I samband med detta köpte jag en tavla på Återvinningen i Kramfors (innan borgarsvinen la ner det: gav den förståndshandikappade personalen sparken och slängde böcker, tavlor, möbler och annat på soptippen). Tavlan föreställer en pojke på väg till, eller ifrån, en fiollektion. På vägen tvingas han utstå spott och spe från två av kvarterets ungar. En pojke och en flicka som tycker det är töntigt att spela fiol. Två mobbare. Fiolkillen viker bort blicken och fortsätter framåt; helt ensam genom hånet.
Nu ligger jag bakfull i bäddsoffan och stirrar på fioltavlan. På den stackars pojken. Jag lever mig in i bilden. Som om det inte vore en tavla, utan köksfönstret på huset bakom grinden, där jag står och handdiskar en kaffekopp och ser allt som pågår på gatan.
"Förbannade ungjävlar!" Ryter jag för mig själv. Och ju mer jag tittar på tavlan (ut genom fönstret) desto mer ogillar jag de där två blonda barnen. Nästa gång fiolpojken går förbi ska jag se till att de håller käft!
För jag önskar verkligen att pojken fortsätter spela fiol. Trots allt. Men förmodligen lägger han av. Som så många andra. Hur ska han orka?
Och sedan tänker jag att det är ett ganska konstigt motiv. Vem kommer på tanken att måla en sån tavla?
1 kommentar:
Usch! Men det ser ut som en illustration till en bok eller tidning, som förklaring till varför.
Intressant att du köpte den.
Skicka en kommentar