen nu! Vi måste göra något! Kan ju inte bara sitta här och vänta på att dina potatisar ska koka." 
Sa han. Men på engelska förstås, med en släpig irländsk brytning. Solen sken. Det var söndag. Sommaren gick mot sitt slut; jag var ensam, han var ensam och snart skulle tyskarna flytta in och ta över huset. 

Det är konstigt hur livet svänger. Nu pratar jag dagligen med fler personer än jag pratade med under hela februari. Då kunde jag stå vid badrumsspegeln klockan två på eftermiddagen och tycka så outgrundligt synd om mig själv eftersom alla andra vid exakt det tillfället jobbade eller studerade, utvecklades och integrerades, medan jag badade i min ensamhet och mitt självförakt. En dag tror jag till och att jag pressade fram en tår. Bara för att. Jag har alltid varit en banal melodramatiker med fäbless för överdrifter. Det är mitt straff. 

Vad jag åt till potatisarna minns jag inte. Tonfisk kanske. Eller fiskpinnar. Sedan gick vi på stan. Nej inte på stan - vi gick till stan, genom stan, runt stan: över torg, genom smala gränder, förbi pubar och glasstånd. Och på Tesco köpte han dadlar och jag en läsk.

Men är jag lyckligare idag än i februari? Jag vet inte. Nu hinner jag inte känna efter. Nu gör jag allt annat, för alla andra, och inget för mig själv. Jag lägger fram kläder och gör matsäck innan jag går och lägger mig - vid tio, för att kliva upp fem, och sedan lever jag min roll tills jag somnar på bussen hem.

När vi kom tillbaka till det smala gula huset på kullen satt vi oss i vardagsrummet, som luktade fimpar och mögel, och såg hurlingfinalen. Cork förlorade. Dagen efter, när laget kom hem, blev det ändå parad genom stan. Det regnade och alla var sura. Utom barnen.

Roliga saker

Igår vann Sverige mot Vitryssland. Det var roligt. Mest för att matchen svängde än hit, än dit, och Vitryssen gallskrek MOOOAAAL eller NEEEEEEJ beroende på vilket lag som nätade. Sedan åkte jag ned på stan och såg Nationalteatern spela live. Det var roligt. Under "Livet är en fest" kom Tommy Nilsson och komikern/skådespelaren Johan Wahlström upp på scen och gjorde bandet sällskap. Det var roligt. Det var det.

Sedan såg vi en full man cykla rakt in i en björk. Det var också roligt. 

4-5

Nu är det personligt.

Trash talk

Försöker få igång lite trash talk här mellan mig och Vitryssen under hockeymatchen. Går lite sådär.

"Nu jävlar Vladimir, nu blir det slakt!"
"Vad betyder det?"
"Ja alltså, när du har en gris eller en ko och så vill du typ ha mat, men alltså...äh vad fan, skit samma!" 

Ändrade planer

Ikväll skulle jag på grillfest. Blå himmel, stänkande sol, vänner och årets första grillfest. Ikväll. Så såg planen ut, tills för några minuter sedan. 

Det knackade på dörren. Jag öppnade och där stod Vitryssen, förstås. I sin hand hade han spelprogrammet för ishockey-VM. Han hade klippt ut det ur tidningen, och nu stod han där som ett lyckligt barn som just lärt sig läsa.

Eftersom han har en risig liten TV-apparat på sitt rum, som knappt får in statens kanaler, så undrade han om fick så hockeyn med mig. Jag hade helt förträngt hockey-VM, som man gör varje år, och tänkte absolut inte se matchen. Men han såg så liten och söt ut där han stod med sitt egenhändigt utklippta spelprogram, att jag inte kunde säga nej. 

Det blir alltså ingen grillfest; det blir pizza, öl och hockey: Sverige - Vitryssland, tillsammans med en livs levande vitryss. Hur ofta kommer det att hända?

En ny tid kräver nya uttryck

Igårkväll fick jag rycka in i garderoben. Jag jobbade egentligen i disken och garderoben är numer uthyrd till en idrottsförening, men killen som oftast står där är hygglo och trevlig och jag ställer gärna upp tio minuter om han vill gå på McDonalds och hämta middag i en påse. Givetvis kommer kvällens drygaste gäst just då. Åtminstone den typ av gäst som är allra drygast. Den som gott och väl har råd med tjugo kronor till garderoben, men vill göra polemik av saken; klaga och gnälla på ett kvasipolitiskt sätt över vilken skandal det är att man måste betala garderob när man betalar för maten. 

Urbilden av denna person är en tjej. Hon är 22 år. Studerar på universitetet (det är noga med det där: universitet, inte högskola), till jurist. Hon vet. Bättre. Hon bloggar, hittar alltid faktafel i TV-serier och har en sluten kompiskrets med illasinnade åsikter om omvärlden. Nu är det fredag och hon är på parmiddag med sina föräldrar för det är sånt man gör när man är 22 år, pluggar juridik, bor i en lägenhet på Nydalahöjd och är tillsammans med en lika gammal kille, som är timid och blyg, och pluggar till socionom. Hon vill ha samtal om politik och rättsväsendet. Han vill ha sex. En middag med hennes föräldrar får gärna bli så kort som möjligt. Sexet får gärna bli lite längre. Men det kan ju inte han rå för. 

Åter till flickan. Hon har rätt förstås. Det är ju fullständigt befängt att man ska betala för garderob när man betalar för maten. Jag står ju på hennes sida. Jag är inte längre student, men fortfarande fattig, och skulle inte heller vilja betala tjugo kronor för min jacka. Å andra sidan skulle jag inte betala för maten heller, inte på det här stället.

Nåväl, jag står alltså på hennes sida, men när hon går till attack med den där spetsmyndiga stämman, de där orden, den där nedvärderande vad-vet-garderobskillen-om-någonting?-blicken, då måste jag rent principiellt ta den andra sidan. Här är det jag som bestämmer. Och jag tycker att det är så fånigt att hon ska förstöra stämningen för sin tyste pojkvän, och sin förväntansfulla mor, genom att göra en sådan stor grej av garderobsavgiften. Det är gnälligt, pinsamt och helt utan den upp-till-kamp-mentalitet hon vill uppbringa. Så egentligen vill jag bara säga: "Men gå hem och blogga om det för helvete!"

Men det gör jag inte, jag ler och förklarar. Sedan går jag hem och bloggar om det.

Hinken - en kortnovell

Jag har en vän som bor på Malta. Han jobbar med något spelbolagsrelaterat. Sitter på ett kontor, framför en dator. 

Han har MSN. Ibland skriver jag till honom. Ibland skriver han till mig.

Idag skriver han till mig. Han berättar att en byggarbetare utanför huset där han jobbar alldeles nyss fick en hink i huvudet och dog. Den föll från en lyftkran. Skallen spräcktes och det var blod överallt. Där på backen nedanför min kompis kontor. 

"Han tänkte nog att helgen skulle bli fin." Skriver min vän.
"Ja." Svarar jag.

Dagens ord: Klämdag

Det enda sättet att berättiga ledighet i Sverige är att ge det ett namn:

Klämdag. Smaka på det. Jag tycker att det smakar ljuvligt, inte bara för att det ger mig ledigt - vi lärare har ju extra många klämdagar - utan även för att det får mig att tänka på farmor, vars favoritord var klämmigt.

Första maj

En arm, Frida Selander och en gubbe i hatt som säger nej till uranbrytning i Västerbotten.

Valborg, vad är det egentligen?

Ikväll är det Valborgsmässoafton, årets skabbigaste högtid. En kväll full av skit:

Körer, brasor och bål, barnfamiljer, gult gräs och jord, sockervadd, ponnyridning, tonårsfylla, ensamma pensionärer, röklukt, torrt hår, folköl, lövlösa björkar, Foppatofflor, plastpåsar, barnvagnar, bilar med nedvevade rutor och technomusik, zigenartivoli, marknadsstånd, renkött, kallprat, misshandel, korv med bröd, krut, hundbajs, hundar som skäller på andra hundar, skrikande barn, brölande vuxna, spyende tonåringar, klagande gamlingar, Orphei Drängar, oskyddat engångssex, cigarettfimpar, smällare som detoneras i handen, avgaser, gamla bekanta, T-shirts med ordet "Singel" tryckt över bröstet, mopeder, gängbildning, grus, ljusa jeansjackor utan passform, studenter, folklighet, hatbrott, solglasögon, etc.

Givetvis stannar jag hemma, med en bok och en kopp kaffe, och lever misantropens monotona liv.

Jag tror att jag ska köpa en keps

När jag var liten var jag en kepskille. Men någonstans på vägen hände något. 

Nu är det dags att hitta tillbaka. 

Jag ser inte slutet

Den här dagen är redan för lång.

Det är ett idogt jobb att driva alkoholen ut ur sin kropp

Det kan vara ganska fördelaktigt med en bordsgranne som har ett stort behov av att visa upp hur mycket pengar han tjänar. 

Eller ja, det beror på hur man ser det.

100% Party Hits

Igår drack vi öl, vin, gin, grogg och/eller whisky på Hällgumsgatan i Kramfors. Som så många gånger förr. Och pratade ofantligt mycket om ingenting på en relativt lång tid. Sedan började vi botanisera bland värdens skivsamling. Det skulle visa sig att han hade gömt och konserverat hela nittiotalet i en låda under teven.

Vilken jävla nostalgitripp! Vi blev unga tonåringar på nytt, med helt nya referensramar: Party Zone 3 benämndes som "den blå skivan", med samma självklarhet som The Beatles självbetitlade LP The Beatles oftast kallas "The White Album".

Sedan kom vi fram till att ingen av oss hade sett (eller hört) Party Zone-skivorna före trean eller efter femman. Finns de överhuvudtaget, och vilken färg är de? Men dessa tre, eller åtminstone någon av dem, finns i allas barndomshem. Bohman är förstås kungen - han har ju alla tre!

Det är ett idogt jobb att driva ungdomen ut ur sin kropp

Imorgon är det högstadieklassåterträff. Ett steg på vägen.

Rättelse: Världens näst bästa bok

"Don Quixote, the tale of a Spanish knight driven mad by reading too many chivalric romances, was yesterday voted the best book of all time in a survey of around 100 of the world's best authors. In an honourable second place we find Swedish writer Einar Norelius with his horrifying story Petter and his 4 goats, about the heartbreaking relationship between a man and his colorful goats; forced by a prejudiced society to live isolated in a cabin out in the woods.
"Without Norelius," Norman Mailer comments, "there wouldn’t have been a Dostoevsky, Hemingway, Kafka, and definitely no Mailer."
Shakespeare’s Hamlet came in third."

Hela artikeln finns att läsa här.

Världens bästa bok

Utför berget ramla trollet
Och gick sönder helt och hållet.

Den moderna läraren, del 2

Idag inleder jag en lektion om renässansen genom att tala om Tupac Shakur. För mig är kopplingen solklar.

I should've seen it coming...

Idag: Oförberett prov på renässansen.


Men humor är ju trots allt viktigare än kunskap, så visst fan blir det poäng på den.

Grattis syrran!

Idag fyller min fantastiska lillasyster tjugo år. Hon lever det postgymnasiala livet precis som det ska levas: först arbete i Trondheim, sedan luffa bort alla pengar i Sydostasien, och nu är hon tillbaka i Norge för att jobba ihop ännu ett resekapital. Denna gång i Kristiansand, där hon försörjer sig som blomförsäljare. 

Ur anteckningsblocket, 080419 - dagen då våren kom till Umeå

Den gemensamma balkongen är full av sol och cigarettfimpar. På väggen kryper årets första fluga. Runt ett bord snett nedanför mig, mot en cykelbod mellan alla tegelhus, sitter studenter och skrålar i sina solglasögon, som de provat framför badrumsspegeln sedan januari, och äntligen får använda på riktigt. "Verka naturlig" tänker Cissi vars brillor inte riktigt sitter rätt över näsan. Men det är vår och snart sommar och frihet, och deras röster och rop gör mig glad och varm. Och lite ledsen, avundsjuk, för att jag inte längre är en del av det. Men jag trivs så bra i mina jeans och att vara den jag är - lite äldre nu, betraktande uppifrån, och kan roas av dem därnere likt en förälder roas av sina barns naiva påhitt. 

En asiat kommer ut ur huset mittemot. Kanske en kines. Han har mössa och halsduk och dunjacka. Snälla lilla chinaman, det är ju sommar nu, ser du inte det? Se dig omkring för sjutton! Ser du inte? Känner du inte lukten från grillen, hör du inte vårmusiken: fåglarnas sång och studenternas kvitter? Du behöver inte mössan eller den där bistert målmedvetna minen. Vad tänker du på min asiatiska vän, där du går jättefort i dina tjocka glasögon och korta byxor? Vad ska du göra i kväll, och i natt, när dina grannar efterfestar in våren till klockan åtta på morgonen, då du kliver upp, sömnlös men tacksam, och öppnar dina anatomiböcker under den starka 60-wattslampan som bara pumpar ljus ner över din skalp och dina ord och din framtid? Och på soffan i allrummet, där du brukar äta din frukost, finner du en dagsfärsk spya. Vad tänker du då min vän? Att du är bättre, att du har en plan, och du har en mål och en mening och föräldrar som förväntar sig något av dig. Men nu ska du på ICA och köpa en ugnspizza och på balkongen mittemot, om du tittar upp, ser du mig sitta och titta på dig. Där sitter jag och läser Don DeLillo och försöker skriva som honom; med perspektivet hoppandes från den ena karaktären till den andra, och språket sådär sofistikerat oplanerat som bara gamla introverta amerikanska män från östkusten kan leverera. 

Och ett barn pekar finger mot världen, från sin fars axlar när de går förbi ett bord av studenter som bara skriker och sjunger och väntar på att något ska hända. En känsla cirkulerar runt bordet: som om hela världen är i förändring. Men det är bara ankdammsplask, lycklig osäkerhet. Mer öl och tändvätska - det ordnar sig.  

Det dör en romantiker varje dag

Det finns inget som gör så ont i en romantikers hjärta som att sitta på bussen och lyssna på en kvinnas telefonsamtal med mannen hon ska hem till. I dessa samtal finns ingen kärlek, ingen glöd och ingen glädje; bara en uppgiven bekvämlighet över att slippa mötas av ett tomt hem.

Inte ens mästernovellisten Lars Ahlin skulle kunna fånga samtalens hopplösa trivialitet - tonen, rösten och ordvalet, subtila pauser och svarslösa uppmaningar som: 
"Kör den på fyrtio grader." 
Eller:
"Du kan väl iallafall plocka ut den ur frysen."
Och det slutar alltid med det, att mannen tar kycklingen ur frysen och sedan är det bra med det. Det är en kompromiss båda accepterat. Och kvinnan kommer inte hem och är snäll - hon är ju alltid snäll, det är han också; alla är snälla - hon kommer hem och är precis som vanligt. Och allt är precis som vanligt, som det alltid varit och alltid kommer att vara. Livet går vidare och är omöjligt att ifrågasätta. 

De har ju varandra. 

Konstigt nog kan jag höra honom lika tydligt som jag hör henne. Hur han med enstaviga ord hackar sig igenom hela samtalet, från horisontalläge på soffan där han förväntanslöst betraktar försnacket inför finalmatch 6. Eller så ligger han där med Bröderna Karamazov över bröstet. Det spelar ingen roll. Vi är alla lika. 

Om jag har varit i den ändan av detta samtal? Självklart. Och den vetskapen gör ont på så många olika sätt. 

Men den äldre, nedsjunkna kvinnan i sätet bredvid mig väntar inget samtal. Hon läser en bok. Som vanligt måste jag snegla mot titeln: Mindfulness - En väg ur nedstämdhet. Och jag tittar ut genom fönstret och tänker att det är väl så det är; man gör ett val, sedan står man sitt kast. 

Picca Style

Står det kluddat på väggen inne på en av personaltoaletterna intill lärarrummet. Det är förmodligen någon elev som trots förbudet använt vår toalett, och skrivit dit det medan de tjuvbajsat. Med all säkerhet är det så, men jag vill ändå tänka att det är en lärare som gjort det. Typ den gråskäggige historieläraren. Eller min rumskamrat syslöjdslärarinnan. Eller kanske någon av vaktmästarna. Han med nyckelknippan som är lika stor som ölmagen. Vaktmästare på veckorna, gangstarappare på helgerna:

Picca Style comin' atcha!

(Fast han borde ju rätteligen heta Picca Kee)

Dagens ord: Studentikos (som i "studentikos humor")

Mikael provar något nytt

Idag gjorde jag något helt vansinnigt. Jag köpte ett paket cigaretter.
"Bra så?" Undrade kassörskan.
"Nej, jag ska ha cigg också, ett paket Lucky Strike." Sa jag och försökte låta världsvan, men kände mig som någon annan, någon som absolut inte var jag.

Jag röker inte. Inte ens på fester. Och jag tänker inte börja heller. Så varför köpte jag cigaretter?

Som jag ser det finns det flera motiv bakom detta oväntade inköp:

- En förvrängd och försenad trotshandling. Jag smygrökte aldrig som ung. Jag skolkade inte från gympalektionen för att stå bakom elskåpet och vifta med en cigg mellan pekfinger och långfiger i ett desperat försök att verka vuxen. Ärligt talat har jag nästan aldrig rökt. Och jag tänker inte röka detta paket heller. Det var bara själva inhandlingsprocessen som tilltalade mig; jag köpte ett paket för att jag kunde göra det, i en slags trotshandling mot att jag nu är vuxen, och vill vara barn.

- Ett psykologiskt experiment. Jag vill se hur jag påverkas av att ha ett cigarettpaket i närheten. Det kan lätt framkalla en identitetskris; jag är ju inte en person som röker eller har cigaretter hemma, eller säger cigg istället för cigarett. Jag är en person som vet att cigarett kan stavas cigarett eller cigarrett - båda är rätt. Och en sån jävla tönt röker väl inte. Eller?

- Ett rutinbrott. Jag är livrädd för vardag, vanor, rutiner och bestämda tider. Nuförtiden är mina dagar alldeles för samspelta: uppstigning, bussresa, kaffe, lektioner, lunch, planering, lektioner, kaffe, rättning, bussresa, handling, middag, kaffe, bok/data/TV, sova. Genom att köpa ett paket cigaretter - något jag aldrig gjort förut - visade jag för mig själv att jag vägrar acceptera detta fasta livsschema.

- Nyhetens behag och upptäckarglädjen. Man ska ju prova något nytt varje dag. Brukar man inte säga så? Idag köpte jag cigaretter, imorgon blir det något annat. Kanske heroin, men mest troligt en rolig frukt, typ papaya. 

Byt ut chef mot er egen befattning

Jag la märke till hur folk lekte chef fast de faktiskt befann sig i chefsställning. Gjorde jag så själv? Man upprätthåller en vacklande distans mellan sig själv och sitt jobb. Det finns ett generat glapp någonstans, en känsla av formell lek som egentligen är en sorts förstenad skräck, och kanske visar man det i en ansträngd gest eller tvångsmässig harkling. Något från barndomen brusar genom detta glapp, en stämning av spel och halvfärdiga identiteter, men det är inte det att man låtsas vara någon annan. Man låtsas vara precis den man är. Det är det som är det konstiga.

- Don DeLillo, Under jord

Ett inlägg helt utan korrektur eller eftertanke

Jag är nog mer noggrann än vad jag vill ge sken av, när det gäller skrivandet alltså. Jag korrekturläser mina egna alster, om och om igen. Jag kan vid nattetid kliva upp ur sängen, starta datorn, logga in på blogger, och ta bort eller lägga till ett kommatecken från ett blogginlägg. Det är sant. Det har hänt. Fler än en gång. Efter en sådan grej mår man inte bra. Jag lägger mig igen med en känsla av avsky; som en sjuk människa - besatt och neurotisk. Jag vet ju att ingen bryr sig. Ingen hade lagt märke till att kommatecknet var onödigt - inte fel, men onödigt och överflödigt. Ingen märker det, utom jag, och det är ju tragiskt nog det som betyder något. Man slåss ju alltid mot sig själv när man sysslar med det man finner viktigast här i världen. 

Ibland önskar jag att någon skulle ringa mig och säga: "Du Mikael, var det inte ett kommatecken mer i den där texten igår, än idag?"
Men det händer ju aldrig, ty ingen läser ett inlägg mer än en gång. Bortsett från skribenten själv förstås. Åtminstone när skribenten är jag. Jag älskar att läsa mina egna texter, inte bara för att leta fel och slipa språket, utan för att det ger en behaglig, nästan erotiskt, känsla utmed ryggraden.

Men det här inlägget tänker jag inte läsa igenom. Det blir som det blir. Som en övning för mig. Typ som en tonårsflicka som blir tvingad att röka ett helt paket cigaretter i ett svep bara för att hennes pappa tror att det ska bota henne från rökandes fula ovana. Jag kör samma grej. Skriva, skriva, skriva - men inte läsa! Klarar jag det inte är det lika bra att lägga av, lägga in mig på någon anstalt. Finns någon något ställe för oss, kompulsiva korrekturläsare? (Är kompulsiv ett ord? Jag vet inte och jag kan inte kolla upp det. Inte den här gången.)

Så vad ska jag skriva om? Äh vad fan, vi kör väl ett traditionellt dagboksinlägg och går igenom helgen. I fredags jobbade jag fjorton timmar, köpte fyra pocketböcker, åket buss fyra timmar, undervisade otaligt med elever och diskade ännu fler glas men det vara bara kul, båda jobben faktiskt, kanske det senare (disken) roligare än det förra (eller vilket kom först egentligen? Har aldrig fått kläm på det där.) Nåväl, det är en väsentlig skillnad på jargongen i köket på en restaurang/bar/nattklubb än personalrummet på en gymnasieskola. I köket är det helt okej att leverera svordomar, könsord, mordhot; det är okej att prata med sig själv, sjunga högt, skrika - ja vad fan som helst som får dig att stressa ner och orka jobba nio timmar till eller hur långt ditt inhumant (ord?) långa pass är. Det är roligt. Det är skönt. Speciellt när man kommer direkt från en gymnasieskola där det är relativt städat, lugnt och torrt sofistikerat - samtalsämnen: hundar, barn, elever, löner, hundar, barn, löner, elever, barn, hundar, elever, löner, barn, lundar, belever, böner, harn, bundar, höner...och aldrig att någon jävel höjer rösten eller vrålar: SATAN I HELVETE VAD JAG HATAR DET DÄR JÄVLA KOSTYMMONGOT PÅ BORD NIO! och plockar upp en näve mos från en halväten planksteksplanka och slungar den mot soptunnan men missar så moset träffar väggen och rinner sakta ner efter det vita kaklet.

Vid midnatt kunde jag äntligen gå hem, och jag gick halva vägen - genom staden och kryssade vant mellan mötande fyllon på väg mot natten och felbesluten - till sjukhuset där min av farfar ärvda världsmästarcykel stod och väntade på mig. Jag hälsade på honom, helt spontant, med orden: "Hej gubben." Utan utropstecken. Ty jag sa det bara, med ömhet. Det var inget utrop. Och jag lät precis som min mor - som också småpratar med cyklar, ljusstakar och blommor - och det tänkte jag på också och log för mig själv av insikten om att jag blir mer och mer lik henne och det är ju bara bra. 

När jag kom hem åt jag müsli, duschade, borstade tänderna och gick och la mig (i den ordningen - inte samtidigt). Och så fick jag SMS från någon som satt på ett tåg och jag tänkte att jag också vill sitta på ett tåg på väg någonstans men första ska jag sova och det gjorde jag också. Det var skönt. Obeskrivligt skönt. Sedan klev jag upp och det var lördag och då försöker jag läsa hela kulturdelen i DN eftersom det handlar om en bok, flera böcker, en bokhandel, flera boklådor. Jag blev sugen att läsa Vägen av Cormac McCarty och noterade att jag ville det någonstans. På en liten lapp. Det är ett flott liv jag lever nu när jag får nya böcker gratis, och det enda jag behöver göra är att skriva lite om dem. Gillar det gör jag och det gör nog Yoda också om han levde fortfarande gjorde, ty nog fan såg han ut som en rackare som läste många böcker, Yoda alltså? Jaja, det var lördag och vi skulle fika på ett kafé på Teg som jag ser från bussen varje vardag och tänker: där vill jag fika någon gång, det ser så mysigt ut. Och nu skulle det äntligen bli av! Men det var stängt på helgerna. Egendomligt. Så det blev inget fika. Vad bidde det då då? Det bidde en tavla. Jomen, vi gick in på en second hand-butik där alldeles bredvid och jag föll pladask för en magnifik tavla föreställande två män bredvid fyra tunnor, framför ett stort fartyg vid en hamn. (Nu tittar jag på tavlan och är övernöjd med mitt köp, och undrar om männen just klivit av fartyget, eller om de är på väg ombord. Eller kanske tar de farväl av varandra? De har händerna i fickorna och blicken i backen. Vad tänker de på?) Jag la tavlan i baksätet och sedan rattade vi den lilla bilen till ett fik i centrum istället, där vi köpte med oss fika hem. Lika bra det, kanske bättre. Skönare på något sätt, att sitta hemmavid. Inte lika stimmigt. Sedan tog jag tavlan under armen och gick hem till mig. 

När jag kom till Jesper och Josefine var de idel leenden. De hade vita T-shirts med fredligt tryck. Jag sa: jag vill också ha en t-shirt med tryck, och Jesper sa någon annat, jag vet inte vad, och på bordet låg fem tärningar ty paret hade spelat yatzy. Lustigt, tänkte jag, eftersom vi tidigare under dagen, vid fikat, just talat om yatzy, om att de hade spelat det på förfest dagen innan. Går det någon form av yatzy-epidemi frågade jag Jesper. Kanske det, sa han, men isåfall var jag först. Det tvivlade jag på, men sa inget, utan föreslog att vi skulle spela ett party istället. Det gjorde vi. Och åt sockerkaka. Och drack saft. Skogsbärssmak. Inte så god faktiskt. Jag vann yatzyn. Jublade lite gjorde jag och sedan slog vi oss ned i soffan och såg I'm Not There, Dylanfilmen ni vet. Jag tyckte den var mycket bra, mest för vackra musiken och miljöerna och den magiska, surrealistiska mystiken eller nåt. Det var mest en skön känsla jag ej kan beskriva. 

"But I'm not there, I'm gone" sjunger Dylan och jag gick hem. Ganska tidigt eftersom jag var trött. Idag är det söndag och jag har lektioner att planera och recensioner att skriva men jag gör inget av det för att jag känner just nu att jag behöver skriva av mig - kräkas ord, torka mig om munnen, ta ett glas vatten och börja om - innan jag ger mig på något som ska publiceras på riktigt. Nu känns det bättre. Nu kan jag läsa ut fantastiska På Chesil Beach av Ian McEwan (om det första trevande samlaget mellan ett nygift ungt brittiskt par) och sedan skriva om den. Fint. Med alla komman på rätt plats. 

Tack för att ni läste. Eller inte läste. Ha en fortsatt bra dag. Och detta inlägg tillägnas Swedbank-Per då han fyller år idag. Grattis Per! Jag ska ringa också. 

Nu publicerar jag skiten och lovar mig själv att aldrig - aldrig! - läsa det igen. Trots att jag redan nu känner att det är alldeles för många tankstreck häromkring. 

Vitryssen - en mytoman?

Först sonen till Vitrysslands president. Han och min granne Vitryssen är tydligen bästisar och bundis; brevväxlar flera gånger i veckan nu när den ene bor i Sverige. Inga konstigheter. 

Sedan kom det här med att han tog brons i vitryska mästerskapen i karate, 2004. I samband med denna information - lite senare på kvällen, efter några öl - berättade han även om sin senaste 'street fight', där han och två polare spöade skiten ur tio andra. Det var blod och flygande tänder, knytnävar och flykicks. Men sånt har han lagt av med nu, sa han. Då var han ju ung och dum. Jag la ena benet över det andra och nickade igenkännande.

Idag kom han ut i köket och sa att han just registrerat sig på Facebook. Vips hade en gammal flickvän kontaktat honom. Hon hette Margarita och de var ett par för två år sedan. Back in Minsk. Men nu jobbar hon som modell i Stockholm. Hon har till och med medverkat i något TV-program, fick han höra. Jahaja, sa jag, Top Model kanske? Ja, så hette det! Svarade Vitryssen glatt, med ett finger i luften.  

Kalla mig naiv, men jag köper varje ord. Varför inte? Det är roligare så. Och faktum kvarstår, Vitryssen har i dagsläget två vänner på Facebook: jag och Margarita Maiseyenka. 

Nu har grannparet tagit fram fläskfilén för upptining

Imorgon är det ju fredag. 

Om det inte vore för bloggen så hade det inte funnits något effektivt sätt för mig att förmedla denna information

Idag köpte jag en purjolök.

Konferensoskulden

Om några timmar ska jag gå på mitt livs första konferens. Jag är allvarligt orolig. Tänk om jag inte kan uppföra mig. Tänk om jag somnar, fäller en opassande kommentar eller drar ett dåligt skämt. Jag vill ju så gärna göra en bra debut.

Om det finns någon lärare därute, som läser detta innan 15:30, så får ni gärna skriva och berätta hur det var för er första gången. Hjälp mig undvika de vanligaste nybörjarmisstagen.

Konferens alltså, vilken grej! Känns ju som att det var igår mamma skulle bli sen från jobbet eftersom hon hade konferens. Och nu är det redan min tur. Ett tydligare ålderstecken får man leta efter. Det är väl lika bra man ringer Gudmundrå församling och bokar gravplats.

Den som skrattar förlorar

Eller: "Studenttiden kommer inte åter (bara i minnet)"

En hette Nils, en Robert och den tredje minns jag inte namnet på men han bar ofta kortbyxor och kom alltid sent trots att han cyklade jättefort på sin fula cykel som varken var gammal eller ny. Dessutom hade han med sig ett helt mjölkpaket till universitetet. Till lunchen. Det blev han pikad för, kärleksfullt förstås, som man blev för det mesta man gjorde i det sällskapet.

De tre kände varandra. Jag var ny i klassen. Året var 2005 och kursen hette "Människan och Kosmos". En fempoängare inom pedagogik. Vet inte varför jag valde den. Alla mina forna studiekamrater valde något man kunde ha användning av, inom svenskläraryrket. Men jag var ute efter något med en mer existentiell karaktär. Tyvärr visade det sig att jag hade fel; kosmoskursen handlade mest om naturkunskap och dylik pragmatisk skit. 

Under en geologilektion insåg jag att jag ville bli vän med Nils, Robert och mjölkmannen. Vi satt i grupper och kände på olika stenar; vred och vände på dem och skulle avgöra om det var gnejs, granit, skiffer eller något annat. Ingen av oss hade den blekaste aning. 
"Men den här känner jag igen från gymnasiet." Sa någon, kanske Nils, och höll upp en grå liten sten.
"Jaså, ni gick i samma klass eller?" Undrade Robert. Med en helt vanlig ton. Ingen skrattade. Det var ju egentligen inte så kul. Roligt blev det först när Nils svarade:
"Nej, han gick i parallellklassen." 
Han gick alltså i parallellklass med en granitsten, eller gnejs. Absurt, men fortfarande ingen reaktion; inget skratt, inget leende. Vi fortsatte diskussionen som inget hade hänt. Allt vara allvar - allt var ironi. Snart framgick det att det var så det fungerade när de umgicks; inget uttalande passerade utan att någon spånade iväg och spårade ut. Det var ofantligt roligt. Men aldrig att vi skrattade. Den som skrattade förlorade. 

Vi läste två kurser tillsammans och blev ganska nära vänner. Nåja, det sträckte sig väl till att vi kunde sitta och snacka strunt över ICQ i timmar, och att kurserna bli uthärdliga. Vi gjorde bland annat en bejublad dramatisering av klimat- och miljöfrågan, som resulterade i högsta betyg för samtliga medverkande. Vilket cementerade vår tes om att humor är viktigare än kunskap.

Ibland pratade vi om studentradio, om att det var något vi borde göra; bara sitta och ironisera i direktsändning ungefär som vi gjorde hela dagarna på universitetet. Det skulle vara roligt. Iallafall för oss. Men det blev förstås aldrig av. Det var ju inte bara humorn vi delade, utan även bristen på ambitioner. 

Var är ni nu grabbar? Hur gick det för er?
Jag hade gärna förblivit vänner, men ironin stod i vägen.

Mina språkfärdigheter i spanska

Tidigare i år pluggade jag spanska i hopp om att någon gång göra en Che Guevara-resa genom Sydamerika och kunna samtala broderligt med lokalbefolkningen var jag än kom. Men jag studerade inte vidare ambitiöst. Någonstans var jag ju inställd på att snart få jobb på annan ort, och vara tvungen att hoppa av kursen. Vilket var precis vad som hände.

Så jag minns tyvärr inte mycket av spanskan. Bara att 'vais' betyder 'ni går', och att v uttalas b. 

Ikväll ska det blir skönt att plocka lite disk!

Diskplockare, det är ett riktigt jobb det! Inte bara en stimulerande utmaning, utan även en möjlighet att göra skillnad. Man fyller en funktion. Man är betydelsefull, och jobbar man hårt blir man omtyckt av såväl kollegor som gäster. Dessutom har man ju chansen att påverka människor. Hjälpa dem utvecklas. Förbereda dem för livet. Jag älskar det! 

Bra mycket bättre än att vara gymnasielärare.

Accenter

Så fort jag hör en - brittisk, skotsk, irländsk, amerikansk - så vill jag bort härifrån och tillbaka till ett passerat liv. Jag vill fråga: är det okej om du bara pratar på, så blundar jag och minns?

Men sedan nyktrar jag till och vill bara sova. 

Dagens ord: Hissdöden

Detta är deras vår

Jag vill inte jobba imorgon. Jag vill stanna hemma hela dagen, och läsa och lyssna.

Läsa:
Amanda Svensson - Hey Dolly
Romanen som Ronnie Sandahl inte lyckades skriva. Tjugoåriga Svensson lyckas. Hennes romandebut kommer att bli läst, älskad och sönderciterad. Den kommer skickas runt i vänskapskretsar likt en vattenpipa på en studentfest. Åtminstone förtjänar den det. 

Lyssna: 
Markus Krunegård - Markusevangeliet
Allmogegoth har genren döpts till; det han, Mattias Alkberg, Håkan Hellström, Säkert! och Doktor Kosmos sysslar med. Förbannat bra är det. Så bra att det svider och är skönt på samma gång.

Kulturchock

Just nu är jag besinningslöst förälskad i Markus Krunegårds låt "Det är ett idogt jobb att driva ungdomen ut ur sin kropp." Jag försöker skriva ett längre inlägg om saken. Men det går inte. Jag är alldeles för uppspelt för att kunna formulera något som går att förstå. Kanske om ett par timmar. Just nu dansar jag på golvet eller hoppar på sängen och försöker sjunga med, men det går dåligt för jag kan ju inte texten än, men jag känner låten - jag känner den! - och jag blundar och är bara lycklig, lycklig, lycklig, lycklig och jag skiter i allt annat. 

Det är tanken som räknas

Vitryssen - Återkomsten

I tio dagar har jag känt tomhet och saknad. Som om jag varit en halv människa. Jag har plågats av sömnproblem, dålig matlust, ångest och apati. Och framförallt oro. Oro över att någonting hade hänt. Men så idag kom han äntligen tillbaka.

Vitryssen. 

Under påskledigheten har han varit hemma hos familjen i Brest, där han bland annat slitit hjärtat ur en levande get som del av någon vitrysk högtidsritual.
"Vill du se bilder Mikael?"
"Jag tror jag passar på den Vlad, käkade nyss middag."

Men gåvor fick jag ta emot, vare sig jag ville eller inte. Med sig tillbaka till Umeå och sin svenske vän bar han på:  
- En kasse full med vitrysk choklad (typ Twistbitar, men dubbelt så stora).
- Ett ölkrus av porslin prydd med borgar, slott och kyrkor från Brest. 
- En liter vitrysk vodka.

Så inläggets punchline är förstås följande:
Jag hade tänkt ta en vit månad. Nu blir det en vitrysk månad istället.

Två liv

Trivsammast i mitt liv just nu är den sextioåriga andraspråkslärarinnan som jobbar deltid på skolan och ibland tittar in vårt arbetsrum och lånar en dator. Hon pratar så roligt. Så formellt. Som en snäll överklasstant från Östermalm. Klär sig som en sådan också. Och kallar alla vid deras förnamn. Det är trevligt:
"God morgon Mikael!"
"Hur har påsken varit Mikael?"
"Har du sett min päls Mikael?"
"Har du läst Kejsaren från Portugallien Mikael?"
"Är det inte ett strålande väder vi har idag Mikael?"

Idag när hon gick, typ vid tvåtiden - hon går och kommer som hon vill, ty hon är gammal - sa hon:
"Nu ses vi inte förrän på torsdag Mikael."
Jag blev nästan rörd.

Och så har vi den trevliga syslöjdslärarinnan, som i lördags spelade mahjong långt in på natten och missade helt det här med sommartid: "Plötsligt var klockan jättemycket!"
Och jag skrattar ärligt och tänker att jag, ungefär samtidigt, satt i baksätet på en svarttaxi med ett hamburgermål i knäet och saliv efter jackärmen - och hade heller ingen jävla aning vad klockan var. Men det kan jag ju inte säga, inte i ett sådant förnämt sällskap.

Såsmissbruket

Jag ångrar mig. Herregud vad jag ångrar mig!

Ingen människa kan eller bör äta så mycket sås. 

Såssuget eskalerar

Titta på bilden! Jag tror jag dör. Lyckligt nog har jag en exakt likadan förpackning i skafferiet.

Nu vispar jag ner samtliga påsar, låter sjuda, häller upp och äter tills jag kräks. 

Sås

Vissa dagar känns det helt rätt att äta sås till middag. Inget annat. Bara sås.  

Typ Café de Paris. Ur djuptallrik. Med sked eller träslev.

Barndomen kommer inte åter (bara i minnet)

Det slog mig just att jag aldrig kommer att sova på mormors och morfars övervåning igen. Morfar dog 95, eller kanske 96, och mormor flyttade ifrån huset några år senare. Men jag har aldrig tänkt på det förut, att jag sovit där för sista gången. 

Övervåningen var delad i två: ett stort sällskapsrum med heltäckningsmatta, soffgrupp, dubbelsäng och en trasig teve. Det andra rummet var ett vindsförråd som inte ens var isolerat och kallt året om, konstigt nog. Vi var noga med att alltid hålla dörren stängd in dit. Dels för att kylan spred sig. Dels för att jag var rädd för rummet. Allt som fanns därinne var mystiskt och otäckt, och någonstans fanns en portal till en parallellvärld, det var jag helt övertygad om. Ibland vågade jag mig in dit, i det stökiga vindsrummet med en miljon saker - jag minns bland annat en fågelbur som hängde från en krok i taket - men aldrig ensam. Kanske med brorsan, på jakt efter gamla leksaker eller spännande serietidningar (där hittade jag min morbrors tummade pocketupplaga av Sagan om Ringen, som väckte en livslång läslust). 

I sällskapsrummet sov vi. Huset låg alldeles vid E4:n och från fönstret i snedtaket såg vi inte bara stjärnhimlen utan hörde även trafiken flyta förbi melodiöst hela natten. Det fanns inget bättre än att ha hela familjen samlad i ett rum, och ligga och lyssna på: bil, bil, långtradare, bil, bil, bil, bil, långtradare, bil - tills man somnade. 

När man vaknade var alla borta. Eller åtminstone mor och far. Men det var ju bara på nedervåningen, eller utomhus om det var sommar och fint väder. Så man klev upp och gick trappan ned med sömndruckna ögon och in i köket där mormor alltid, ALLTID, stod vid spisen och stekte köttbullar till lunch. Hon sa god morgon och mamma sa samma sak och kanske till och med morfar och pappa (om de inte var ute och byggde något, eller i garaget och mekade. Morfars garage var enormt, ty han var ju gammal lastbilschaufför) och alla vara så glada och intresserade av hur man hade sovit att det kändes som om man hade sovit i tio år och sågs på nytt efter lika länge. Sedan började en ny spännande dag i mormors och morfars hus - efter rostade bröd med aprikosmarmelad.  

Men det är över femton år sedan. Och det är tio år sedan jag sov där sist, i övervåningen med heltäckningsmattan, otäcka rummet, stjärnhimlen, passerande-bil-ljudet och den speciella lukten. Först nu slog det mig att jag aldrig kommer sova där igen. 

Att komma hem ska vara en ny skiva av Håkan Hellström

Men det känns mer som en EMD-singel. Den som följer med om man köper två påsar chips på Statoil.

Skämt i Stockholm - verklighet i Kramfors

I förra avsnittet av SVT:s humorprogram Morgonsoffan spelade Johan Glans en hopplös reporter som gjorde ett reportage om sin lunch. Han hade råkat låsa in bilnycklarna i bilen och fick göra det bästa av situationen - som journalist måste man ju alltid leverera. Så han tog en pizza och filmade hela processen, samtidigt som han med dramatiskt ordalag, snabba klipp och eurotechno-musik försökte göra det mer spännande än vad det egentligen var. Givetvis misslyckades han kapitalt och resultatet blev lite halvkomiskt, vilket förstås var poängen.

I Kramfors är detta verklighet. Mittuppslaget i dagens tidning är ett ingående reportage med rubriken: "En pizza i Bollsta". Reportern Katarina vill antingen bli författare eller fortsätta sin journalistbana, men då i Afghanistan eller Tchad, där hon med såna här smöriga reportage strävar efter ett Åsne Seierstad-liv med förlagskontrakt, och kanske till och med ett Pulitzer-pris i journalistik. Men någonstans måste man ju börja, och varför inte på en pizzeria i Bollstabruk?

Här kan ni läsa reportaget. Gör det och missa inte bildtexterna. Det handlar alltså om ställningsbyggaren Keijo som tar skotern till Kalles pizzeria, pub & restaurang och käkar lunch. Resultatet: två sidor, ett överflöd av adjektiv och en hel del semikolon. Tyvärr har de klippt ner artikeln och tagit bort de allra smaskigaste beskrivningarna som finns i pappersupplagan. Men jag finner det ändå mycket roande. Inte för att det är sådär intetsägande småstadsgulligt. Utan för att skribenten inte verkar vara medveten om det - att hon befinner sig på en pizzeria i Bollstabruk, och inte i ett sönderbombat kök i en bergsby i Tibet där vardagen faktiskt är intressant. Hon kör stenhårt och skamlöst på smäktande Paolo Coelho-meningar som de i ingressen. Och originaltexten avslutas med orden:"En vanlig eftermiddag i Bollstabruk." 

En man på skoter lämnar pizzerian. Det är enligt reportern en vanlig eftermiddag i Bollstabruk. Det och inget mer. Hade jag varit Bollstabo hade jag nästan tagit illa upp. 

Mellanstadiepåsken enligt Marcus

Påsk är alltid härligt; Man har lov, man får godis, solen skiner och våren är på ingång eller redan här. Man tar på sig sin jeansjacka, cyklar till Åhléns och köper Hagnesta Hill, eller går ut på gatan bara och försöker ännu en gång sätta kickflip på skateboard, men misslyckas såklart varje gång.

Fantastiskt!
Men hade man inte nya gympaskor också? Alldeles vita. Som köptes tidigt men inte fick användas förrän gatan var ren från snö och slask. Bara vårtorr asfalt med lite grus och sand på sidorna. Lagom till påsk. Eller det kanske var i lågstadiet?

Min mobbartavla

För ett par år sedan gjorde farsan om mitt pojkrum till ett gästrum: slet ner Tupac- och Biggie-affischerna, tapetserade om och bytte ut den gula säng han självt byggt mot en blå bäddsoffa från EM. Det var bättre så, mer användbart.

I samband med detta köpte jag en tavla på Återvinningen i Kramfors (innan borgarsvinen la ner det: gav den förståndshandikappade personalen sparken och slängde böcker, tavlor, möbler och annat på soptippen). Tavlan föreställer en pojke på väg till, eller ifrån, en fiollektion. På vägen tvingas han utstå spott och spe från två av kvarterets ungar. En pojke och en flicka som tycker det är töntigt att spela fiol. Två mobbare. Fiolkillen viker bort blicken och fortsätter framåt; helt ensam genom hånet.

Nu ligger jag bakfull i bäddsoffan och stirrar på fioltavlan. På den stackars pojken. Jag lever mig in i bilden. Som om det inte vore en tavla, utan köksfönstret på huset bakom grinden, där jag står och handdiskar en kaffekopp och ser allt som pågår på gatan.
"Förbannade ungjävlar!" Ryter jag för mig själv. Och ju mer jag tittar på tavlan (ut genom fönstret) desto mer ogillar jag de där två blonda barnen. Nästa gång fiolpojken går förbi ska jag se till att de håller käft! 

För jag önskar verkligen att pojken fortsätter spela fiol. Trots allt. Men förmodligen lägger han av. Som så många andra. Hur ska han orka? 

Och sedan tänker jag att det är ett ganska konstigt motiv. Vem kommer på tanken att måla en sån tavla? 

En påsktradition för alla åldrar

I soffan framför Sveriges Televisions fredagsunderhållning sitter jag, brorsan, syrran och farfar. Pappa diskar och mamma gömmer barnens påskägg. Våra påskägg.

Förr i tiden klädde hon ut sig till påskkärring. Med åren blev utklädnaden alltmer nonchalant. En halvmesyr. Nu har hon lagt ner den helt. Hon kommer bara in i vardagsrummet och ropar: "Klart!"

Vi barn flyger upp ur soffan och börjar leta runt i huset som tre sötsugna galningar. Farfar är oberörd. Godisskålen på bordet räcker gott åt honom.

Medan jag rusar ut mot hallen ropar jag:
”Spelar det någon roll vilket man hittar?”
Min bror svarar från ett annat rum:
”Ja, de brukar vara speciella!”

De brukar vara speciella. 
Smaka på den. Han är 28 år, ska fylla 29 i år.

När alla hittat sitt fullproppade godisägg sätter vi oss i soffan igen; tar bort locket från ägget, sätter det på huvudet som en keps, och börjar äta.

Den moderna läraren

Istället för att planera ett undervisningsmoment om det, så har jag skrivit ett blogginlägg om romantiken. Visst borde det räcka att eleverna läser det?

Dagens ord: Narcissism

Det här med användningen av semikolon har alltid vållat mig ett sjuhelvetes huvudbry. Skönt att någon äntligen tagit sig tid att sätta sig ner och förklara saken. 

Här.

Min fäbless för pennor har tydligen inte passerat obemärkt

Plötsligt när man kommer hem från jobbet finner man postfacket packat med pennor! I ett stort vitt kuvert postat i Johanneshov. Är det inte fantastiskt hur livet kan förgyllas av fina människor. I detta fall Die Quelle.

Tack! Denna fina gest - bloggvänner emellan - gjorde mig både rörd och glad. Pennorna kommer att slitas med hälsan. Det lovar jag.

Speciellt de från Anticimex. De kan ingen hindra mig från att använda. Inte ens mamma. Som hon gjorde 1990, när Anticimex lämnade en keps efter sig, efter att de hade tagit hand om ovälkomna gäster i vårt kök. Jag blev jätteglad. Tills mamma sa att jag bara fick bära den kepsen inomhus, hemma. Annars skulle hon skämmas. Men inte nu! Nu ska jag rätta prov med mina Anticimex-pennor; framför näsan på alla mina hundratjugo kollegor. 
"Jaså du har myror i köket Mikael?"
"Det kan du ge dig fan på, slöjdlärarjävel!"

Se så fint de kommer överens - turas om att vända blad, väntar på varandra, och tar sig förhållandevis snabbt igenom Dickens Hard Times:

Jag måste bli bättre på att komma ihåg saker

Har jag eller har jag inte sett en hund idag? Jag vet inte. Kanske har jag gjort det; kanske har jag sett flera? Men det kan lika gärna vara så att jag inte sett någon. 

Svårt det där. Man tänker ju inte på det. Inte om det inte är någon spektakulär hund. Och någon spektakulär hund har jag inte sett idag. Det hade jag kommit ihåg. 

De flesta djur minns man ju: älg, ren, ekorre eller igelkott. Oftast gör man en grej av det:
"Hörru vet du vad? Jag såg en räv idag!"

Men inte hundar. De är för vanliga. Tråkiga. Och så sitter man här vid niosnåret igen, med djurkalendern framför sig, och tänker: vågar jag kryssa i hundrutan? Nej, det gör jag inte. Jag har nog inte sett någon. Inte idag. Kanske imorgon.

Into the Wild

Var mycket riktigt en helt fantastisk film. Magisk. Men nu vet jag inte om jag kommer kunna kliva av bussen imorgon, eller bara fortsätta. Skaffa vänner på vägen, och Doktor Zjivago på pocket.

Vitryssen - sista avsnittet

En helt vanlig lördagsmorgon och jag sitter i fåtöljen och pratar i telefon med Swedbank-Per då det knackar på dörren. Vitryssen. Hans internet har lagt ner och han behöver kolla sin mail. Inga problem. Han slår sig ner vid skrivbordet. Jag lägger på luren och går ner till tvättstugan och hämtar min tvätt. När jag kommer tillbaka har Vitryssen surfat in på den vitryska motsvarigheten till Facebook. Han vill visa mig alla sina vänner. Åtminstone tjejerna. De är alla halvnakna på bilderna, och med väldigt utmanande, nästan provocerande, ansiktsuttryck. Det verkar normalt. 

Jag ska iväg till Stöcksjö på en ladugårdsloppis med några vänner och jag frågar Vitryssen om han vill följa med. Det är min enda chans att få ut honom ur rummet. Han säger "Ja, jag följa med vill" och försvinner in på sitt rum och byter om. 

Vi åker bil djupt in i det intetsägande västerbottniska landskapet. Mitt ute i skogen står ett stort ruckel till lada. På en solblekt skylt står det "Loppis". Vi parkerar bilen, finner en liten källaringång och går in. Där inne finns allt: böcker, bord, stolar, skåp, lampor och allsköns överblivet och efterlämnat husgeråd. Det är trångt. Det luktar damm och gammalt hö. Vi är nästan ensamma. Vi letar oss längre och längre in. På övervåningen hittar vi en dörr som vi egentligen inte får öppna. Det gör vi ändå, och tittar in. Där finns ännu mer bråte, i fullständig oreda. Det är mörkt bortsett från de få solstrålar som letar sig ner mellan plankorna i taket.

Vi går in. Vitryssen går sist. Jag hör hur han rotar bland något gammalt skräp. Annars är det alldeles tyst, förutom golvet som knarrar under fötterna. Längre fram har mina vänner hittat en otäck tavla. Då ropar Vitryssen på mig. 
"Mikael, vad detta heter på svenska?"
Jag vänder mig om och ser ett välbekant föremål i hans händer.
"Yxa Vladimir, det kallas för yxa."

Kvällens underhållning

Atticus Finch kan mycket väl vara film- och litteraturhistoriens finaste karaktär. Och Gregory Peck kan mycket väl vara tidernas bäste skådespelare. 

Att vinna elevernas förtroende

7 år sedan:
Jag går naturvetenskapliga programmet på Ådalsskolan i Kramfors. Imorgon är det kemiprov. Jag har varken läst en rad eller en formel. Det går inte, det är så obotligt trist och irrelevant. Istället sitter jag på golvet i mitt rum och lyssnar på Biggie Smalls. Som så många gånger förr. Jag menar, varför ska jag lära mig Periodiska systemet utantill när jag kan lära mig texterna till "Gimme the Loot", "Juicy", "Big Poppa" och "Everyday Struggle"? Jag har ju insett att jag kommer klara mig lika bra i livet, om inte bättre, utan några kemikunskaper. Gangstarap däremot, det är en helt annan sak.

Mycket riktigt får jag noll poäng på provet, och tar sedermera studenten med klassen lägsta betyg (jo det är sant, jag fick faktiskt sämre än Kevin). 

Nutid:
Det är sista dagen av min första arbetsvecka på det jobb jag pluggat 18 år, och lånat en kvarts miljon, för att få. Jag har engelska med en IV-klass. Fyra elever: två afrikanska invandrare, en pojke med Aspergers och en helt vanlig kille som skiter i skolan. Men han är nästan aldrig där, säger mina kollegor, och om han kommer så sitter han bara längst bak och lyssnar på musik.
"Vi har inte fått så bra kontakt med honom." Säger en annan lärare, "men det kanske går bättre för dig." 

Jag startar upp lektionen och den beryktade killen släntrar in tio minuter sent. Ni känner till sorten: stor jacka, stor keps och ännu större hörlurar. Han sätter sig längst bak med fötterna på bänken. Jag låter honom hållas i fem minuter. Sedan går jag fram och frågar:
"What are you listening to?"
Han rör inte en min. Jag frågar igen. Han avvaktar. Sedan lyfter han på hörlurarna.
"Va?"
"What are you listening to?" 
Han ser på mig med ett kaxigt grin och svarar:
"Biggie."

Jag ler.

Jeansbullpungen

Vissa män får en väldigt stor och påtaglig pung när de sitter ner. Penisen och pungen packas liksom ihop av jeansen och bildar en blottad bulle där mellan de brett särade benen. Ibland stor som en handboll.

Det får inte jag. Bara om jag drar upp jeansen sinnesjukt högt, och pressar fram bäckenbenet. Men hur ofta gör man det? Drar upp byxorna och pressar fram bäckenet?

Jag tror det är en generationsfråga. Det är sällan man ser den välpackade jeansbullpungen på män födda efter 1980. Kanske har vi andra sorts jeans, som är sydda för att motverka blottningen. Kanske bär vi jeansen lägre, så att de inte skär in i skrevet när vi sitter ner. Eller kanske är det så att de äldre männen har ett större behov av att skylta med sitt paket, och därmed även med sin manlighet?

Det har hänt flera gånger under min första arbetsvecka att jag fastnat med blicken på någons bullpung. Den är liksom så jävla uppenbart där, mitt framför mig, på andra sidan fikabordet, precis dit blicken letar sig när den är ny och osäker i sin omgivning. Och jag tittar snabbt bort - solförmörkelsefenomenet - och försöker tänka på något annat. Samtidigt blir jag lite arg, och vill säga något i stil med:
"Okej, vi vet: du är en man - du har en penis och en pung. Det är uppfattat! Nu kan du lägga en kudde i knäet eller fälla det ena benet över det andra som en civiliserad människa." 

(Ofta pratar de om hockeyslutspelet samtidigt som de flaggar pung. Med en hög röst. Som hörs lika långt som pungen syns.) 

Från min dator på mitt skrivbord i mitt arbetsrum

Jag bloggar på jobbet. Det är inget jag tänker göra till en vana; det vore förödande för arbetsmoralen. Men det är viktigt för mig att känna att jag kan göra det.

Tummen upp!

Ont i huvud, nacke, rygg och knän och så förbannat tom och trött i skallen av att väckaren ringer strax före fem då jag genast kliver upp trots att det känns som jag knappt somnat och tar på mig kläderna jag lagt fram kvällen innan och sätter på kaffebryggaren jag preparerat kvällen innan och häller kaffet i termosen, packar ner den i väskan som jag slänger över axeln och knappar igång mp3-spelaren medan jag tar korridoren ut och trapporna ned och skakar upp låset till cykeln som nästan frusit fast i natt igen med det är inte så kallt, bara sådär mittemellan så det är ishalka ibland och djupa isblandade vattenpölar ibland som skvätter upp vatten på mina byxor och skor när jag cyklar rakt igenom dem för det är bråttom bråttom till bussen och jag tar en sväng lite för snabbt och halkar mitt på gatan och skrubbar smalbenet mot trampan men orkar inte ens svära utan hoppar upp igen och trampar vidare till sjukhuset där jag låser cykeln och springer till bussen och tränger mig ner bredvid någon som ser ut att heta Gun-Britt och jobba på Försäkringskassan eller Arbetsförmedlingen och vi sitter där tysta och förbannade hela vägen fram till staden där vi kliver av och går som ett trist lämmeltåg till våra respektive jobb och avverkar våra åtta timmar och sedan åker vi hem igen men den här gången sitter vi bredvid någon annan och jag somnar till och vaknar till och somnar till och vaknar till och plötsligt är jag framme och jag låser upp cykeln och cyklar hem och det har hunnit bli mörkt nu och jag stannar till vid Konsum och köper något dött som jag värmer upp och äter, och dricker en stor kopp kaffe och sedan sitter jag på soffan och vill liksom göra något av mina två, tre lediga timmar men jag orkar inget för hjärnan är matt och slak och kan inte ens formulera en mening eller tanke och jag orkar inte ringa någon eller vågar inte för jag skäms över hur trist, trött och fantasilös jag känner mig och vill inte att de ska höra mig när jag är såhär och jag vill så gärna skriva något, betyda något, men det går inte idag så jag sätter mig framför datorn och slösurfar istället och läser min systers resdagbok och ser flera fantastiska bilder och uppfylls av glädje och hopp och kanske i synnerhet detta foto får mig att leva upp och tänka att imorgon gör jag allt igen för det finns ju så mycket annat i livet och världen än allt det jag just nu upprepar.

Saker vi pratar om i mitt nya liv

"Det har jag läst i Slöjdforum!"

Sa en av kvinnorna i mitt arbetsrum idag. Vi diskuterade teveprogrammet "Klass 9a". Ni vet där Sveriges bästa lärare tar sig an Sveriges värsta högstadieklass. 

Men det är tydligen fejk; det var en helt vanlig klass, inte extrem på något sätt. Bara sådär charmigt vild och galen som vilken nia som helst. Det hade hon läst i Slöjdforum - lärarförbundets tidning för pedagogik, slöjd, hantverk, design och mode. 

"Den artikeln måste jag ha missat." Sa jag.

Idag är sista dagen av början på mitt liv

Denna blogg har inte alltid varit helt sanningsenlig. Jag brukar utgå från något som hänt, och sedan vrida, vända och försöka fantisera ihop en rolig knorr på det. Dessutom lämnar jag stora delar av mitt liv orörda. Det är lättast så, och kanske till det bättre. Jag har aldrig varit intresserad av att läsa dagboksbloggar, och därför inte velat skriva en egen. Vem fan bryr sig om mitt liv, om jag inte lägger manken till och gör det någotsånär allmängiltigt?

Så tanken var att varje inlägg skulle intressera alla på något sätt; oavsett om läsaren är min egen mor eller en modebloggare från Täby. Därför skriver jag inte om allt som händer. Som att jag fått jobb till exempel. Det känns inte så intressant. Vilket är konstigt, eftersom jag skrev ett långt inlägg om att jag INTE fick ett jobb. Men visst är motgångar mer intressanta än framgångar? Och det finns definitivt ett större behov att skriva av sig vid en motgång, än vid en framgång - då går jag hellre runtomkring och suger på karamellen alldeles för mig själv. 

Nu vet jag dock inte om jag vill kalla detta för en framgång. För som Fred Eaglesmith sjunger: "ett graviditetsvikariat på en stor gymnasieskola i en medelstor norrländsk kuststad doesn't take away the pain, it just pays the bills."

Men iallafall, imorgon börjar det; imorgon skriver jag första raden på nästa kapitel i boken om mitt liv. Låt oss kalla det Arbetet. Jag är tveksam över detta kapitels allmänvärde. Jag är även tveksam över hur mycket jag kommer att skriva. Så nu förstår ni - what it all comes down to - detta är bara ett lämna-mig-inte-inlägg. Eller skit samma, stick om ni vill. Trivialia lever vidare, trots att upphovsmannen jobbar heltid (nåväl: 90 %, å andra sidan måste jag pendla fyra timmar om dagen) och trots att läsarna droppar bort på grund av trista och kverulerande inlägg om läraryrkets trivialiteter.

Det är dessvärre den naturliga utvecklingen på livet. 

Men det här var ju en ganska bra dag ändå

"Det är synd om människorna!"

Sa Strindberg.

Han jobbade nog också extra inom krogbranschen. 

Ett förtydligande

Jag kommer alltså inte medverka på bullfesten. Men det kommer däremot den här killen - den enda person jag känner (över tolv) som inte vet hur man öppnar en ölburk:

Om ni har vägarna förbi Kramfors så är det bullfest på Ringvägen

Ska passa på att gratulera mina vänner Tomas och Claes som båda fyller år idag. När vi gick i mellanstadiet var det alltid lika roligt att påpeka att ni fyllde år på internationella kvinnodagen. Men det känns väl lite uttjatat och barnsligt idag, eller? Det är väl snarare något att vara stolt över.

Det har alltså kommit till den punkt då jag gratulerar mina vänner via min egen blogg. Jag vet inte hur jag ska känna inför detta faktum. Men jag tog verkligen Martin Luuk på orden, när han skrev boken Jag ska sluta träffa folk och börja umgås via kommunikéer.

Grattis grabbar! Ni är fina människor. Vi ses!

Kort och menlös uppdatering

Situationen blev ohållbar i Kramfors. Jag var tvungen att åka tillbaka till Umeå. Ett beslut jag redan ångrar.

I köket stod det unga paret och packade upp varor. De hade varit och storhandlat. Jag menar det är ju ändå lördag! Vad annars kan man göra på en lördag förmiddag om man är tjugo år och in love? Jag ställer mig bredvid dem och börjar packa in matlådorna mamma skickat med mig. Det är inget jag skäms över, inte längre, kanske för fyra år sedan, men det där kommer man över. Man lär sig leva med självföraktet. 

Det unga paret diskuterar det nya diskmedlet; det är så starkt att man nästan får andnöd när man diskar. Men hon säger inte andnöd, hon råkar säga anknöd, och börjar skratta okontrollerat. Det gör killen med, och sedan spär han på situationens gulliga idioti med att göra olustiga ankljud - som en anka med andnöd. Jag vet inte vad jag ska ta mig till. Kan bara gå in till mig och lyssna på The Teenagers och sedan MABD. På obefogat hög volym. 

Jag fick åtminstone med mig Ulla-Britts Florida-mugg till slut. Så nu finns den som en av muggarna man kan välja mellan om man föräras en inbjudan hem till mig:
"Kaffe?"
"Nej."
"Te?"
"Ja."
"Ulla-Britts?"
"Ja."

Muggproblem

Farsan kommer hem på lunch. Han ropar på mig. Från nedervåningen, vid trappslutet. Jag sitter på övervåningen, i pojkrummet, och hör på hans röst att det är något i görningen. Han är inte arg - det blir han aldrig - men kanske lite uppretad.

"Mikael?"
"Ja."
"Du råkade inte få med dig Ulla-Britts mugg från jobbet igår?"
"Eh...nej. Varför skulle jag vilja ha hennes mugg?"
"Jag vet inte."
"Det är ju befängt!"
"Precis vad jag tänkte, tills jag läste din blogg. Du vet att jag läser den va?"
"Nej."
"Men det gör jag."
"Okej, kul. Då har jag dubbelt så många läsare som jag trodde: morsan och du."
"Mmm...så du förstår att jag vet att du har Ulla-Britts mugg?"
"Ja, jag antar det." 
"Hon blev väldigt ledsen när hon inte hittade den imorse. Var tvungen att dricka kaffet ur en sån lila pappkopp. Du vet hur illa kaffet smakar ur dom. Dessutom fick hon den där muggen av sin son, Per-Erik, när han var i Florida för femton år sedan. Du vet Perra, han som krockade med bilen och invalidiserades häromåret."
"Just det. Stackars jävel."
"Ja, tråkigt. Så kan jag få muggen eller?"
"Nej. Den är min nu."
"Men snälla Mikael! Du kan få en annan mugg. Putte, han som fick sparken förra veckan, du kan få hans mugg?"
"Okej. Men det räcker inte."
"Nähä, vad vill du ha mer då?"
"Pennor pappa, pennor..."

Dagens fynd!

Idag var jag på farsans jobb och hjälpte honom bära ett par otympliga skrivbord.
"Vad får jag för det här då?" Frågade jag.
"Ingenting." Svarade far.
"Inte ens en penna med företagsloggan på?"
"Nej."

Jag blev besviken förstås, och lite arg. Men skrattar bäst som skrattar sist. När gubben gick på toaletten smög jag in i fikarummet och snodde med mig den här muggen.

Jag gillar den. Sköna färger, bra öra, perfekt storlek. Retrostil med avslappnad surfkänsla. Helt klart en ny favorit. Dessutom kommer folk tro att jag varit i Florida. 

Mamma och hennes vän

Hemma i Kramfors. Nyss ätit middag. Pappa ser på teve, jag sitter i pojkrummet och mamma har åkt hem till en av sina utvecklingsstörda vänner. Allvarligt alltså, de är svagsinta. Morsan är gammal särskolelärare och har fortfarande kontakt med några av sina forna elever. "De får mig att känna mig smart", brukar hon säga.

Nu har en av dem just fyllt trettio och mamma kände sig tvungen att åka på hembesök. Det händer sällan, oftast talar de bara i telefon (det är aldrig mamma som ringer). Ibland när tjejen ringer, och jag, far, bror eller syster svarar, då står morsan i bakgrunden och drar fingret över halsen och skakar på huvudet. Vi tvingas till att ljuga:
"Nej hon är och handlar/på promenad/på konferens." (Den sista är min favorit: konferensen. Jag har aldrig förstått vad det innebär, men det låter viktigt.)

Tidigare idag beklagade sig mamma över tjejens dåliga gästfrihet. Hon bjuder aldrig på någonting, varken kaffe eller tilltugg, och sitter bara i sin soffa och ser på teve, som att morsan inte ens vore där. Jag skrattar åt mamma när hon jämrar sig och går an.
"Men du, hon är ju faktiskt utvecklingsstörd." Säger jag.
"Jamen kaffe kan hon väl ändå bju på!?"
"Ja, jo man tycker ju det..."

Samband

För mig är lusten att skriva/blogga direkt relaterad till hur bra språket är i den bok jag för tillfället läser. Ju bättre (levande, rakt, enkelt) språk, desto mer vill jag skriva. För några veckor sedan läste jag Jenny Diski. Då ville jag skriva hela tiden. Just nu läser jag Maja Lundgren och känner mig inte lika sugen att skriva. Men det är en intressant roman, eller nja, mer en intressant nidskrift. Myggor och tigrar alltså. Den läser jag nu. Sådär ett halvår för sent. 

Likaså är min självkänsla direkt relaterad till hur bra jag trivs i byxorna jag för tillfället bär. Inte tröja, mössa eller frisyr. Bara jeansen. De måste kännas rätt. Annars är jag en liten obetydlig fjant till människa. 

Vitryssen och hans vän

Vi sitter vid köksbordet; Vitryssen äter glass, jag äter lunch (nudlar och tonfisk) och David fotar - han blir aldrig nöjd med bilderna, vill bara ha fler, fler och fler. Jag och Vitryssen är vana nu. Det är nästan som att David inte ens är där. Den lille fotoräven som nu lever på att någon i fyllan hävdat att han ser ut som Björn Gustafsson, och inte han som spelade Dynamit-Harry - vilken jag tycker han är mer lik - utan den snygge, framgångsrike och rolige Schlager-Björn. 

På bordet ligger dagens DN. Jag får syn på en notis om valet i Ryssland, och en stor bild på en gammal rysk gumma som sitter i ett ruckel till kök, intill två getter, och kokar soppa eller nåt. Jag frågar Vitryssen om hans familj också bor sådär. Nej, det gör de inte. Sedan frågar jag honom vad han tycker om valet i Ryssland och Putin och allt det där. Han tycker mycket. Vi kommer in på situationen i Vitryssland, eller Europas sista diktatur som det även kallas. Presidenten har all makt. Och då menar jag verkligen ALL makt. Vitryssens företagsamme far måste betala 115 procent i skatt. Det är inte kul. Därför är de tvungna att gömma undan pengar. De gör alla. Åtminstone de som har en inkomst, vilket inte är så många. 

Jag och David går hårt åt presidenten. Det är ju en skandal! Vi spånar på olika sätt att göra något åt situationen. Vi skämtar och skojar, nämner ordet 'assassination' flera gånger. Vitryssen skrattar inte. Istället berättar han för oss att han är bäste vän med presidentens styvson. 
"Du skämtar!?" Utbrister vi synkront.
Nej, det gör han inte. Han är från Vitryssland, han skämtar aldrig. Han är verkligen god vän med presidentens styvson. De lärde känna varandra på universitetet i Minsk, och nu skriver han brev till honom var tredje dag.

Då kliver jag och David sakta upp, backar ut ifrån köket, ler stelt, lämnar Vitryssen med hans glassberg och smyger in på mitt rum och låser dörren efter oss.

Sedan raderar David alla foton och jag packar min väska för att flytta hem till mina föräldrar ett tag. Tills det lugnat ner sig.

Av alla misslyckanden så ser jag detta som ett av de största

Nytt nummer!

Igår utkom ett nytt nummer av Norrlands bästa nöjestidning: Nöjesmagasinet City. Den finns att knycka i tidningsställ utspridda all over town. I synnerhet på ställen där du kan köpa kaffe eller jeans till överpris. (Sa jag att tidningen är gratis?)

För första gången på länge är jag helt nöjd med mitt eget bidrag. I vanliga fall brukar jag ligga sömnlös över ett onödigt kommatecken eller ett bortfallet ord. Men denna gång verkar allt stämma. Än så länge. Jag vågar inte granska texten mer, inte nu när den är tryckt och förevigad. Det gör bara ont. 

Den finns i Sundsvall och Luleå också, för er stackare som bor där.

Ett magiskt musikögonblick

Artist: Modest Mouse
Skiva: Good News For People Who Love Bad News

Övergången från spår 2 ("The World at Large") till spår 3 ("Float On"). 

Ett magiskt musikögonblick.

Skottdagen

Jag bloggade ingenting igår för den dagen fanns egentligen inte. Allt man gjorde då räknas inte idag.