Tummen upp!

Ont i huvud, nacke, rygg och knän och så förbannat tom och trött i skallen av att väckaren ringer strax före fem då jag genast kliver upp trots att det känns som jag knappt somnat och tar på mig kläderna jag lagt fram kvällen innan och sätter på kaffebryggaren jag preparerat kvällen innan och häller kaffet i termosen, packar ner den i väskan som jag slänger över axeln och knappar igång mp3-spelaren medan jag tar korridoren ut och trapporna ned och skakar upp låset till cykeln som nästan frusit fast i natt igen med det är inte så kallt, bara sådär mittemellan så det är ishalka ibland och djupa isblandade vattenpölar ibland som skvätter upp vatten på mina byxor och skor när jag cyklar rakt igenom dem för det är bråttom bråttom till bussen och jag tar en sväng lite för snabbt och halkar mitt på gatan och skrubbar smalbenet mot trampan men orkar inte ens svära utan hoppar upp igen och trampar vidare till sjukhuset där jag låser cykeln och springer till bussen och tränger mig ner bredvid någon som ser ut att heta Gun-Britt och jobba på Försäkringskassan eller Arbetsförmedlingen och vi sitter där tysta och förbannade hela vägen fram till staden där vi kliver av och går som ett trist lämmeltåg till våra respektive jobb och avverkar våra åtta timmar och sedan åker vi hem igen men den här gången sitter vi bredvid någon annan och jag somnar till och vaknar till och somnar till och vaknar till och plötsligt är jag framme och jag låser upp cykeln och cyklar hem och det har hunnit bli mörkt nu och jag stannar till vid Konsum och köper något dött som jag värmer upp och äter, och dricker en stor kopp kaffe och sedan sitter jag på soffan och vill liksom göra något av mina två, tre lediga timmar men jag orkar inget för hjärnan är matt och slak och kan inte ens formulera en mening eller tanke och jag orkar inte ringa någon eller vågar inte för jag skäms över hur trist, trött och fantasilös jag känner mig och vill inte att de ska höra mig när jag är såhär och jag vill så gärna skriva något, betyda något, men det går inte idag så jag sätter mig framför datorn och slösurfar istället och läser min systers resdagbok och ser flera fantastiska bilder och uppfylls av glädje och hopp och kanske i synnerhet detta foto får mig att leva upp och tänka att imorgon gör jag allt igen för det finns ju så mycket annat i livet och världen än allt det jag just nu upprepar.