Man tror att han skulle göra ett kolon, men blev knuffad av klassens mobbare och slant med fjäderpennan. Och på den tiden (1450-1515) hade man ju ingen kautschuk.
torsdag 31 januari 2008
Aldus Manutius - mannen som uppfann semikolonet
Man tror att han skulle göra ett kolon, men blev knuffad av klassens mobbare och slant med fjäderpennan. Och på den tiden (1450-1515) hade man ju ingen kautschuk.
Skidskyttar och svartsjuka
Igår kunde skidskytten Jörgen Brink inte medverka på skidskyttelandslagets träning eftersom villområdet där han bor var avspärrat av polis. På grund av ett skottdrama. Det är roligt, på något sätt. (Han bor i Sollefteå, vilket gör saken ännu roligare.)
När Brink ringde sin tränare Wolfgang Pichler och förklarade varför han var sen till träningen svarade Pichler att Brink borde ta fram bössan och stanna hemma och skydda familjen.
Det må låta lite överdrivet, men kanske skulle man lyssna på Pichler här. Snubben har ju ändå viss rutin. För 23 år sedan var han nämligen inblandad i ett allvarligt svartsjukedrama. Liggandes i sin säng blev han skjuten med fyra skott i rygg och arm. Pichler lyckades övermanna förövaren, vid det tillfället, men dramat slutade ändå med att mannen mördade kvinnan det handlade om innan han tog sitt eget liv. Läget var länge kritiskt för Pichler, men han överlevde och kunde knappt tjugo år senare träda in i rollen som svenska skidskyttelandslagets tränare.
Det är något väldigt bisarrt med att denne man, likt en gangstarappare, tagit fyra kulor i ryggen och överlevt.
När Brink ringde sin tränare Wolfgang Pichler och förklarade varför han var sen till träningen svarade Pichler att Brink borde ta fram bössan och stanna hemma och skydda familjen.
Det må låta lite överdrivet, men kanske skulle man lyssna på Pichler här. Snubben har ju ändå viss rutin. För 23 år sedan var han nämligen inblandad i ett allvarligt svartsjukedrama. Liggandes i sin säng blev han skjuten med fyra skott i rygg och arm. Pichler lyckades övermanna förövaren, vid det tillfället, men dramat slutade ändå med att mannen mördade kvinnan det handlade om innan han tog sitt eget liv. Läget var länge kritiskt för Pichler, men han överlevde och kunde knappt tjugo år senare träda in i rollen som svenska skidskyttelandslagets tränare.
Det är något väldigt bisarrt med att denne man, likt en gangstarappare, tagit fyra kulor i ryggen och överlevt.
onsdag 30 januari 2008
OÄ med 4a
Smaka på den bokstavskombinationen: OÄ. Säg den högt för er själv.
Snacka om att äta madeleinekaka doppad i te och känna hela barndomen svepa in i rummet.
OÄ.
"Vad har vi nu?" Frågade en av eleverna.
Jag tittade på schemat.
"Det ser ackurat ut som att vi ska ha OÄ."
Alldeles tyst. I vanliga fall brister halva klassen ut i ett: "blääh vad tråkigt!" och den andra i ett: "jaa va kul!"
Men inte när det är OÄ. För OÄ är varken tråkigt eller kul. Det är bara OÄ.
OÄ är OÄ.
Någonstans mellan mellanstadiet och högstadiet blir OÄ SO. Men det är inte alls samma sak. SO är inte OÄ. Om SO är Ryssland, så är OÄ Sovjet. SO är alltså lite som OÄ Light.
Snacka om att äta madeleinekaka doppad i te och känna hela barndomen svepa in i rummet.
OÄ.
"Vad har vi nu?" Frågade en av eleverna.
Jag tittade på schemat.
"Det ser ackurat ut som att vi ska ha OÄ."
Alldeles tyst. I vanliga fall brister halva klassen ut i ett: "blääh vad tråkigt!" och den andra i ett: "jaa va kul!"
Men inte när det är OÄ. För OÄ är varken tråkigt eller kul. Det är bara OÄ.
OÄ är OÄ.
Någonstans mellan mellanstadiet och högstadiet blir OÄ SO. Men det är inte alls samma sak. SO är inte OÄ. Om SO är Ryssland, så är OÄ Sovjet. SO är alltså lite som OÄ Light.
tisdag 29 januari 2008
Swedbank-Per och banketten
Swedbank-Per kom och gick. Allt gick väldigt fort. Jag hann nästan inte sätta mig upp från soffan där jag låg och läste en bok om två tvillingsystrar i Afrika.
Swedbank-Per bytte kläder, kollade internet, sov, duschade och sen var han borta. Han skulle på bankett. Till min stora förvåning frågade Swedbank-Per om jag ville följa med. Tydligen hade Swedbank-Gustav varit tvungen att ställa in, och jag kunde ta hans plats, om jag presenterade mig som Gustav och bar min finaste kostym.
Jag tackade nej och gjorde en politisk sak av det. Raljerade över det rådande arbetsmarknadsklimatet och så vidare. Sa att jag inte kunde leva med mig själv om jag gick på en sån där bankett.
Det var bara bluff och båg. Jag ville helt enkelt inte. Det kändes jobbigt. Dessutom tänkte jag äta risotto till middag. Jag var väldigt sugen på risotto. Swedbank-Per förstod. Han gillar också risotto.
Jag berättade för Swedbank-Per att jag jobbat som idrottslärare idag; när han stod och sålde sin själ på en arbetsmarknadsmässa så åkte jag skridskor med tolvåriga bokstavsbarn. Det brydde sig inte Swedbank-Per om. Swedbank-Per gillar nog inte barn.
Just innan han gick frågade jag efter min penna.
"Tyvärr," sa Swedbank-Per, "vi hade inga blyertspennor, och kulspetspennorna var jättedåliga."
Jag blev ledsen. Då tröstade Swedbank-Per mig med att jag skulle få tio blyertspennor nästa gång jag åker till Stockholm. Tio stycken!
Å andra sidan höll han inte vad han lovade imorse, så varför ska jag lita på Swedbank-Per den här gången?
Swedbank-Per bytte kläder, kollade internet, sov, duschade och sen var han borta. Han skulle på bankett. Till min stora förvåning frågade Swedbank-Per om jag ville följa med. Tydligen hade Swedbank-Gustav varit tvungen att ställa in, och jag kunde ta hans plats, om jag presenterade mig som Gustav och bar min finaste kostym.
Jag tackade nej och gjorde en politisk sak av det. Raljerade över det rådande arbetsmarknadsklimatet och så vidare. Sa att jag inte kunde leva med mig själv om jag gick på en sån där bankett.
Det var bara bluff och båg. Jag ville helt enkelt inte. Det kändes jobbigt. Dessutom tänkte jag äta risotto till middag. Jag var väldigt sugen på risotto. Swedbank-Per förstod. Han gillar också risotto.
Jag berättade för Swedbank-Per att jag jobbat som idrottslärare idag; när han stod och sålde sin själ på en arbetsmarknadsmässa så åkte jag skridskor med tolvåriga bokstavsbarn. Det brydde sig inte Swedbank-Per om. Swedbank-Per gillar nog inte barn.
Just innan han gick frågade jag efter min penna.
"Tyvärr," sa Swedbank-Per, "vi hade inga blyertspennor, och kulspetspennorna var jättedåliga."
Jag blev ledsen. Då tröstade Swedbank-Per mig med att jag skulle få tio blyertspennor nästa gång jag åker till Stockholm. Tio stycken!
Å andra sidan höll han inte vad han lovade imorse, så varför ska jag lita på Swedbank-Per den här gången?
Swedbank-Per
Swedbank-Per från stora staden är här på besök. Han ska medverka på Uniaden: den största årligt återkommande arbetsmarknadsdagen vid Umeå Universitet. Swedbank-Per ska stå vid någon slags monter och tala gott om Swedbank och bjuda på hårda karameller. Swedbank-Per ska locka matematiker, systemvetare och allsköns nördar att söka sig in i bankbranschen. Swedbank-Per är ju det levande beviset på att även tekniska fysiker kan lyckas, och dessutom göra det snabbt!
Imorse klev Swedbank-Per upp tidigt; duschade, åt frukost med korridorens vitryss, fyllde håret med pomada och klädde sig finfint.
Jag vaknade av Swedbank-Pers framfart i rummet, och frågade om jag fick komma och hälsa på honom under dagen.
"Nej," sa Swedbank-Per, "när jag tagit på mig kostymen, då känner inte vi varandra. Det vet du, det är sen gammalt."
Ja, det visste jag ju. Men man slutar aldrig att hoppas.
Däremot lovade Swedbank-Per att han skulle ta en penna åt mig. En blyerts.
Jag längtar till Swedbank-Per kommer hem med min nya blyertspenna.
Imorse klev Swedbank-Per upp tidigt; duschade, åt frukost med korridorens vitryss, fyllde håret med pomada och klädde sig finfint.
Jag vaknade av Swedbank-Pers framfart i rummet, och frågade om jag fick komma och hälsa på honom under dagen.
"Nej," sa Swedbank-Per, "när jag tagit på mig kostymen, då känner inte vi varandra. Det vet du, det är sen gammalt."
Ja, det visste jag ju. Men man slutar aldrig att hoppas.
Däremot lovade Swedbank-Per att han skulle ta en penna åt mig. En blyerts.
Jag längtar till Swedbank-Per kommer hem med min nya blyertspenna.
måndag 28 januari 2008
Ingrid och jag
Det finns en kvinna i mitt liv. Hon heter Ingrid och jobbar på Dagens Nyheter. Ingrid och jag har en stabil och trygg relation. Vi hörs en gång var tredje månad. Det är alltid hon som ringer. Inte för att jag spelar hard to get, nej för att det är bekvämast så.
Jag blir alltid lika förvånad när Ingrid ringer. Vem känner jag i Stockholm? hinner jag tänka, innan jag svarar och hör hennes röst. Javisst ja, Ingrid!
Ingrid säger alltid "Hej Mikael!" när jag svarat. Men jag säger inte "Hej Ingrid!" Jag säger bara "Hej!"
Jag brukar ofta pusta högt och säga "Oj, är det redan dags igen" på ett skämtsamt plågat sätt när Ingrid ringer. Då skrattar Ingrid och frågar om hon ska ringa imorgon istället, så hinner jag fundera på saken. "Ja" säger jag, "du kan ringa imorgon - också!"
Nej det säger jag inte. Det tänker jag bara.
Ingrid gillar förändringar. Det gör inte jag. Hon vill att jag ska prova fyra månader den här gången, eller kanske ett halvår? Men jag gillar tre månader. Tre är ett magiskt och lugnt tal: tillräckligt långt för att känna samhörighet, men inte så långt att man känner sig kvävd och bunden.
Ingrid frågar alltid om jag är student, men hon frågar aldrig om jag är singel. Det är konstigt.
Det bästa med Ingrid är hennes röst. Den är vänlig men rak. Det är tydligt vad hon vill, men jag känner mig aldrig pressad. Trots det kan Ingrid få mig att göra vad hon vill, och det vet hon. I Ingrid och mitt förhållande är det kvinnan som bestämmer.
Ingrid och mitt förhållande kostar mig 150 kronor i månaden. Det är mycket pengar. För mig. Men det är definitivt värt det.
Jag blir alltid lika förvånad när Ingrid ringer. Vem känner jag i Stockholm? hinner jag tänka, innan jag svarar och hör hennes röst. Javisst ja, Ingrid!
Ingrid säger alltid "Hej Mikael!" när jag svarat. Men jag säger inte "Hej Ingrid!" Jag säger bara "Hej!"
Jag brukar ofta pusta högt och säga "Oj, är det redan dags igen" på ett skämtsamt plågat sätt när Ingrid ringer. Då skrattar Ingrid och frågar om hon ska ringa imorgon istället, så hinner jag fundera på saken. "Ja" säger jag, "du kan ringa imorgon - också!"
Nej det säger jag inte. Det tänker jag bara.
Ingrid gillar förändringar. Det gör inte jag. Hon vill att jag ska prova fyra månader den här gången, eller kanske ett halvår? Men jag gillar tre månader. Tre är ett magiskt och lugnt tal: tillräckligt långt för att känna samhörighet, men inte så långt att man känner sig kvävd och bunden.
Ingrid frågar alltid om jag är student, men hon frågar aldrig om jag är singel. Det är konstigt.
Det bästa med Ingrid är hennes röst. Den är vänlig men rak. Det är tydligt vad hon vill, men jag känner mig aldrig pressad. Trots det kan Ingrid få mig att göra vad hon vill, och det vet hon. I Ingrid och mitt förhållande är det kvinnan som bestämmer.
Ingrid och mitt förhållande kostar mig 150 kronor i månaden. Det är mycket pengar. För mig. Men det är definitivt värt det.
söndag 27 januari 2008
Söndag klockan fyra - ett möte på bussen
Det var trångt på bussen från stan. Jag tog en av de sista sittplatserna. Mittemot mig satt en afrikansk kvinna med sin tretton månader gamle son i knäet. Han var osedvanligt söt; mörkt krulligt hår och stora, bruna, djupa ögon. Bredvid dem satt en ung kvinna från Turkiet. Det var tyst på bussen. Ett dovt sorl av röster. Jag fingrade på pocketboken jag just köpt. Den var gul och tjock - precis sådär tjock som en pocket ska vara för att passa bäst i näven. (Precis sådär tjock jag vill att min första pocket ska vara.)
Den turkiska kvinnans mobiltelefon ringde. Hon drog ned dragkedjan på jackfickan, fiskade fram Nokian och svarade. Den lille afrikanske pojken sträckte sin lilla arm mot telefonen. Den lilla handen letade sig ut ur overallärmen; fingrarna spretade isär och ville så gärna gripa tag i den där lilla lysande pjäsen som låtit så konstigt. Den turkiska kvinnan tittade mot honom och log, samtidigt som hon pratade med sin vän. Pojken såg sig omkring. Han tittade på mig med en frågande blick. Det var som han undrade om det bara var han som tyckte det var konstigt att den där kvinnan pratade med sig själv, till sin hand, i någon slags leksak.
När den turkiska kvinnan lagt på började hon tala med mamman och pojken. Det var ett kravlöst och vanligt bussamtal, om de allra väsentligaste ting, som två främmande personer har gemensamt, som just kommit till ett främmande land. Jag tyckte det var vackert. Sedan klev jag av vid Ålidhem Centrum. Gick på Konsum. Köpte potatis och apelsinjuice. Jag betalade (20,50) och gick hem. Det var kallt. Jag frös om fötterna. Persiennen var neddragen i mitt rum. Men där bakom lyste en lampa.
Den turkiska kvinnans mobiltelefon ringde. Hon drog ned dragkedjan på jackfickan, fiskade fram Nokian och svarade. Den lille afrikanske pojken sträckte sin lilla arm mot telefonen. Den lilla handen letade sig ut ur overallärmen; fingrarna spretade isär och ville så gärna gripa tag i den där lilla lysande pjäsen som låtit så konstigt. Den turkiska kvinnan tittade mot honom och log, samtidigt som hon pratade med sin vän. Pojken såg sig omkring. Han tittade på mig med en frågande blick. Det var som han undrade om det bara var han som tyckte det var konstigt att den där kvinnan pratade med sig själv, till sin hand, i någon slags leksak.
När den turkiska kvinnan lagt på började hon tala med mamman och pojken. Det var ett kravlöst och vanligt bussamtal, om de allra väsentligaste ting, som två främmande personer har gemensamt, som just kommit till ett främmande land. Jag tyckte det var vackert. Sedan klev jag av vid Ålidhem Centrum. Gick på Konsum. Köpte potatis och apelsinjuice. Jag betalade (20,50) och gick hem. Det var kallt. Jag frös om fötterna. Persiennen var neddragen i mitt rum. Men där bakom lyste en lampa.
fredag 25 januari 2008
César Vallejo
"Lita på fönstret, inte på dörren;
på modern, men inte på de nio månaderna;
på ödet, men inte på den gyllene tärningen
och på dig själv, på dig själv, på dig själv."
på modern, men inte på de nio månaderna;
på ödet, men inte på den gyllene tärningen
och på dig själv, på dig själv, på dig själv."
Gammal som gatan
Jag står vid fönstret och tittar ut över gatan där jag växte upp. Det är snö och soligt och alldeles stilla. Jag väntar på storebror. När han kommer hem från skidspåret ska vi åka på stan. Han ska på Intersport och köpa valla eller nåt. Jag ska på biblioteket och låna en diktsamling av César Vallejo. Det sammanfattar ganska väl olikheterna mellan min bror och jag. Men vi är fina människor båda två.
Det kommer en bil men det är inte brors röda SAAB, det är grannens röda Volvo. Till min förvåning är det inte pappan som kliver ur bilen, det är sonen. Det var som fan, tänker jag, får den lille rackaren redan köra bil? Plötsligt känner jag mig ohyggligt gammal.
Igår kändes åldern ännu mer påtaglig. Vi satt hos Teglund och kollade på sport: handboll och hockey. Först handboll. Oscar Carlén gjorde mål och jag tror det var Nilsson som sa: men int fan är han lika bra som pappa sin va! Sedan hockey: Skellefteå - Luleå. Målvakten Mattias Modig gjorde en snygg räddning och jag tror det var Teglund som sa: men int fan är han lika bra som pappa sin va! Och jag sa: men för helvete grabbar, hur gammal är vi när vi sitter här och orerar om spelarnas farsor?
Vi skrattade lite, sedan skämdes vi och drack upp kaffet under tystnad.
Nu kom brorsan hem. Lev väl!
Det kommer en bil men det är inte brors röda SAAB, det är grannens röda Volvo. Till min förvåning är det inte pappan som kliver ur bilen, det är sonen. Det var som fan, tänker jag, får den lille rackaren redan köra bil? Plötsligt känner jag mig ohyggligt gammal.
Igår kändes åldern ännu mer påtaglig. Vi satt hos Teglund och kollade på sport: handboll och hockey. Först handboll. Oscar Carlén gjorde mål och jag tror det var Nilsson som sa: men int fan är han lika bra som pappa sin va! Sedan hockey: Skellefteå - Luleå. Målvakten Mattias Modig gjorde en snygg räddning och jag tror det var Teglund som sa: men int fan är han lika bra som pappa sin va! Och jag sa: men för helvete grabbar, hur gammal är vi när vi sitter här och orerar om spelarnas farsor?
Vi skrattade lite, sedan skämdes vi och drack upp kaffet under tystnad.
Nu kom brorsan hem. Lev väl!
torsdag 24 januari 2008
Att vara hemma hos mor och far
Jag sitter i mitt gamla pojkrum och läser en bok. I rummet intill finns familjens dator; en sån där förhistorisk pjäs där skärmen fortfarande står på en stor klumpig låda som låter som ett helt sågverk när man startar upp skiten.
Jag hör hur mamma sätter sig ner vid datorn. Jag vet precis vad hon ska göra; först kollar hon syrrans resdagbok och nu läser hon min blogg. (Den ordningen ska förmodligen säga mig något, men jag bryr mig inte om att rota mer i det.)
Mor: Hmpf...det här har jag ju redan läst.
Mikael: Mmm...
Mor: Du skrev ju om det i boken.
Mikael: Ja.
Mor: Bilderna är ju gamla också.
Mikael: Nädu! De tog jag faktiskt idag.
Mor: Jaha, jaja.
(Tystnad)
Mor: Kokade du ett nytt ägg eller tog du det gamla?
Mikael: Jag tog det som låg framme.
Mor: Bra.
(Tystnad. Jag hör hur hon klickar med musen sådär våldsamt hårt som femtiofemåringar gör. Plötsligt börjar hon småskratta.)
Mikael: Vad är det nu då?
Mor: Jo, hahaha! Det har han rätt i, det här med att snabel-a borde ha en egen tangent!
Mikael: Ja, det är sant. Där slog han huvudet på spiken.
Mor: Verkligen! Det var en kul blogg det här. Känner du honom eller?
Mikael: Nej.
Mor: Nähä, men rolig verkar han vara iallafall. Väldigt rolig!
Mikael: Ja.
Jag hör hur mamma sätter sig ner vid datorn. Jag vet precis vad hon ska göra; först kollar hon syrrans resdagbok och nu läser hon min blogg. (Den ordningen ska förmodligen säga mig något, men jag bryr mig inte om att rota mer i det.)
Mor: Hmpf...det här har jag ju redan läst.
Mikael: Mmm...
Mor: Du skrev ju om det i boken.
Mikael: Ja.
Mor: Bilderna är ju gamla också.
Mikael: Nädu! De tog jag faktiskt idag.
Mor: Jaha, jaja.
(Tystnad)
Mor: Kokade du ett nytt ägg eller tog du det gamla?
Mikael: Jag tog det som låg framme.
Mor: Bra.
(Tystnad. Jag hör hur hon klickar med musen sådär våldsamt hårt som femtiofemåringar gör. Plötsligt börjar hon småskratta.)
Mikael: Vad är det nu då?
Mor: Jo, hahaha! Det har han rätt i, det här med att snabel-a borde ha en egen tangent!
Mikael: Ja, det är sant. Där slog han huvudet på spiken.
Mor: Verkligen! Det var en kul blogg det här. Känner du honom eller?
Mikael: Nej.
Mor: Nähä, men rolig verkar han vara iallafall. Väldigt rolig!
Mikael: Ja.
Den lilla staden mellan de låga bergen
Jag är född och uppvuxen i Kramfors. Enligt Wikipedia har Kramfors 6235 invånare, vilket gör oss till den minsta av Ångermanlands fyra städer. Kramfors ligger på Höga Kustens baksida; vi har ett lika kuperat landskap som de mer pittoreska kustsamhällena Barsta, Bönhamn och Norrfällsviken, men till skillnad från dem kan vi inte se havet och friheten härifrån. Vi ser bara berg och skog.
Går du på en promenad i Kramfors är du alltså alltid omgiven av berg. Alltid. Var du än står, så ser du berg möta himmel i samtliga väderstreck. Så även från fönstret i ditt hem, på ditt jobb och på din skola. Och inga vackra och inspirerande alptoppar. Nej bara små granskogsbeklädda kullar, mörka som döden själv, och precis tillräckligt höga för att dölja allt där bakom. Tillräckligt höga för att stänga in oss från resten av världen.
Jag har en teori om bergens indirekta påverkan på människorna från bygden. Genom att vi alltid har sett, ser och kommer att se dem blir de till slut en del av vår mentalitet, och påverkar vår syn på livet. Inte nödvändigtvis på samma sätt för alla. Jag tror landskapet häromkring i huvudsak formar två sorters människor:
1. Personer som stannar i staden och lever ett normalt och tryggt liv, med en viss skepsis/rädsla mot allt som kommer från andra sidan bergen.
2. Personer som blir besatta av tanken på vad som finns bortom bergen, och nöjer sig aldrig förrän de funnit detta. Vilket de aldrig gör.
Ingen av dessa två grupper är bättre än den andra. Men jag tror ettorna är lite lyckligare än tvåorna.
Går du på en promenad i Kramfors är du alltså alltid omgiven av berg. Alltid. Var du än står, så ser du berg möta himmel i samtliga väderstreck. Så även från fönstret i ditt hem, på ditt jobb och på din skola. Och inga vackra och inspirerande alptoppar. Nej bara små granskogsbeklädda kullar, mörka som döden själv, och precis tillräckligt höga för att dölja allt där bakom. Tillräckligt höga för att stänga in oss från resten av världen.
Jag har en teori om bergens indirekta påverkan på människorna från bygden. Genom att vi alltid har sett, ser och kommer att se dem blir de till slut en del av vår mentalitet, och påverkar vår syn på livet. Inte nödvändigtvis på samma sätt för alla. Jag tror landskapet häromkring i huvudsak formar två sorters människor:
1. Personer som stannar i staden och lever ett normalt och tryggt liv, med en viss skepsis/rädsla mot allt som kommer från andra sidan bergen.
2. Personer som blir besatta av tanken på vad som finns bortom bergen, och nöjer sig aldrig förrän de funnit detta. Vilket de aldrig gör.
Ingen av dessa två grupper är bättre än den andra. Men jag tror ettorna är lite lyckligare än tvåorna.
Thursday Morning Coming Down
And the egg I had for breakfast wasn't bad, so I had one more for dessert.
onsdag 23 januari 2008
Grävlingar och slit
Jag är i Kramfors. Jag har inget att skriva om. Eller jag har säkert saker att skriva om, men det förefaller inte naturligt att göra det. Inte just nu.
Läs Antons blogg istället. Den är riktigt bra. Speciellt inlägget om grävlingar; ty det hade lika gärna kunnat varit jag som skrivit det. Och jag älskar ju mig själv.
Även jag har levt med en ohygglig grävlingsskräck sedan den dag pappa Wiberg berättade för sonen Wiberg och mig att grävlingar minsann biter sig fast i ditt ben tills det knakar. Först då släpper de.
Det måste ju göra skitont.
Läs Antons blogg istället. Den är riktigt bra. Speciellt inlägget om grävlingar; ty det hade lika gärna kunnat varit jag som skrivit det. Och jag älskar ju mig själv.
Även jag har levt med en ohygglig grävlingsskräck sedan den dag pappa Wiberg berättade för sonen Wiberg och mig att grävlingar minsann biter sig fast i ditt ben tills det knakar. Först då släpper de.
Det måste ju göra skitont.
tisdag 22 januari 2008
Jag är i en fas av livet då jag inte borde bo i samma korridor som ett lyckligt par i blotta tjugoårsåldern
Jag är trött, less och irriterad.
Och förvirrad.
Framförallt förvirrad.
Vet inte hur jag ska göra med någonting.
Med allt.
Jag vill ju bara vara.
Så jag gör som Beckett:
Jag håller käft och kryper in i mig själv.
"Every word is like an unnecessary stain on silence and nothingness."
Och förvirrad.
Framförallt förvirrad.
Vet inte hur jag ska göra med någonting.
Med allt.
Jag vill ju bara vara.
Så jag gör som Beckett:
Jag håller käft och kryper in i mig själv.
"Every word is like an unnecessary stain on silence and nothingness."
måndag 21 januari 2008
Jag känner att jag måste anpassa min blogg lite mer till det rådande bloggklimatet
I lördags gick jag till C. M var också där. Jag var också där. Det var alltså jag, M och C. Vi åt mat, drack vin och såg på en livedvd med Eldkvarn. Det var kul. När den var slut drack vi rom och ännu mer vin och kanske en öl också och så fick jag ett SMS från J som sa fina saker men jag glömde att svara. Sedan föreslog jag att vi fick välja en låt var ur C:s skivsamling som vi skulle spela innan vi drog på stan. M började. Han valde Dire Straits "Brothers in Arms" och han kanske tänkte på oss, vad vet jag? Men fint var det och jag ba: fan vi vilket fint val! Sen valde C nåt annat och jag valde Nationalteatern för att få lite fart på saker och ting. Sen gick vi två varv till för vi var fulla nu och det här var ju typ hundra gånger roligare än att sitta på ett tomt tråkigt uteställe och se dumma ut.
Vi lyssnade på U2 och jag tänkte på Irland.
Sen sa C att nu jävlar måste vi gå annars fastnar vi här som så många gånger förr. Och M ba: jajajajaj vi går väl då! Och jag gick och pissa och spegla mig och skratta för jag hörde hur de stod och gräla utanför dörren och jag ba: lugna ner er nu, vi hinner vi hinner! Sen tog vi trapporna ned (M ville ta hissen, men jag ba: äru lat i hjärnan eller!?) och ute var det blött och slaskigt och mina nya svarta tygskor blev blöta och bussen var sen och det stod en ensam tjej i busskuren och hon såg glad ut och jag tänkte att hon heter nog S eller P eller kanske U.
På bussen satt jag bredvid C och M mittemot. Vi satt där barnvagnarna brukar vara men det var ju inga barnvagnar ute nu för klockan var ju snart tolv och då sover ju alla barn, hahahahHHAH!!
På stan var det folk men inga vi kände. Ska vi gå på REX? undrade M, nej där var jag igår, sa jag, vi går på Invito. Reflektion kolon det skulle vi inte ha gjort! Men det gjorde vi. Men alltså, det skulle vi inte ha gjort. Men nu gjorde vi det och jag betalade inget för jag bara flexade med kroglegget och hon bakom kassan ba: men det här gäller ju bara för 2007? Och jag ba: men gere! Kom igen nu va!? Och till slut hon ba: ja men gå in då! Och så log hon och jag log och kände mig som ett svin men det sket jag i och sen gick jag på toa och pisselissade lite. När jag kom ut stod C och väntade. M ville ha mer öl. Det ville jag med. M och jag köpte mer öl av en bartender som säkert hette R för han såg ut som en dryg jävla R men öl det kunde han hälla upp så varför klaga? Jag ba: gemä öl! Och R ba: lugn mannen! jag fixar bärs! M ba: jag det är ju ditt jobb! HAHHAhhahahahah.
Sen satt vi oss runt ett vitt bord på vita soffor och eftersom vi tre var klädda i svart så såg det typ ut som ett samlag på ett schackbräde.
Det var nästan helt tomt på stället och vi ba: fan vad tomt det är här och jag sa ju det! Och jag ba: MEEEN DÖÖÖÖ!
Och det var typ INGEN vi kände där. Inte T, F, S, E, I eller O som fan jämt är ute. Inte ens Q. Och inte J heller som skulle på M:s examensfest och jag hade typ glömt var det skulle vara men det var ju inte här och jag ba: men vad fan gör vi?!
Då kom det fram två kvinnor och fråga om de fick sätta sig ner och vi tänkte varför inte. Det var över fyrtio. Trevligt och snacka tänkte jag först, men sen blev det jobbigt. De var typ hypersexuella. Påträngande liksom ba va fan gör man? Man vill ju inte såra nån heller. Den blonda snacka med M och den mörka med C och mig. Hon ville typ dansa. Jag ba: NÄÄÄH skulle inte tro det gumman! Hon ba: men kom igen! Jag ba: nej, glöm det, dålig musik. Hon ba: vad gillar du för musik då? Och C ba: Townes! Han gillar bara Townes. Och jag ba: GAPFLABB! För det är ju typ sant ju!
Till slut dansade jag med henne ändå för hon gav aldrig upp. Två danser till dåliga Timbalandkopierlåtar och jag ville typ svälja tunga och dö på plats. Sen gick vi tillbaka till bordet och jag halsade öl ba: GULPGULPGULP och sen sa jag ba: fan boys! let's roll...och så drog vi. Damerna ba: mäh!
Vi gick och på väg ut sa vi till vakten som bröt på finska att det här stället sög ju råttgift och han ba: fan i perkälallaaki kniv basta isvak rispa rispa rispa, skaja döda er alla eellere? karirkariapekkaheino. Och vi ba: okej chill mannen. Och så backade vi långsamt därifrån för han var ju typ galen på riktigt.
Sen skrattade vi.
C ba: vi går dit du jobba och jag ba: nääh fan heller.
Men det gjorde vi ändå för nu var det fetaste fettokön på REX och vi skulle ju ändå gå in gratis på mitt ställe och vi gick dit och A och N var vakter och de är ju typ nice ba: skämta lite, skämta lite: äru full eller? Du kommer inte in? HahahahahahahaHAh. Och jag ba klappa han på fetaste styrketränaraxeln och sa att jag skulle krossa honom men det var ju typ ett skämt för jag är ju liten och klen och går på frälsningsarmén och han är ju värsta biffelibiffen och han visste att det var joke och skrattade också och alla skrattade och sen gick vi in och jag beställde tre öl av P. Hon var snäll och hällde upp. Tack sa jag och serverade grabbarna ölen. C ba: nej jag kan inte dricka mer då spyr jag. Och jag och M ba: TÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖNT!
HAHHAHHAHhhhhaahaha.
Men han drack inte.
Vi drack. Sedan drack vi upp hans. Delade som bröder och jag snacksade lite på den där nachosbrickan som någon glömt framme. J jobbade diskplock och kom fram och tjabba lite. Jag ba: öh C, hur gammal tror du J är? C ba: arton? Jag ba: fan, det var rätt. Så det var ju inte så jävla kul och sen gick J och jag ba: jobba på grabben! HAhahahahah värsta översittarattityden från min sida där ba yeah!
När M och jag hade druckit upp C:s öl drog vi. A jobbade i garderoben och gav mig min jacka och ja ba: lite folk ikväll? Och han ba: damn right bro!
Sen tog vi en taxi hem.
Det var typ en helt vanlig kväll alltså men det var liksom ganska kul ändå och nu har jag skrivit om det och ja, jo jag tänkte kanske att det är kul att läsa typ men alltså jag vet inte...
Vi lyssnade på U2 och jag tänkte på Irland.
Sen sa C att nu jävlar måste vi gå annars fastnar vi här som så många gånger förr. Och M ba: jajajajaj vi går väl då! Och jag gick och pissa och spegla mig och skratta för jag hörde hur de stod och gräla utanför dörren och jag ba: lugna ner er nu, vi hinner vi hinner! Sen tog vi trapporna ned (M ville ta hissen, men jag ba: äru lat i hjärnan eller!?) och ute var det blött och slaskigt och mina nya svarta tygskor blev blöta och bussen var sen och det stod en ensam tjej i busskuren och hon såg glad ut och jag tänkte att hon heter nog S eller P eller kanske U.
På bussen satt jag bredvid C och M mittemot. Vi satt där barnvagnarna brukar vara men det var ju inga barnvagnar ute nu för klockan var ju snart tolv och då sover ju alla barn, hahahahHHAH!!
På stan var det folk men inga vi kände. Ska vi gå på REX? undrade M, nej där var jag igår, sa jag, vi går på Invito. Reflektion kolon det skulle vi inte ha gjort! Men det gjorde vi. Men alltså, det skulle vi inte ha gjort. Men nu gjorde vi det och jag betalade inget för jag bara flexade med kroglegget och hon bakom kassan ba: men det här gäller ju bara för 2007? Och jag ba: men gere! Kom igen nu va!? Och till slut hon ba: ja men gå in då! Och så log hon och jag log och kände mig som ett svin men det sket jag i och sen gick jag på toa och pisselissade lite. När jag kom ut stod C och väntade. M ville ha mer öl. Det ville jag med. M och jag köpte mer öl av en bartender som säkert hette R för han såg ut som en dryg jävla R men öl det kunde han hälla upp så varför klaga? Jag ba: gemä öl! Och R ba: lugn mannen! jag fixar bärs! M ba: jag det är ju ditt jobb! HAHHAhhahahahah.
Sen satt vi oss runt ett vitt bord på vita soffor och eftersom vi tre var klädda i svart så såg det typ ut som ett samlag på ett schackbräde.
Det var nästan helt tomt på stället och vi ba: fan vad tomt det är här och jag sa ju det! Och jag ba: MEEEN DÖÖÖÖ!
Och det var typ INGEN vi kände där. Inte T, F, S, E, I eller O som fan jämt är ute. Inte ens Q. Och inte J heller som skulle på M:s examensfest och jag hade typ glömt var det skulle vara men det var ju inte här och jag ba: men vad fan gör vi?!
Då kom det fram två kvinnor och fråga om de fick sätta sig ner och vi tänkte varför inte. Det var över fyrtio. Trevligt och snacka tänkte jag först, men sen blev det jobbigt. De var typ hypersexuella. Påträngande liksom ba va fan gör man? Man vill ju inte såra nån heller. Den blonda snacka med M och den mörka med C och mig. Hon ville typ dansa. Jag ba: NÄÄÄH skulle inte tro det gumman! Hon ba: men kom igen! Jag ba: nej, glöm det, dålig musik. Hon ba: vad gillar du för musik då? Och C ba: Townes! Han gillar bara Townes. Och jag ba: GAPFLABB! För det är ju typ sant ju!
Till slut dansade jag med henne ändå för hon gav aldrig upp. Två danser till dåliga Timbalandkopierlåtar och jag ville typ svälja tunga och dö på plats. Sen gick vi tillbaka till bordet och jag halsade öl ba: GULPGULPGULP och sen sa jag ba: fan boys! let's roll...och så drog vi. Damerna ba: mäh!
Vi gick och på väg ut sa vi till vakten som bröt på finska att det här stället sög ju råttgift och han ba: fan i perkälallaaki kniv basta isvak rispa rispa rispa, skaja döda er alla eellere? karirkariapekkaheino. Och vi ba: okej chill mannen. Och så backade vi långsamt därifrån för han var ju typ galen på riktigt.
Sen skrattade vi.
C ba: vi går dit du jobba och jag ba: nääh fan heller.
Men det gjorde vi ändå för nu var det fetaste fettokön på REX och vi skulle ju ändå gå in gratis på mitt ställe och vi gick dit och A och N var vakter och de är ju typ nice ba: skämta lite, skämta lite: äru full eller? Du kommer inte in? HahahahahahahaHAh. Och jag ba klappa han på fetaste styrketränaraxeln och sa att jag skulle krossa honom men det var ju typ ett skämt för jag är ju liten och klen och går på frälsningsarmén och han är ju värsta biffelibiffen och han visste att det var joke och skrattade också och alla skrattade och sen gick vi in och jag beställde tre öl av P. Hon var snäll och hällde upp. Tack sa jag och serverade grabbarna ölen. C ba: nej jag kan inte dricka mer då spyr jag. Och jag och M ba: TÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖNT!
HAHHAHHAHhhhhaahaha.
Men han drack inte.
Vi drack. Sedan drack vi upp hans. Delade som bröder och jag snacksade lite på den där nachosbrickan som någon glömt framme. J jobbade diskplock och kom fram och tjabba lite. Jag ba: öh C, hur gammal tror du J är? C ba: arton? Jag ba: fan, det var rätt. Så det var ju inte så jävla kul och sen gick J och jag ba: jobba på grabben! HAhahahahah värsta översittarattityden från min sida där ba yeah!
När M och jag hade druckit upp C:s öl drog vi. A jobbade i garderoben och gav mig min jacka och ja ba: lite folk ikväll? Och han ba: damn right bro!
Sen tog vi en taxi hem.
Det var typ en helt vanlig kväll alltså men det var liksom ganska kul ändå och nu har jag skrivit om det och ja, jo jag tänkte kanske att det är kul att läsa typ men alltså jag vet inte...
Clarice Lispector
"Men jag vet inget annat sätt att fånga allt som sker just nu än att leva varenda sak som händer mig nu och på en gång och det spelar ingen roll vad. Jag låter den fria hästen springa otämjt i ren ädel glädje. Jag, som springer full av energi och bara verkligheten begränsar mig. Och när dagen går mot sitt slut hör jag syrsorna och jag blir helt uppfylld och obegriplig. Sedan kommer gryningen med sin buk fylld med tusentals kvittrande småfåglar. Och varje sak som händer mig lever jag här genom att anteckna det. För jag vill i mina noggrant undersökande händer känna den levande och vibrerande nerven av idag."
söndag 20 januari 2008
Grannarnas musikala galenskap
Min förra granne, Polisen, spelade saxofon. Min nya granne spelar piano och framförallt fiol. (Hon har inte fått något smeknamn än, men jag funderar på Sidenbiologen. Hon pluggar nämligen biologi, tror jag, och går ofta klädd i en sidenmorgonrock.)
Det finns ett tydligt inslag av vansinne i fiolmusik. Speciellt när det går sådär fort, när det närmar sig något slags klimax, och spelarens arm rör sig i en besinningslös hastighet. Trots det är resten av kroppen alldeles stel, och ansiktet lika bestämt som på en nazist med inkontinensbesvär. Då är det pur galenskap, och jag tänker mig att det är så hon ser ut, den lilla försiktiga sidenblondinen, där hon står i sitt rum och tar ut all sin postgymnasiala frustration på fiolen.
Jag gillar att ligga här på min soffa; läsa och lyssna, läsa och lyssna, och sedan lägga boken över bröstet och bara lyssna; sväva mig bort på de vansinniga fioltonerna till en annan dag i ett annat land. Och ibland viftar jag med händerna i luften och låtsas att jag är en dirigent.
Det finns ett tydligt inslag av vansinne i fiolmusik. Speciellt när det går sådär fort, när det närmar sig något slags klimax, och spelarens arm rör sig i en besinningslös hastighet. Trots det är resten av kroppen alldeles stel, och ansiktet lika bestämt som på en nazist med inkontinensbesvär. Då är det pur galenskap, och jag tänker mig att det är så hon ser ut, den lilla försiktiga sidenblondinen, där hon står i sitt rum och tar ut all sin postgymnasiala frustration på fiolen.
Jag gillar att ligga här på min soffa; läsa och lyssna, läsa och lyssna, och sedan lägga boken över bröstet och bara lyssna; sväva mig bort på de vansinniga fioltonerna till en annan dag i ett annat land. Och ibland viftar jag med händerna i luften och låtsas att jag är en dirigent.
lördag 19 januari 2008
Två minnen från en bra kväll
Igår fick jag äran att följa med Johan och hans familj på psykologernas examensfest.
Jag minns två saker:
Johan höll ett utomordentligt bra tal inför alla 140 pers. Helt avslappnat och alldeles lagom internt och roligt. Mycket bra gjort.
En vätte i folkdräkt gick runt och sålde sexor för 108 spänn. Köpte man en drink av honom så gjorde han en liten dans eller ett trolleritrick. Han var väldigt rolig den där vätten.
Jag minns två saker:
Johan höll ett utomordentligt bra tal inför alla 140 pers. Helt avslappnat och alldeles lagom internt och roligt. Mycket bra gjort.
En vätte i folkdräkt gick runt och sålde sexor för 108 spänn. Köpte man en drink av honom så gjorde han en liten dans eller ett trolleritrick. Han var väldigt rolig den där vätten.
fredag 18 januari 2008
En iakttagelse med genusanknytning
Nog är det väl ändå så att tjejer oftast benämner sin pojkvän med namn, medan killar gärna nöjer sig med ett mer anonymt tjejen när de talar om sin flickvän?
Nu tänker jag bara på ytligt bekanta; folk man jobbar med varannan helg, eller arbetar med i samma grupp på lärarutbildningen. Personer vars pojkvänner/flickvänner man omöjligtvis kan veta namnet på. Trots det gillar tjejer att prata om dem, sina pojkvänner, men kallar dem bara vid förnamn, utan någon förklaring om vem det är, och man får helt enkelt gissa sig till att det är just deras sambo eller pojkvän de talar om. (Oftast heter de Mattias eller Tobias och jobbar på Volvo.)
Om de är gifta raderas förnamnet och snubben benämns bara som: min man.
Männen slutar kalla sin käresta för tjejen vid giftermål, och övergår till kärringen. Det finns inga mellanlägen. Tro mig, jag har stått på OKQ8 i Kramfors och gjort noggranna undersökningar.
Jag vet att jag kanske kliver på några ömma tår med ett sånt här inlägg. Men märk väl att det bara är generaliseringar. Det är ju dem jag lever för, generaliseringarna. Jag iakttar, sedan dömer jag. Väldigt snabbt. Och jag drar alla med i fallet: om en kille från Sollefteå gör något dumt, då är alla män, samt alla från Sollefteå, jävligt dumma.
Nu tänker jag bara på ytligt bekanta; folk man jobbar med varannan helg, eller arbetar med i samma grupp på lärarutbildningen. Personer vars pojkvänner/flickvänner man omöjligtvis kan veta namnet på. Trots det gillar tjejer att prata om dem, sina pojkvänner, men kallar dem bara vid förnamn, utan någon förklaring om vem det är, och man får helt enkelt gissa sig till att det är just deras sambo eller pojkvän de talar om. (Oftast heter de Mattias eller Tobias och jobbar på Volvo.)
Om de är gifta raderas förnamnet och snubben benämns bara som: min man.
Männen slutar kalla sin käresta för tjejen vid giftermål, och övergår till kärringen. Det finns inga mellanlägen. Tro mig, jag har stått på OKQ8 i Kramfors och gjort noggranna undersökningar.
Jag vet att jag kanske kliver på några ömma tår med ett sånt här inlägg. Men märk väl att det bara är generaliseringar. Det är ju dem jag lever för, generaliseringarna. Jag iakttar, sedan dömer jag. Väldigt snabbt. Och jag drar alla med i fallet: om en kille från Sollefteå gör något dumt, då är alla män, samt alla från Sollefteå, jävligt dumma.
torsdag 17 januari 2008
Men det ordnar sig. Det gör det ju alltid. Eller?!
Idag var dagen då jag slutade rymma från sanningen. Jag ställde mig framför badrumsspegeln och sa till mig själv:
"Mikael, du är ingen student längre, du är arbetslös."
"Mikael, du är ingen student längre, du är arbetslös."
onsdag 16 januari 2008
SMS från Johan, 18:23
Hej!
Vad gör du?
Vad ska du göra?
Vad har du gjort?
Vad vill du göra?
Vad måste du göra?
Vad borde du göra?
Vad finns att göra?
Jag går runt i mina nyköpta skor. Inomhus. Det gör väl alla när de köpt nya skor. Som de gillar.
Jag ska bli en bättre vän.
Jag har sett Göran Greider i verkligheten. På ett flygplan. Han satt längst fram och såg ut som en intellektuell uteliggare, precis som han gör på teve.
Jag vill se Sydamerika från en motorcykel. Som Che gjorde.
Jag måste inse värdet av en ledig torsdag. För eller senare existerar de inte längre.
Jag borde söka fler jobb. Över hela Sverige.
Vad som finns att göra är oändligt. Den vetskapen är befriande. Och otroligt ångestframkallande.
Vad gör du?
Vad ska du göra?
Vad har du gjort?
Vad vill du göra?
Vad måste du göra?
Vad borde du göra?
Vad finns att göra?
Jag går runt i mina nyköpta skor. Inomhus. Det gör väl alla när de köpt nya skor. Som de gillar.
Jag ska bli en bättre vän.
Jag har sett Göran Greider i verkligheten. På ett flygplan. Han satt längst fram och såg ut som en intellektuell uteliggare, precis som han gör på teve.
Jag vill se Sydamerika från en motorcykel. Som Che gjorde.
Jag måste inse värdet av en ledig torsdag. För eller senare existerar de inte längre.
Jag borde söka fler jobb. Över hela Sverige.
Vad som finns att göra är oändligt. Den vetskapen är befriande. Och otroligt ångestframkallande.
Nostalgi till middag
När vi bodde i Cork och ännu inte hade fått något jobb, och hade ringt på varje annons i tidningen och promenerat runt hela dagen och erbjudit våra tjänster, och kommit hem helt utpumpade och nedtryckta för att laga ihop en simpel linssoppa (eller något annat billigt) till middag, och efter att vi ätit den och druckit det där förbannade pulverkaffet som smakade rost, då kunde vi sätta oss vid fönstret och glädjas åt när kvarterets pojkar lekte ringa-på-dörren-och-springa-och-gömma-sig-leken.
En var svart och en var vit. Hur fånigt det än låter så gjorde det mig extra glad.
Vad bekvämt det vore om man kunde äta sig mätt på minnen. Men ändå ha dem kvar.
En var svart och en var vit. Hur fånigt det än låter så gjorde det mig extra glad.
Vad bekvämt det vore om man kunde äta sig mätt på minnen. Men ändå ha dem kvar.
tisdag 15 januari 2008
En kort stund av framgång
Jag måste få avsluta denna tisdag med att berätta om dagens höjdpunkt - ett kort ögonblick då jag var kung - och samtidigt skryta om min bitvis blixtrande kvickhet. Man skulle förstås ha varit där, men jag gör ändå ett försök att beskriva situationen.
Tidigt imorse hade vi opponering på våra C-uppsatser. På plats i rummet fanns tio studenter och två handledare. Vi diskuterade en uppsats om Balzac då någon hakade upp sig på skillnaden mellan 'adelsklasser' och "adelsklasser". Alltså hur ordets innebörd påverkas av att använda dubbla eller enkla citationstecken. Uppsatsförfattaren skrev om en sorts adelsklass som inte var en riktig adelsklass, bara en slags påhittad - typ - adelsklass. Jag hävdade bestämt att hon skulle använda sig av dubbla tecken. Detta dividerades fram och tillbaka i alldeles för lång tid. Speciellt eftersom det var en sådan petitess. Till slut orkade jag inte mer och kom med det mördande argumentet. Jag sa:
"Men hörni, det är ju väldigt sällan man ser folk göra såhär:" (och så lyfte jag händerna i luften för att simulera hartassarna, sådär som alla mellanstadielärare gör, men istället för att använda två fingrar på varje hand, använde jag bara pekfingret.)
Stor succé! Rummet exploderade av skratt och jubelrop.
Handledarna lutade sig tillbaka, skrockade högt och klappade sig själva på sina stora bokläsarmagar. Någon föll av stolen och låg på golvet och vred sig av skratt. Två killar highfivade.
Jag ställde mig upp, plockade ihop mina saker, tackade för mig och gick.
"Tack ska ni ha! Ni har varit underbara!"
Trots att klockan bara var strax före nio och min egen uppsats inte blivit granskad än. Varför skulle den behöva bli det? Jag var ju ett geni, och det visste alla nu.
Tidigt imorse hade vi opponering på våra C-uppsatser. På plats i rummet fanns tio studenter och två handledare. Vi diskuterade en uppsats om Balzac då någon hakade upp sig på skillnaden mellan 'adelsklasser' och "adelsklasser". Alltså hur ordets innebörd påverkas av att använda dubbla eller enkla citationstecken. Uppsatsförfattaren skrev om en sorts adelsklass som inte var en riktig adelsklass, bara en slags påhittad - typ - adelsklass. Jag hävdade bestämt att hon skulle använda sig av dubbla tecken. Detta dividerades fram och tillbaka i alldeles för lång tid. Speciellt eftersom det var en sådan petitess. Till slut orkade jag inte mer och kom med det mördande argumentet. Jag sa:
"Men hörni, det är ju väldigt sällan man ser folk göra såhär:" (och så lyfte jag händerna i luften för att simulera hartassarna, sådär som alla mellanstadielärare gör, men istället för att använda två fingrar på varje hand, använde jag bara pekfingret.)
Stor succé! Rummet exploderade av skratt och jubelrop.
Handledarna lutade sig tillbaka, skrockade högt och klappade sig själva på sina stora bokläsarmagar. Någon föll av stolen och låg på golvet och vred sig av skratt. Två killar highfivade.
Jag ställde mig upp, plockade ihop mina saker, tackade för mig och gick.
"Tack ska ni ha! Ni har varit underbara!"
Trots att klockan bara var strax före nio och min egen uppsats inte blivit granskad än. Varför skulle den behöva bli det? Jag var ju ett geni, och det visste alla nu.
Lycklig resa!
Imorgon flyger min lillasyster och hennes polare Joel till Bangkok för att luffa runt i Asien fram till mitten av mars. Resan går att följa här.
Hennes två kommande månader lär alltså bli betydligt mer spännande än mina. Så jag rekommenderar alla att skifta intresse från en Holmberg till en annan. Till en yngre, bättre och coolare.
Hennes två kommande månader lär alltså bli betydligt mer spännande än mina. Så jag rekommenderar alla att skifta intresse från en Holmberg till en annan. Till en yngre, bättre och coolare.
måndag 14 januari 2008
Telefonsex
Christer kommer över på kaffe. Vi lyssnar på musik och pratar. Det blir tyst i ett par minuter. Jag tittar ut genom fönstret och tänker att Sofia Karlsson sjunger väldigt fint. Christer börjar leka med våra mobiltelefoner som ligger på bordet. Efter en stund lutar han sig tillbaka och visar med barnslig stolthet upp sitt resultat:
M: Har dom sex?
C: Ja! (Han kan knappt hålla sig för skratt.)
M: Och det är min som är mannen?
C: Ja, min är ju röd.
M: Ja just det. Vad dum jag är.
(Tystnad)
M: Jag tror det är dags för dig att gå hem nu.
C: Okej.
M: Har dom sex?
C: Ja! (Han kan knappt hålla sig för skratt.)
M: Och det är min som är mannen?
C: Ja, min är ju röd.
M: Ja just det. Vad dum jag är.
(Tystnad)
M: Jag tror det är dags för dig att gå hem nu.
C: Okej.
söndag 13 januari 2008
Den lilla lappen med de stora orden
Det sitter en mystisk lapp längst ned i hörnet på anslagstavlan i vårt kök. Den har suttit där sedan jag flyttade in. Jag vet inte vem som skrivit lappen, men jag gillar den, och jag gillar förmodligen personen som ligger bakom orden.
Jag tror det kan vara killen som bodde i mitt rum före mig. Han var gåtfull och djup. Kanske svävar lite av hans aura kvar härinne, och berusar mig på ett andligt sätt.
Jag tror det kan vara killen som bodde i mitt rum före mig. Han var gåtfull och djup. Kanske svävar lite av hans aura kvar härinne, och berusar mig på ett andligt sätt.
Nöjesmagasinet City
Någonstans har jag läst att människans största rädsla är att deras omgivning ska inse att de egentligen inte kan någonting. Att de är en bluff. Att de efter fem års ekonomistudier egentligen inte vet vad moms är. Eller att man som svensklärare inte är helt på det klara med semikolonets syfte.
Därför tycker jag att det är lite otäckt att detta numer finns på internet.
(Det kanske verkar konstigt att jag länkar dit om jag nu är så orolig som jag skriver. Men rädsla är en motsägelsefull känsla; det som skrämmer lockar, och jag kan inte låta bli att utmana ödet.)
Därför tycker jag att det är lite otäckt att detta numer finns på internet.
(Det kanske verkar konstigt att jag länkar dit om jag nu är så orolig som jag skriver. Men rädsla är en motsägelsefull känsla; det som skrämmer lockar, och jag kan inte låta bli att utmana ödet.)
lördag 12 januari 2008
Farmor
Jag var fem år när de gipsade min högerfot för andra gången.
En sommardag var jag hos farmor och farfar. Det var varmt och vi skulle gå till Väjabadet. Farfar bar mig på sina axlar efter den branta stigen upp genom skogen. Han pustade och flåsade. "Åbbit!" sa jag från min position på hans axlar, "åbbit!"
Det blev ett bevingat uttryck. Farfar, och framförallt farmor, sa det alltid när man gjorde något som var det minsta lilla jobbigt.
I den åldern frågade jag alltid efter glass när jag kom till dem (jag visste ju att det fanns!). "Haju nå gaj fammo?" frågade jag, och farmor plockade fram en chokladbeklädd vaniljglass ur facket längst ned i frysen.
När jag blev äldre blev rollerna ombytta: nu var det farmor som frågade mig om jag ville han nån "gaj". Det ville jag för det mesta. Och även om jag inte ville det så fick jag en ändå. Kanske till och med två till att ta med mig hem.
Farmor älskade de där orden, åbbit och gaj, och vi älskade hennes klämmigt. Det var farmors ord. En tröja som man haft i tre år (då man ärvt den från storebror) kunde farmor kommentera med frågan: "är den ny?" Nej det var den ju inte, "men den var iallafall väldigt klämmig!"
När hon sa det höll hon oftast fast en i armen. Ett ganska hårt grepp. Som om hon inte riktigt ville släppa. Som om vi rörde oss lite för snabbt för henne; och hon ville stanna upp sina barnbarn en stund för att se dem i deras vilsna tonårsögon - inte för att berömma deras tröja, utan för att visa att hon finns.
Att hon alltid kommer att finnas.
Tidigt imorse när farmor slutligen somnade in så satt farfar vid hennes sida. De har varit gifta sedan 1949. Under de sista åren har han besökt henne på hemmet nästan varje dag. Suttit vid hennes sida, matat henne med fikabröd och sett sin älskade sakta försvinna.
Det är den största kärlek jag någonsin sett.
En sommardag var jag hos farmor och farfar. Det var varmt och vi skulle gå till Väjabadet. Farfar bar mig på sina axlar efter den branta stigen upp genom skogen. Han pustade och flåsade. "Åbbit!" sa jag från min position på hans axlar, "åbbit!"
Det blev ett bevingat uttryck. Farfar, och framförallt farmor, sa det alltid när man gjorde något som var det minsta lilla jobbigt.
I den åldern frågade jag alltid efter glass när jag kom till dem (jag visste ju att det fanns!). "Haju nå gaj fammo?" frågade jag, och farmor plockade fram en chokladbeklädd vaniljglass ur facket längst ned i frysen.
När jag blev äldre blev rollerna ombytta: nu var det farmor som frågade mig om jag ville han nån "gaj". Det ville jag för det mesta. Och även om jag inte ville det så fick jag en ändå. Kanske till och med två till att ta med mig hem.
Farmor älskade de där orden, åbbit och gaj, och vi älskade hennes klämmigt. Det var farmors ord. En tröja som man haft i tre år (då man ärvt den från storebror) kunde farmor kommentera med frågan: "är den ny?" Nej det var den ju inte, "men den var iallafall väldigt klämmig!"
När hon sa det höll hon oftast fast en i armen. Ett ganska hårt grepp. Som om hon inte riktigt ville släppa. Som om vi rörde oss lite för snabbt för henne; och hon ville stanna upp sina barnbarn en stund för att se dem i deras vilsna tonårsögon - inte för att berömma deras tröja, utan för att visa att hon finns.
Att hon alltid kommer att finnas.
Tidigt imorse när farmor slutligen somnade in så satt farfar vid hennes sida. De har varit gifta sedan 1949. Under de sista åren har han besökt henne på hemmet nästan varje dag. Suttit vid hennes sida, matat henne med fikabröd och sett sin älskade sakta försvinna.
Det är den största kärlek jag någonsin sett.
fredag 11 januari 2008
Ännu en dag
Nu får det vara nog!
Tänker jag och stänger av väckarklockan efter att ha snoozat fem gånger. Eller var det fyra? Det är svårt att veta. Om jag knappar fram den ursprungliga väckningstiden kan jag lätt räkna ut hur många gånger jag snoozat. Men varför skulle jag vilja veta det?
Jag sätter mig på sängkanten och tittar på väckarklockan. Den är grå och blå. Jag köpte den på OKQ8 i Kramfors just innan jag flyttade upp hit. Det är sex år sedan, tror jag. Jag tänker att det är konstigt att klockan fungerar än. Flera gånger har den fallit i golvet så att plasthöljet gått i två delar. Men det är bara att trycka ihop den igen.
Jag stiger upp. Plockar upp tre kuddar från golvet och lägger dem på sängen. Sedan går jag in till badrummet. Kissar. Gult kiss. Borde dricka mer. Dricker lite vatten och tittar mig i spegeln. Mitt hår är snyggt struligt och jag tänker att det blir en bra hårdag iallafall. Alltid nåt. Ingen mening att förstöra den framgången med en dusch.
Slår igång teven. Morgonprogrammet är slut. Utbildningsradion ger mig känslan av att jag kastar bort mitt liv. Stänger av teven och slår igång datorn. Kollar mail och blogg och slår igång en låt.
Då plötsligt ringer väckarklockan igen. Jag hade inte stängt av den, bara snoozat en gång till.
Tänker jag och stänger av väckarklockan efter att ha snoozat fem gånger. Eller var det fyra? Det är svårt att veta. Om jag knappar fram den ursprungliga väckningstiden kan jag lätt räkna ut hur många gånger jag snoozat. Men varför skulle jag vilja veta det?
Jag sätter mig på sängkanten och tittar på väckarklockan. Den är grå och blå. Jag köpte den på OKQ8 i Kramfors just innan jag flyttade upp hit. Det är sex år sedan, tror jag. Jag tänker att det är konstigt att klockan fungerar än. Flera gånger har den fallit i golvet så att plasthöljet gått i två delar. Men det är bara att trycka ihop den igen.
Jag stiger upp. Plockar upp tre kuddar från golvet och lägger dem på sängen. Sedan går jag in till badrummet. Kissar. Gult kiss. Borde dricka mer. Dricker lite vatten och tittar mig i spegeln. Mitt hår är snyggt struligt och jag tänker att det blir en bra hårdag iallafall. Alltid nåt. Ingen mening att förstöra den framgången med en dusch.
Slår igång teven. Morgonprogrammet är slut. Utbildningsradion ger mig känslan av att jag kastar bort mitt liv. Stänger av teven och slår igång datorn. Kollar mail och blogg och slår igång en låt.
Då plötsligt ringer väckarklockan igen. Jag hade inte stängt av den, bara snoozat en gång till.
En till!
En annan av novellerna, en kort en, handlade om en man som vägrade säga ordet "Familjemeny", och gjorde allt för att komma undan.
Roligt.
torsdag 10 januari 2008
Pinsamt att läsa en skådisbok, men vad fan...
Ibland har jag såna där sköna kvällar där jag stänger ute världen och gräver ner mig i en bok. Ett slags frosseri från första till sista sida. Sedan ställer jag mig vid fönstret och tänker att det var mig det handlade om. Bearbetar boken en stund. För att kunna gå vidare, som en lite rikare människa.
Ikväll var det Jonas Karlssons Det andra målet. Skådespelarens författardebut - en snillrik och lekfull novellsamling. Man är ju lite skeptisk när etablerade kulturpersonligheter prövar sin lycka i nya forum. Det kan ju så lätt bli Carolina Gynning av hela skiten. Men jag har alltid tyckt att det finns ett djup i Karlsson; något mycket mer väsentligt och kraftfullt än en simpel skådespelare. Det känns som att han har förutsättningarna att lyckas även som författare.
Och det har han gjort. Det tycker jag.
En av de bästa novellerna handlar om en man som går förbi en bil och ser ett brev bakom vindrutan. Brevet är adresserat till honom. Han blir besatt av detta.
Ett genialt upplägg av Karlsson. Fullständigt genialt!
Ikväll var det Jonas Karlssons Det andra målet. Skådespelarens författardebut - en snillrik och lekfull novellsamling. Man är ju lite skeptisk när etablerade kulturpersonligheter prövar sin lycka i nya forum. Det kan ju så lätt bli Carolina Gynning av hela skiten. Men jag har alltid tyckt att det finns ett djup i Karlsson; något mycket mer väsentligt och kraftfullt än en simpel skådespelare. Det känns som att han har förutsättningarna att lyckas även som författare.
Och det har han gjort. Det tycker jag.
En av de bästa novellerna handlar om en man som går förbi en bil och ser ett brev bakom vindrutan. Brevet är adresserat till honom. Han blir besatt av detta.
Ett genialt upplägg av Karlsson. Fullständigt genialt!
"Försök inte att se så snygg ut" vinner januaris K-laz
(Eller kanske: "Försök att inte se så snygg ut"?)
Självklart går kulturbidraget till dig Alexandra. Din blogg är, precis som du själv säger, mycket bra. Jag öronmärker två hundralappar, lägger dem i jackfickan, så får du dem nästa gång vi springer på varandra.
Men det är i grevens tid du tilldelas detta bidrag. För jag har hört från mycket säkra källor att du tänker byta sida och börja blogga professionellt. Som du förstår kan folk som bloggar för pengar inte motta kulturbidraget (tror jag iallafall), men än så länge är du grön.
Grattis!
Självklart går kulturbidraget till dig Alexandra. Din blogg är, precis som du själv säger, mycket bra. Jag öronmärker två hundralappar, lägger dem i jackfickan, så får du dem nästa gång vi springer på varandra.
Men det är i grevens tid du tilldelas detta bidrag. För jag har hört från mycket säkra källor att du tänker byta sida och börja blogga professionellt. Som du förstår kan folk som bloggar för pengar inte motta kulturbidraget (tror jag iallafall), men än så länge är du grön.
Grattis!
Dags för kulturbidraget att vandra vidare
K-laz kulturbidrag (med inriktning "BLOGG") grundades för att utarmade bloggare - som kravlöst blottar sig själva för att glädja andra - skulle få unna sig själva ett rekorderligt mål mat med tillhörande dryck. När så bloggaren mättat hungern och kommit på fötter igen skickar han vidare de tvåhundra kronorna till en kollega i nöd - under parollen: pengar bränner i fickan!
Grundaren K-laz (bloggens svar på Alfred Nobel) gav det till Anders på Fredagslistan. Anders gav det till mig.
Nu kan det bli ditt!
Allt du behöver är en blogg. Samt skriva en kort motivering i kommentarsfältet här under, för varför just DU ska få vandringsbidraget. Så var inte blyga nu! Utan tro på sig själv får man inget bidrag, som Carl Bildt brukar säga.
(Givetvis får man även nominera andra bloggare.)
Gör det inte för de 200 kronorna. Gör det för att bli en del av något unikt!
Grundaren K-laz (bloggens svar på Alfred Nobel) gav det till Anders på Fredagslistan. Anders gav det till mig.
Nu kan det bli ditt!
Allt du behöver är en blogg. Samt skriva en kort motivering i kommentarsfältet här under, för varför just DU ska få vandringsbidraget. Så var inte blyga nu! Utan tro på sig själv får man inget bidrag, som Carl Bildt brukar säga.
(Givetvis får man även nominera andra bloggare.)
Gör det inte för de 200 kronorna. Gör det för att bli en del av något unikt!
onsdag 9 januari 2008
Jag är som du, fast annorlunda
Oj! Det verkar effektivt att länka till Aftonbladet: 26 kommentarer, 1000 unika besökare, lite beröm och en hel del hat. Givetvis förtjänar jag inget utav detta. (Förutom hatet förstås - det är nyttigt för min självbekräftelse.)
Ibland öppnar jag mitt hjärta, ibland fiskar jag efter billiga skratt. Men oftast skriver jag bara för skrivandets skull. Mer än så är det inte. Ni som inte gillar det kan segla vidare. Ni andra är mer än välkomna att stanna.
Nu ska jag lyssna på Sofia Karlsson för att återfå harmonin.
(Och jag tror inte heller 32-åringen är som jag beskrivit honom. Jag tror det är en samhällslärare. På högstadiet. Och låten kan förstås diskuteras mer, men inte bland kommentarerna på en blogg - det är så jävla 2007!)
Ibland öppnar jag mitt hjärta, ibland fiskar jag efter billiga skratt. Men oftast skriver jag bara för skrivandets skull. Mer än så är det inte. Ni som inte gillar det kan segla vidare. Ni andra är mer än välkomna att stanna.
Nu ska jag lyssna på Sofia Karlsson för att återfå harmonin.
(Och jag tror inte heller 32-åringen är som jag beskrivit honom. Jag tror det är en samhällslärare. På högstadiet. Och låten kan förstås diskuteras mer, men inte bland kommentarerna på en blogg - det är så jävla 2007!)
Alla som inte generaliserar är tråkiga
2007 var året då vi fick lära oss att alla som inte dansar är våldtäktsmän. Nu har Maskinens fantastiska låt blivit polisanmäld av en 32-årig man från Karlstad. Han tycker den är kränkande.
En 32-årig man från Karlstad. Varför är det så lätt att föreställa sig honom?
Singel (sedan 1999). Egen lägenhet. Flatscreen. Stor DVD-samling. Bearnaisepizza. Bögfobi (tycker det var rätt åt Andreas Lundstedt att han fick AIDS: "han får väl skylla sig själv när han är bög!?"). Sportintresserad men har aldrig varit speciellt duktig själv (lirar Korpfotboll med gubbarna från jobbet. Man han spelar mest för ölen i bastun, och för att få "käfta med turklaget". På vintern lirar de innebandy, men det tycker 32-åringen är lite "bögigt", en "kärringsport", och är sällan med.) Spelmissbrukare (har en 13 rätt-tröja). Ett lindrigt alkoholmissbruk (som han stoltserar över). Syns ofta på O'Learys i Karlstad; vid sidan av dansgolvet med en öl i handen, i jeans och instoppad skjorta modell 2002. Strax efter klockan ett går han hem ensam, tio meter bakom den där tjejen han inte kunnat släppa blicken från. Hon dansade så fint.
Alla som inte dansar är våldtäktsmän, speciellt om du är en 32-åring från Karlstad.
En 32-årig man från Karlstad. Varför är det så lätt att föreställa sig honom?
Singel (sedan 1999). Egen lägenhet. Flatscreen. Stor DVD-samling. Bearnaisepizza. Bögfobi (tycker det var rätt åt Andreas Lundstedt att han fick AIDS: "han får väl skylla sig själv när han är bög!?"). Sportintresserad men har aldrig varit speciellt duktig själv (lirar Korpfotboll med gubbarna från jobbet. Man han spelar mest för ölen i bastun, och för att få "käfta med turklaget". På vintern lirar de innebandy, men det tycker 32-åringen är lite "bögigt", en "kärringsport", och är sällan med.) Spelmissbrukare (har en 13 rätt-tröja). Ett lindrigt alkoholmissbruk (som han stoltserar över). Syns ofta på O'Learys i Karlstad; vid sidan av dansgolvet med en öl i handen, i jeans och instoppad skjorta modell 2002. Strax efter klockan ett går han hem ensam, tio meter bakom den där tjejen han inte kunnat släppa blicken från. Hon dansade så fint.
Alla som inte dansar är våldtäktsmän, speciellt om du är en 32-åring från Karlstad.
tisdag 8 januari 2008
Viljans frihet
Jag kan inte släppa tanken på skapandet av min egen filosofi. Så idag mailade jag studievägledaren på filosofiska institutionen och förklarade mitt problem. Han sa att det fortfarande fanns platser kvar på kvällskursen "Viljans frihet", det kanske skulle passa mig? Taget! Sa jag.
Viljans frihet, 7.5 hp
När vi tänker tillbaka på något vi har gjort, tänker vi oss oftast att vi kunde ha handlat annorlunda. När vi befinner oss i en valsituation där något viktigt står på spel upplever vi att vårt val är öppet, att det inte på förhand är bestämt hur vi kommer att välja. Sådana tankar och upplevelser verkar förutsätta att vi har en fri vilja. Vad innebär det att ha fri vilja? Hur förhåller sig idén om fri vilja till determinismen, tesen att allt som händer är bestämt av tidigare orsaker? Är fri vilja en förutsättning för att vi ska kunna hållas moraliskt ansvariga för våra handlingar? I kursen diskuteras sådana frågor, och olika filosofiska svar på dem undersöks kritiskt.
(Det här kommer leda till något stort. Det känner jag på mig. Succén är nära!)
Viljans frihet, 7.5 hp
När vi tänker tillbaka på något vi har gjort, tänker vi oss oftast att vi kunde ha handlat annorlunda. När vi befinner oss i en valsituation där något viktigt står på spel upplever vi att vårt val är öppet, att det inte på förhand är bestämt hur vi kommer att välja. Sådana tankar och upplevelser verkar förutsätta att vi har en fri vilja. Vad innebär det att ha fri vilja? Hur förhåller sig idén om fri vilja till determinismen, tesen att allt som händer är bestämt av tidigare orsaker? Är fri vilja en förutsättning för att vi ska kunna hållas moraliskt ansvariga för våra handlingar? I kursen diskuteras sådana frågor, och olika filosofiska svar på dem undersöks kritiskt.
(Det här kommer leda till något stort. Det känner jag på mig. Succén är nära!)
Living la vida loca!
15:10, mittemellan lunch och middag: ett kokt ägg med kaviar. Bara sådär! Helt apropå.Jag tänkte bara: ska jag koka ett ägg?
Ja det ska jag!
Och så gjorde jag det.
Min låtsaskompis Mats bara: "Va göru egentligen?"
"Kokar ett ägg seru väl!?"
Mats bara skakade på huvudet: "Varje dag med dig Mikael är som en Stig Dagerman-novell: man vet precis vad som ska hända, men när det väl händer blir man ändå chockad."
"Ja Mats, precis så är det."
I geniers sällskap blir man lätt galen
Inspirerad av att ha läst Tjänstekvinnans son hela eftermiddagen, och sedan sett filmen om Jean-Paul Sartre och Simone de Beauvoir som nyss gick på teve, satt jag mig ner för att formulera en egen filosofi.
Som så många gånger förr blev jag besatt av tanken på att vi missat något väsentligt; något som skulle sätta alla ismer under samma tak och ge svaret på mänsklighetens samtliga frågor. En revolutionerande idé som bara väntat på att bli nedplockad och serverad för det vilsna folket. Och denna vitala mänskliga ideologi - denna allomfattande filosofiska och psykologiska förklaring - satt jag mig ner för att utforma. Jag kände mig redo, och nästan manad av Strindbergs ande, att ta mig an detta kall. Ty jag vägrar tro att det inte finns något nytt under solen. Allt kan inte redan vara uppätet, idisslat och utspottat av Platon, Kant, Schopenhauer och de andra. Vi lever INTE i en värld som blivit intellektuellt tömd!
Men jag blev paralyserad av min ambitions svindlande storhet och gav snart upp. Ungefär samtidigt som Seinfeld började på femman.
Som så många gånger förr blev jag besatt av tanken på att vi missat något väsentligt; något som skulle sätta alla ismer under samma tak och ge svaret på mänsklighetens samtliga frågor. En revolutionerande idé som bara väntat på att bli nedplockad och serverad för det vilsna folket. Och denna vitala mänskliga ideologi - denna allomfattande filosofiska och psykologiska förklaring - satt jag mig ner för att utforma. Jag kände mig redo, och nästan manad av Strindbergs ande, att ta mig an detta kall. Ty jag vägrar tro att det inte finns något nytt under solen. Allt kan inte redan vara uppätet, idisslat och utspottat av Platon, Kant, Schopenhauer och de andra. Vi lever INTE i en värld som blivit intellektuellt tömd!
Men jag blev paralyserad av min ambitions svindlande storhet och gav snart upp. Ungefär samtidigt som Seinfeld började på femman.
måndag 7 januari 2008
Bäst idag
Slas ger Claes Hylinger en tavla.
"Har du sett att Åke tittar på dig, inte bara vänligt utan lite bistert också? Han undrar: har du skrivit något i dag?"
"Har du sett att Åke tittar på dig, inte bara vänligt utan lite bistert också? Han undrar: har du skrivit något i dag?"
Jag klarade det!
Vem bryr sig om goda betyg och examen?
Huvudsaken man lyckas smyga in Kris Kristofferson i sin C-uppsats.
Det gjorde jag.
Nu är jag nöjd.
Nu ska jag sova.
Huvudsaken man lyckas smyga in Kris Kristofferson i sin C-uppsats.
Det gjorde jag.
Nu är jag nöjd.
Nu ska jag sova.
söndag 6 januari 2008
Svenska språkets mest svårstavade ord
Institution
Blir fel varje gång jag försöker. Så fel att det rätta förslaget inte ens kommer upp när jag klickar på "Stavning". Det står: (inga stavningsförslag), vilket egentligen betyder: du är antingen dum i huvudet eller nyfödd.
Blir fel varje gång jag försöker. Så fel att det rätta förslaget inte ens kommer upp när jag klickar på "Stavning". Det står: (inga stavningsförslag), vilket egentligen betyder: du är antingen dum i huvudet eller nyfödd.
Sjuk
Jag har fått parentessjukan. Jag använder tecknet för ofta, och sätter alldeles för mycket inom parentes (nästan allt). Det är så effektivt (och roligt!). Man får ju plats med otroligt mycket information i en mening om man använder parenteser. (Ibland kan en parentes bli en helt egen mening (om den inte tillför något till meningen innan, men ändå behövs och inte är viktig nog för att bli en "fri mening").) Lägger man dessutom in tankstreck (-) och semikolon (;), (bortsett från de vanliga kommatecknen förstås) då kan man bilda hutlöst långa meningar som nästan blir svindlande att läsa (tänk Henry James senare år). (Ibland tappar jag bort mig själv.)
När man har parentessjukan är det dessutom väldigt svårt att prata med folk. De saker man sätter inom parentes säger man ju inte högt, de tänker man bara för sig själv. Och då blir ju snacket jättekonstigt (och stelt).
(Om jag inte tillfrisknar snart kommer hela mitt liv att sluta som en parentes.)
När man har parentessjukan är det dessutom väldigt svårt att prata med folk. De saker man sätter inom parentes säger man ju inte högt, de tänker man bara för sig själv. Och då blir ju snacket jättekonstigt (och stelt).
(Om jag inte tillfrisknar snart kommer hela mitt liv att sluta som en parentes.)
fredag 4 januari 2008
Förutsägbara Sportnytt
Först den där årskrönikan som är så trivsam och rörande. Jublande svenskar. Gråtande svenskar. Friidrott. Musikklipp med klimax på exakt rätt ställe. Och så Jonas Karlssons dryga krönikörröst. (Jag, med mitt mainstream-sportintresse, fick bara rysningar en gång. Det var inslaget om Foppa. Och han har inte gjort någonting på hela året. Jag behövde bara se honom och hans skadade fot. Ja och Zlatan förstås! När han pressar upp den i högerkrysset och jublandes hoppar upp i famnen på en av bänkvärmarna. Den blicken han har då, helt otroligt. Zlatan, alltid Zlatan.)
Sedan är det Sportnytt klockan 22:00 och det handlar förstås om Charlotte Kalla. Givetvis har de skickat upp en reporterpraktikant och en bakfull kameraman till någon liten håla i Norrbotten (eller var fan nu familjen Kalla kommer från), för att intervjua pappa Kalla, som självklart är på jobbet, där han - trumvirvel - kör traktor! De filmar när han parkerar sin traktor bakom en barack. Det är snö överallt, inga hus och ser svinkallt ut. Inne i baracken håller en annan blåkläderklädd man på att fippla med antennen på en liten teve. En kvinna brygger kaffe. Pappa Kalla sätter sig på en stol, lutar sig tillbaka och bakar en snus (tror jag iallafall, eller var det ur något reportage från förra veckan?). Han sitter där och ser sin dotter vinna. Han rör knappt en min. Han vill hellre vara ute och köra traktor, men nu när teve är där måste man ju ställa upp. Praktikanten försöker tvinga ur honom en glädjeyttring:
"Hur känns det här då?"
"Bra."
"Är du rörd?"
"Ja."
Tillbaka till studion och där står hon Jane som varit med sedan 1985 (ser fortfarande likadan ut) och säger:
"Ja, känsliga bilder."
Och över hela Stockholm sitter de och tänker att alla norr om Gävlebro är precis som pappa Kalla.
(Detta var alltså bara en världscuptävling. Hur ska de göra när Kalla vinner VM-guld? Jo, då åker de förstås hem till familjen, och ser tävlingen tillsammans med dem, i deras brunröda skinnsoffa, och filmar när mamma Kalla sätter fram kakfatet. Sedan intervjuar de något dreglande småsyskon: "visst är storasyster duktig?" "Mnjaaa....hon äj jätteduktig." Och pappa Kalla tar en snus.)
Som grädde på moset (underbart uttryck!) nämner de även den klassiska skidtävlingen i Val d'lsere. Vad är det som är så klassiskt med den? Jag tycker inte den är ett dugg klassisk. Inte ett dugg. Jag tycker det är en jävla skittävling. Det tycker jag.
Sedan är det Sportnytt klockan 22:00 och det handlar förstås om Charlotte Kalla. Givetvis har de skickat upp en reporterpraktikant och en bakfull kameraman till någon liten håla i Norrbotten (eller var fan nu familjen Kalla kommer från), för att intervjua pappa Kalla, som självklart är på jobbet, där han - trumvirvel - kör traktor! De filmar när han parkerar sin traktor bakom en barack. Det är snö överallt, inga hus och ser svinkallt ut. Inne i baracken håller en annan blåkläderklädd man på att fippla med antennen på en liten teve. En kvinna brygger kaffe. Pappa Kalla sätter sig på en stol, lutar sig tillbaka och bakar en snus (tror jag iallafall, eller var det ur något reportage från förra veckan?). Han sitter där och ser sin dotter vinna. Han rör knappt en min. Han vill hellre vara ute och köra traktor, men nu när teve är där måste man ju ställa upp. Praktikanten försöker tvinga ur honom en glädjeyttring:
"Hur känns det här då?"
"Bra."
"Är du rörd?"
"Ja."
Tillbaka till studion och där står hon Jane som varit med sedan 1985 (ser fortfarande likadan ut) och säger:
"Ja, känsliga bilder."
Och över hela Stockholm sitter de och tänker att alla norr om Gävlebro är precis som pappa Kalla.
(Detta var alltså bara en världscuptävling. Hur ska de göra när Kalla vinner VM-guld? Jo, då åker de förstås hem till familjen, och ser tävlingen tillsammans med dem, i deras brunröda skinnsoffa, och filmar när mamma Kalla sätter fram kakfatet. Sedan intervjuar de något dreglande småsyskon: "visst är storasyster duktig?" "Mnjaaa....hon äj jätteduktig." Och pappa Kalla tar en snus.)
Som grädde på moset (underbart uttryck!) nämner de även den klassiska skidtävlingen i Val d'lsere. Vad är det som är så klassiskt med den? Jag tycker inte den är ett dugg klassisk. Inte ett dugg. Jag tycker det är en jävla skittävling. Det tycker jag.
torsdag 3 januari 2008
Lunchen
Det var lite lustigt, för Anders och jag hade inte träffat varandra på riktigt innan vi käkade lunch tillsammans idag (vi var bara blogg- och emailbekanta), så det blev nästan lite som en dejt. Men ändå inte. Som kille i tjugofemårsåldern är det är ju inte alldeles lätt att skaffa nya manliga vänner. Risken finns att det stannar vid öl, TV-spel och hockey, hockey, hockey! Och knyvnävsslag på axeln och fisar i ansiktet. Men Anders och jag är inga djur, och som mormor brukar säga; all god vänskap börjar med en blogg. Så vem vet, kanske slutar det med att vi skriver en revy ihop.
Syftet med mötet var överlämnandet av K-laz kulturbidrag på tvåhundra kronor. (Kanske var det bara ett skensyfte, för vi män - norrländska män! - vågar ju inte säga rakt ut att vi verkligen vill träffa varandra.) Så nu är slantarna äntligen i min ficka. Eller rättare sagt: de hänger ovanför mitt skrivbord, tills jag känner mig redo att skicka dem vidare i bloggosfären. Någon gång i slutet av januari tror jag det blir.
(Fan, hela det här inlägget påminner mig om Seinfeld-avsnittet där Kenny Bania tigger åt sig en middag av Jerry. Isåfall är ju jag Bania. Tur att jag betalade lunchen själv, och sedan fick pengarna. Men jag borde inte ha stirrat som en galning och sagt "det är guld Anders, det är guld!" efter varje sak han sa.)
Syftet med mötet var överlämnandet av K-laz kulturbidrag på tvåhundra kronor. (Kanske var det bara ett skensyfte, för vi män - norrländska män! - vågar ju inte säga rakt ut att vi verkligen vill träffa varandra.) Så nu är slantarna äntligen i min ficka. Eller rättare sagt: de hänger ovanför mitt skrivbord, tills jag känner mig redo att skicka dem vidare i bloggosfären. Någon gång i slutet av januari tror jag det blir.
(Fan, hela det här inlägget påminner mig om Seinfeld-avsnittet där Kenny Bania tigger åt sig en middag av Jerry. Isåfall är ju jag Bania. Tur att jag betalade lunchen själv, och sedan fick pengarna. Men jag borde inte ha stirrat som en galning och sagt "det är guld Anders, det är guld!" efter varje sak han sa.)
Morgontrött
Det här med att uttala ortsnamn överdrivet dialektalt, som man tror att de uttalas av dem som kommer från orten:
Stockholm, Göteborg, Örebro, osv.
Är det roligt eller?
Nej, det är det inte.
Stockholm, Göteborg, Örebro, osv.
Är det roligt eller?
Nej, det är det inte.
onsdag 2 januari 2008
Jag blir glad
När man kör fast med sin uppsats och inte känner sig modig nog att gå ut och möta den där nya personen som håller på att flytta in, då är det lätt att ta sin tillflykt till internet. För där finns det ju alltid saker att bli glad över.
Jag blir glad över att min blogg finns med på den här listan. Även om jag inte jag tycker att just det inlägget är något av mina bättre. (Min personliga favorit är nog fortfarande det när jag och farfar diskuterar Svenne Hedlunds kroppshållning.)
Jag blir glad över att Marcus fortsätter blogga. Jag var egentligen aldrig orolig. Vi har det i blodet min vän. Vi kan inte sluta även om vi vill. Tro mig, jag har provat. Det är ett straff, och en gåva.
Jag blir glad över Alexandras känslosamma och välskrivna blogg. Just nu handlar den mest om sorg och död, och jag vet att det låter makabert att säga att jag blir glad över det, men det blir jag. För hon skriver så fint att det känns hela vägen in i mitt hjärta, och sånt blir man ju glad över.
Jag blir glad över att en person som förr drev en bra blogg som jag följde, igår fann mig på MSN. (Jag vet, för att jag horade ut mig fullständigt. Men se, sånt kan löna sig!) Det var lustigt iallafall, och jag blev glad.
Någon som har fler tips på saker jag kan bli glad över? Även i verkliga livet alltså, inte bara på internet.
Jag blir glad över att min blogg finns med på den här listan. Även om jag inte jag tycker att just det inlägget är något av mina bättre. (Min personliga favorit är nog fortfarande det när jag och farfar diskuterar Svenne Hedlunds kroppshållning.)
Jag blir glad över att Marcus fortsätter blogga. Jag var egentligen aldrig orolig. Vi har det i blodet min vän. Vi kan inte sluta även om vi vill. Tro mig, jag har provat. Det är ett straff, och en gåva.
Jag blir glad över Alexandras känslosamma och välskrivna blogg. Just nu handlar den mest om sorg och död, och jag vet att det låter makabert att säga att jag blir glad över det, men det blir jag. För hon skriver så fint att det känns hela vägen in i mitt hjärta, och sånt blir man ju glad över.
Jag blir glad över att en person som förr drev en bra blogg som jag följde, igår fann mig på MSN. (Jag vet, för att jag horade ut mig fullständigt. Men se, sånt kan löna sig!) Det var lustigt iallafall, och jag blev glad.
Någon som har fler tips på saker jag kan bli glad över? Även i verkliga livet alltså, inte bara på internet.
Den nya grannen
Jag sitter med böcker upp till knäna, vid mitt skrivbord i mitt dunkla rum, och jobbar med uppsatsen då jag hör ytterdörren öppnas för första gången på 48 timmar.
Röster.
En flicka. En kvinna. En man.
Min nya granne och hennes föräldrar. Jag hör hur de låser upp en dörr till rummet mittemot mitt och börjar släpa saker fram och tillbaka i korridoren. Jag hör en frågande, undrande, nästan skeptisk ton i deras röster. Hon är säkert besviken, tänker jag, det lilla flickebarnet. Var det inte mer än såhär? Tänker den bortskämda lilla primadonnan. Mitt första hem, och inget badkar? Och var ska jag hänga alla mina kläder?
Jag sitter i mitt rum och skrockar rutinerat.
Efter en stund går de igen. Låser dörren och lämnar korridoren. Då kliver jag upp och ställer mig vid fönstret (tänk Norman Bates i Psycho), med en kopp kallnade kaffe i den ena handen och den andra skruvandes på persiennspaken. Jag har yllestrumpor på fötterna och en huvtröja med huvan över huvudet för det är kallt, mycket kallt, i mitt rum, trots att jag har tänt tre värmeljus.
Där nere på den snötäckta gården sätter sig flickan i baksätet på en bil som sedan kör iväg. Hon har stor ljusbrun jacka, glasögon och håret i en knut. Bilen är röd. Jag tänker på döden.
Sedan återgår jag till min uppsats om mörk, melankolisk och miserabel sydstatsgotik.
Det är en bra dag.
Röster.
En flicka. En kvinna. En man.
Min nya granne och hennes föräldrar. Jag hör hur de låser upp en dörr till rummet mittemot mitt och börjar släpa saker fram och tillbaka i korridoren. Jag hör en frågande, undrande, nästan skeptisk ton i deras röster. Hon är säkert besviken, tänker jag, det lilla flickebarnet. Var det inte mer än såhär? Tänker den bortskämda lilla primadonnan. Mitt första hem, och inget badkar? Och var ska jag hänga alla mina kläder?
Jag sitter i mitt rum och skrockar rutinerat.
Efter en stund går de igen. Låser dörren och lämnar korridoren. Då kliver jag upp och ställer mig vid fönstret (tänk Norman Bates i Psycho), med en kopp kallnade kaffe i den ena handen och den andra skruvandes på persiennspaken. Jag har yllestrumpor på fötterna och en huvtröja med huvan över huvudet för det är kallt, mycket kallt, i mitt rum, trots att jag har tänt tre värmeljus.
Där nere på den snötäckta gården sätter sig flickan i baksätet på en bil som sedan kör iväg. Hon har stor ljusbrun jacka, glasögon och håret i en knut. Bilen är röd. Jag tänker på döden.
Sedan återgår jag till min uppsats om mörk, melankolisk och miserabel sydstatsgotik.
Det är en bra dag.
tisdag 1 januari 2008
Den magiska MSN-listan
Okej vi lever i ett jäkligt modernt samhälle - det modernaste samhället av dem alla; modernare nu än vad det var för tjugo sekunder sedan när jag skrev rubriken på detta inlägg. Trots att man lever i detta moderna samhälle kan man ändå inte undgå att fascineras ibland, och stanna upp och tänka: fan vad coolt.
Som det här med MSN. Man har en lista med en massa namn: några polare som man pratar med nästan varje dag, och några man aldrig pratar med. Men de ligger där ändå, för man kände dem en gång, under en kort tid av ens liv. Man gillade dem jävligt mycket, och tänker att man hade varit bästisar om man levt i samma stad. Nu ligger vänskapen latent, nästan död, och symboliseras av ett namn på en lista. Men lätt, mycket lätt, kan man återuppliva den.
Som i dag, när det är nyårsdagen och man är tom och förväntansfull på samma gång; då plötsligt känner man sig galen och dubbelklickar på någon av namnen som råkar vara online, skriver några ord, och inom några sekunder får man svar, som ett meddelande från en förgången tid. Det är så lätt. Bakom namnet finns ju en människa precis som jag, inget farligare än så, inget skrämmande alls, bara en människa som blir glad. Varför är det då ändå så jäkla svårt att kontakta folk, utan ett syfte, bara för att visa att man finns, och att han/hon finns?
Just nu pratar jag med Rahul från London och det känns förbannat bra. Det gör mig rikare. Mycket rikare än en kväll i entrékassan på Harrys. Och vi pratar om att vi måste ses, och att jag lätt skulle få ett lärarjobb i England. Jag kan få bo hos honom tills jag hittar något eget. But we both know that's never gonna happen. Men vad kostar det att låtsasplanera en framtid tillsammans?
Adda mig: tolgraven@hotmail.com. Jag vill bli ett namn på er lista. Vi behöver inte ens prata.
Som det här med MSN. Man har en lista med en massa namn: några polare som man pratar med nästan varje dag, och några man aldrig pratar med. Men de ligger där ändå, för man kände dem en gång, under en kort tid av ens liv. Man gillade dem jävligt mycket, och tänker att man hade varit bästisar om man levt i samma stad. Nu ligger vänskapen latent, nästan död, och symboliseras av ett namn på en lista. Men lätt, mycket lätt, kan man återuppliva den.
Som i dag, när det är nyårsdagen och man är tom och förväntansfull på samma gång; då plötsligt känner man sig galen och dubbelklickar på någon av namnen som råkar vara online, skriver några ord, och inom några sekunder får man svar, som ett meddelande från en förgången tid. Det är så lätt. Bakom namnet finns ju en människa precis som jag, inget farligare än så, inget skrämmande alls, bara en människa som blir glad. Varför är det då ändå så jäkla svårt att kontakta folk, utan ett syfte, bara för att visa att man finns, och att han/hon finns?
Just nu pratar jag med Rahul från London och det känns förbannat bra. Det gör mig rikare. Mycket rikare än en kväll i entrékassan på Harrys. Och vi pratar om att vi måste ses, och att jag lätt skulle få ett lärarjobb i England. Jag kan få bo hos honom tills jag hittar något eget. But we both know that's never gonna happen. Men vad kostar det att låtsasplanera en framtid tillsammans?
Adda mig: tolgraven@hotmail.com. Jag vill bli ett namn på er lista. Vi behöver inte ens prata.
SMS från Jesper, 22:46
Har du nånsin känt "om jag tar en till drink så blir jag som Bukowski"? Och ändå känt att du ändå aldrig kommer att ta den drinken? Fred
Min vän, i år tar vi den drinken.
Min vän, i år tar vi den drinken.
Mitt nyårslöfte
Jag ska återuppleva den här känslan.2008 blir också året då jag antingen bryter ihop fullständigt, eller gör fenomenal succé!
Jag ser inget mellanting.
År 2008 finns inga mellanting, inga mellanvägar, inga lagom och inga kansken eller om.
2008 är året då vi tänker mindre, och gör mer.
Låt oss inleda med en ostmacka och kaffe. Sen kan allt hända.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)