Vitryssen - sista avsnittet

En helt vanlig lördagsmorgon och jag sitter i fåtöljen och pratar i telefon med Swedbank-Per då det knackar på dörren. Vitryssen. Hans internet har lagt ner och han behöver kolla sin mail. Inga problem. Han slår sig ner vid skrivbordet. Jag lägger på luren och går ner till tvättstugan och hämtar min tvätt. När jag kommer tillbaka har Vitryssen surfat in på den vitryska motsvarigheten till Facebook. Han vill visa mig alla sina vänner. Åtminstone tjejerna. De är alla halvnakna på bilderna, och med väldigt utmanande, nästan provocerande, ansiktsuttryck. Det verkar normalt. 

Jag ska iväg till Stöcksjö på en ladugårdsloppis med några vänner och jag frågar Vitryssen om han vill följa med. Det är min enda chans att få ut honom ur rummet. Han säger "Ja, jag följa med vill" och försvinner in på sitt rum och byter om. 

Vi åker bil djupt in i det intetsägande västerbottniska landskapet. Mitt ute i skogen står ett stort ruckel till lada. På en solblekt skylt står det "Loppis". Vi parkerar bilen, finner en liten källaringång och går in. Där inne finns allt: böcker, bord, stolar, skåp, lampor och allsköns överblivet och efterlämnat husgeråd. Det är trångt. Det luktar damm och gammalt hö. Vi är nästan ensamma. Vi letar oss längre och längre in. På övervåningen hittar vi en dörr som vi egentligen inte får öppna. Det gör vi ändå, och tittar in. Där finns ännu mer bråte, i fullständig oreda. Det är mörkt bortsett från de få solstrålar som letar sig ner mellan plankorna i taket.

Vi går in. Vitryssen går sist. Jag hör hur han rotar bland något gammalt skräp. Annars är det alldeles tyst, förutom golvet som knarrar under fötterna. Längre fram har mina vänner hittat en otäck tavla. Då ropar Vitryssen på mig. 
"Mikael, vad detta heter på svenska?"
Jag vänder mig om och ser ett välbekant föremål i hans händer.
"Yxa Vladimir, det kallas för yxa."