Det slog mig just att jag aldrig kommer att sova på mormors och morfars övervåning igen. Morfar dog 95, eller kanske 96, och mormor flyttade ifrån huset några år senare. Men jag har aldrig tänkt på det förut, att jag sovit där för sista gången.
Övervåningen var delad i två: ett stort sällskapsrum med heltäckningsmatta, soffgrupp, dubbelsäng och en trasig teve. Det andra rummet var ett vindsförråd som inte ens var isolerat och kallt året om, konstigt nog. Vi var noga med att alltid hålla dörren stängd in dit. Dels för att kylan spred sig. Dels för att jag var rädd för rummet. Allt som fanns därinne var mystiskt och otäckt, och någonstans fanns en portal till en parallellvärld, det var jag helt övertygad om. Ibland vågade jag mig in dit, i det stökiga vindsrummet med en miljon saker - jag minns bland annat en fågelbur som hängde från en krok i taket - men aldrig ensam. Kanske med brorsan, på jakt efter gamla leksaker eller spännande serietidningar (där hittade jag min morbrors tummade pocketupplaga av Sagan om Ringen, som väckte en livslång läslust).
I sällskapsrummet sov vi. Huset låg alldeles vid E4:n och från fönstret i snedtaket såg vi inte bara stjärnhimlen utan hörde även trafiken flyta förbi melodiöst hela natten. Det fanns inget bättre än att ha hela familjen samlad i ett rum, och ligga och lyssna på: bil, bil, långtradare, bil, bil, bil, bil, långtradare, bil - tills man somnade.
När man vaknade var alla borta. Eller åtminstone mor och far. Men det var ju bara på nedervåningen, eller utomhus om det var sommar och fint väder. Så man klev upp och gick trappan ned med sömndruckna ögon och in i köket där mormor alltid, ALLTID, stod vid spisen och stekte köttbullar till lunch. Hon sa god morgon och mamma sa samma sak och kanske till och med morfar och pappa (om de inte var ute och byggde något, eller i garaget och mekade. Morfars garage var enormt, ty han var ju gammal lastbilschaufför) och alla vara så glada och intresserade av hur man hade sovit att det kändes som om man hade sovit i tio år och sågs på nytt efter lika länge. Sedan började en ny spännande dag i mormors och morfars hus - efter rostade bröd med aprikosmarmelad.
Men det är över femton år sedan. Och det är tio år sedan jag sov där sist, i övervåningen med heltäckningsmattan, otäcka rummet, stjärnhimlen, passerande-bil-ljudet och den speciella lukten. Först nu slog det mig att jag aldrig kommer sova där igen.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Mycket hög igenkänningsfaktor. Det är så himla sorgligt att man inte kan åka dit och sitta i köket och dricka varm choklad någon mer gång.
Jag har ärvt kökssoffan. Är glad över det. Minns alltihop varje gång jag sätter mig i den.
Jag har en tavla från deras gamla vardagsrum, en prydnadsglaskula och ett jack i pannan som jag fick när jag satt på golvet i mormors kök och spelade trummor med kastruller.
Skicka en kommentar