Ett ögonblick...

Sandra Näslund, 21, Stefan Eriksson, 29,
Frånö


Hur har julen varit?
Bra.
Har ni fyndat något på mellandagsrean?
Ja, Dollar hade halva priset på julsaker. Kan vara bra att ha till nästa år.
Hur firar ni nyårsafton?
Sandra är lite förkyld, så vi sitter nog inne och ser film. Kanske köper pizza.

Det oundvikliga listinlägget

Såhär strax innan nyår blir vi tvångsmatade med årslistor. Och jag är ledsen mina vänner, men här kommer ett par till. Jag kan inte hålla mig. Det är ju så roligt att skriva listor, oavsett om ingen jäkel läser dem.

De bästa böckerna jag läst i år:
1. Roberto Bolaño – De vilda detektiverna (1998)
2. Philip Roth – Konspirationen mot Amerika (2004)
3. William Saroyan – Den mänskliga komedin (1943)
4. Martina Lowden – Allt (2006)
5. Haruki Murakami – Fågeln som vrider upp världen (1997)
6. John Fowles – Illusionisten (1966)
7. Sture Dahlström – Änglar blåser hårt (1961)
8. Klas Östergren – Fantomerna (1978)
9. Maria Sveland – Bitterfittan (2007)
10. Per Johansson – Göteborg i päls (2006)

Årets bästa låtar, utan inbördes ordning:
The National - Slow Show
Timbuktu - Fantasi
Maskinen - Alla som inte dansar
Band of Horses - Deflef Schrempf
Eldkvarn - Blues för Bodil Malmsten
Florence Valentin - Pokerkväll i Vårby Gård
Jamie T - Sheila
Laakso - Västerbron
Modest Mouse - Dashboard
Neil Young - Ordinary People
Shoud Out Louds - Impossible
Marie Lindberg - Trying to Recall
Slagsmålsklubben - Sponsored by Destiny
Soko - I'll Kill Her
Säkert! - Allt som är ditt
Wu-Tang Clan - The Heart Gently Weeps
The Shins - Phantom Limb
Tom Malmquist - I Suppose Hope Dies, But Man Doesn't

Och några gamla låtar jag spelat ofantligt mycket i år:
Bear Quartet - Put Me Back Together
Loudon Wainwright III - The Swimming Song
Tom Petty - Don't Come Around Here No More
Townes van Zandt (with Freddy Fender) - Pancho and Lefty
Townes van Zandt (with Calvin Russell) - Waiting Around to Die
John Phillips - Topanga Canyon
Totta Näslund - På väg igen
(Just i denna stund lyssnar jag på The Waterboys med And a Bang on the Ear. En klämmig bit som mycket väl kan hålla långt in i januari. I övrigt tror jag att 2008 blir ett förbannat fint musikår.)

Aah...jag känner mig ändå inte nöjd. Vad ska jag nu lista? Ge mig mer att lista!? Jag vill, nej, jag MÅSTE lista!

En oslipad diamant

Marcus har inte bloggat länge men tänker redan sluta. Det borde han inte göra, ty hans blogg håller i all sin enkelhet en mycket hög klass. Det är värmande och småhumoristiska vardagsbetraktelser från en gymnasiekille (tror jag) någonstans i Sverige. På något outgrundligt sätt känns det så äkta att det lika gärna skulle kunna vara ett litterärt projekt av Stig Larsson, eller varför inte Matti Alkberg?

Läs till exempel inlägget "Första dagen på lovet", eller "Rahléns - Åhléns 1-0". Förstår ni inte hur bra det är, så är det er det är fel på, inte skribenten.

Marcus, det är svårt att säga det här utan att låta stöddig och dryg, men att läsa din blogg är som att läsa mig själv - den jag var i din ålder, typ för sju år sedan. Och ärligt talat var jag en bättre människa då. På något sätt kan jag alltså återuppleva en del av mitt liv genom dig, men utan att behöva smutsa ner fingrarna. Ta inte ifrån mig det nöjet!

Redaktionsmöte på SVT:s barnprogramsavdelning, någon gång i mitten av åttiotalet

A: Fan hörni, kidsen börjar svika Björne. Vi måste ha något nytt, något fräscht inslag vi kan slänga in. Ingen jävel bryr sig om de här trasdockorna längre. Tecknat är passé. Barnen vill se riktiga grejer, tung skit, om det verkliga livet.
B: Jag såg en grej på finsk teve: bloopers med barn. De föll från träd och gungor, och fick bollar i magen och sånt. Skitkul.
A: Nej nej! Inga bloopers. Det är så billigt, till och med för ungarna. Vi ska ha riktig realteve. Något dokumentärt, som de kan känna igen sig i. Kom igen nu! Är det ingen som har något annat? Vad som helst.
Tystnad.
C: Ja, jag vet inte om det är något, men brorsans unge va, han är mongoloid. Jäkligt kul att sitta och titta på. Hittar på helt galna grejer. Man kan ge honom vad som helst: en pinne, lite gräs, en skalbagge, och du kan ge dig fan på att han gör något helt oväntat. Typ stoppar skiten i munnen.
B: Vad sitter du och säger? Vi kan väl för fan inte visa ett program om en utvecklingsstörd pojke? Va?! Du kan väl inte mena att vi ska tjäna pengar på din efterblivne brorson?
C: Ja, alltså...jag tänkte bara att...
A: Det är ju fullständigt briljant!
B: Va!?
A: Ja, och billigt! Vi filmar killen, helt rakt uppochner; ingen klippning, inget manus, ingenting. Bara ett litet mongo som röjer runt.
C: Ja, nu vill jag kanske inte att han ska kallas mongo...
A: Det skulle du tänkt på innan du kläckte idén. Vad heter pojken?
C: Joel.
A: Okej. Vad gör han på dagarna?
C: Går på dagis. Han är sex år.
A: Lysande, det är ju precis vår målgrupp! Vad sysslar han med på dagis då, vad kan ett program gå ut på liksom?
C: Ja alltså, vanliga grejer. Han badar, leker, åker pulka, luciatåg, försöker läsa, springer runt, käkar...du vet, vanliga dagisgrejer. Och just det! En gång var han på ett stort jävla kalas. Det gillade grabben.
A: Fan, det här är ju hur bra som helst! Såna där mongon är ju grymt charmiga! Jag kan tänka mig ett helt avsnitt som bara gå ut på att han äter grus och småsten. Och hans morsa försöker stoppa honom - vilket jäkla drama! Ring hans föräldrar och ordna det här. Vi börjar filma så fort som möjligt. Pojken lär ju ändå inte fatta någonting. Sedan fixar vi en klämmig signaturmelodi och saken är biff. Bra jobbat!
C: Han gillar att titta på fiskar också, som simmar runt.
A: Jaja, nu tar vi kaffe.

Resten är TV-historia. Kommer ni ihåg? Annars kan ni kolla in det här.
(Notera att det är karaktären A som kallar Joel för mongo, inte jag. För mig är han en glad och intressant människa som ökade förståelsen bland oss normalbegåvade gentemot personer med Downs syndrom.)

Ingenting och allt

Jag ligger i pojkrummet och kan inte sova och tänker att det hjälper om jag spontanskriver lite blaj - i bästa stream of counsciousness-anda (ostrukturerat, ogenomtänkt, och okontrollerat) - om året som gått och året som kommer. Så kan jag publicera det nu och vakna kallsvettig om ett par timmar och radera allt.

Jag vet att nyår egentligen bara är ännu en dag, en ny vecka, och egentligen inte början eller slutet på någonting. Trots det är det årets mest definitiva dörr som stängs, och dörr som öppnas.
2007 kände jag ingenting eller så kände jag så mycket att det var lättast att inte känna någonting. Vilket till slut blev en vana. Kom hem från Irland och flyttade in i ett hus ovanför en blombutik där vi såg kunderna från köksoffan och rullade apelsiner efter golvet som lutade och vi älskade varandra, och jag älskade att köksgolvet lutade och att vi såg kunderna från köksfönstret och på högtidsdagar var de så många att det var bilkö på vägen och ibland hände det att vi köpte en blomma till vår egen boning, kanske i samband med att vi betalade hyran svart i näven på ägaren av blombutiken. Jag fick en idé och mailade Västerbottens-Kuriren; blev betald och publicerad, och klev upp tidigt en lördag morgon för att gå till spelbutiken på hörnet och köpa tidningen där jag såg mitt namn i tryck och kände…ingenting. Jag bryggde kaffe och vi löste melodikrysset och sedan kanske vi promenerade längs älven eller bara kollade på kunderna. Eller läste i soffan och lyssnade på trafiken. Det var fint. Lördag blev söndag och sen måndag och veckorna gick. Snart tog jag examen och då kände jag, just det, ingenting. Det blev sommar och vi flyttade ut, gjorde slut (men hann med att sola och bada på en strand som jag glömt namnet på) och det kändes. Sommar. En roman. Jag skrev verkligen en roman. Gjorde som jag sagt att jag skulle göra: inget sommarjobb, utan bosätta mig i torpet med ensamheten och havet och konserver, och verkligen skriva den där romanen. Och det gjorde jag. (Även fast jag inte bodde där så länge, och inte åt upp alla konserver – men det hände att jag gick på ängen med blommor upp till höften och kände mig som en riktig poet. Eller satt på bryggan och bara tänkte, nästan i nirvana.) Men vad blev det för bättre av att skriva romanen? Refuseringsbreven gjorde mig inte olycklig – de var ju väntade. Det var känslan efter sista punkten som gjorde mig tom. Återigen frånvaron av tillfredställelse. Ingentingkänslan. Nu då? Tänkte jag.
Ingenting.
Det blev höst och jag fruktade ångesten men det blev mest apati. Ida var i Mexiko och jag var ingenstans. Det blev vinter och det snöade och töade och jag klev upp tidigt och frös om stjärten som satt på kall sadel genom hela Umeå till ett högstadium fyllt av vilsna kids och självmordsbenägna vuxna. Jag log och drack kaffe. Jag sov på sängen flera gånger varje dag och skrattade med Sannagranne, och polispatrullen som lirade sax och hade sex i rummet bredvid. Jag läste böcker och skrev recensioner och tips för en tidning, och bloggade och bloggade och ibland sa någon att det var bra bra, eller kul kul och jag bara ryckte på axlarna och kände…ingenting. Började diska och slita på en pub och det kändes bättre än allt annat. Jag kände…någonting; värk i ryggen, eller hälen: sviterna av ett långt arbetspass. Svett. Det var bra. Annars pluggade jag på halvfart. Socialiserade på halvfart. Levde på halvfart. Festade på halvfart. Sökte jobb på halvfart. Lärarjobb alltså. Framtiden som fanns där framme framför allt annat, nästan lite dolt, bakom något suddigt och konturlöst, som ett hot eller löfte; vad det än var så fanns det där framme. Lite som liemannen. Men liemannen blir ens vän när man slutar drömma, och tanken på heltidsjobb blev plötsligt realistisk och allt blev realistiskt och kanske tråkigt för jag var ju ändå ingen författare eller vad i helvete jag nu trodde (drömde, önskade, inbillade) att jag var. Men jag älskar att skriva. Då lever jag. Nästan bara då. Och jag tycker verkligen Philip Roth skriver helt fantastiskt – varje mening är perfekt (åh som jag önskar att jag kunde skriva så!) – men på vilken fest och i vilket forum kan jag prata om det? Jag ska verkligen dra igång bokcirkeln igen. Det lovar jag. Jag inser ju att jag trivs med folk – då känner jag något; antingen avsky och en önskan att försvinna, eller harmoni och en önskan att stanna, stanna, stanna och visa hur bra jag är. För det är jag. Oj, om ni bara visste hur bra jag är! Denna djupt rotade kärlek till mig själv (tack mor och far!) är motsägelsefull och tvetydig: oftast är jag ju bäst men ibland blir jag så satans svag och illamående av mig själv. Detta ständiga tvivel, var kommer det ifrån? Och jag bryr mig mindre och mindre om vad jag säger eller skriver – ju personligare och obekvämare desto bättre – för jag hatar när det blir trist och tråkigt (åh herregud det får inte bli tråkigt!), och jag vill sticka ut och sticka till. ”I will not prate in platitudes to please the adults.” Jag är ett barnsligt barn. Folk snackar om att de har barnasinnet kvar: häll käften! Jag har inget annat sinne. Barnet och döden – det är allt. Och jag är social, social, social och glad, glad, glad och kanske till och med rolig när det krävs trots detta mörker som ibland tornar upp inom mig, men jag döljer det med ironi och spratt. Om jag ändå haft något verkligt att plågas över: fattigdom, svält, sorg eller sjukdom, så jag slapp slitas med banaliteter. Jag vill slå mig blodig och bryta ben, istället för att leva med konstant nageltrång.
Nu är snart 2008 här och jag har så mycket att ge men jag vet inte vad det är för något eller vem jag ska ge det till. Men jag ska låta livet spöa skiten ur mig för att sedan ta revansch och kanske (förhoppningsvis) resa långt, långt bort där jag känner någonting.
Men först ska jag sova. För allt börjar med att man vaknar.

Julens konung!

Årets julbragdguld (priset för julens bästa spelare) går återigen till farfar Åke, med motiveringen: Trots sina höga ålder hållit jämn nivå två dagar i rad, bjudit på sig själv och på ett inlevelsefullt sätt levererat anektdoter och livsbetraktelser vilket tagit julstämningen till oanade höjder.

Här följer några bilder på vinnaren:

Farfar lurpassar på Tomten för att snabbt kunna smita åt sig sin julklapp och slita upp den innan någon hunnit stoppa honom.

Farfar ironiserar över en undermålig julklapp.

Farfar raljerar över syftet med en badmössa.

Farfar medverkar självklart när vi spelar "Med vilda gester". Här imiterar han en kines, vilket enligt honom består av att vifta med öronen och säga: pling pling ling. Kanske inte helt politiskt korrekt, men han fick sina lagkamrater att gissa rätt ganska snabbt.

Farfar funderar över en svår TP-fråga. Om den är ställd till honom eller inte spelar ingen roll, han kommer att svara ändå.

Och en klassiker från ifjol:

Farfar får det han allra mest önskat sig: en dörrmatta. Notera hur han knyter högernäven i lycka.

Grattis till årets julbragdguld farfar!

När vi åker och panikhandlar dagen före julafton utbryter alltid samma diskussion

Mor: Har vi tillräckligt med Kalle Sprätt nu då?
Far: Jaa!
Mor: Men ska vi inte köpa några flaskor till för säkerhets skull?
Far: Nej! Vi har ju fulla kylen ute i förrådet.
Mor: Ja, men då är det du som åker och köper om det tar slut på juldagen.
Viktoria: Ja pappa, i fjol tog det faktiskt slut, och det enda som fanns kvar var lättöl.
Far: Ja, men i år har vi så det räcker. Jag lovar, vi behöver ingen mer Kalle Sprätt!
Mikael: Ska vi inte prova sån här...vad heter det...must?
Far: Vad pratar du om?
Tomas: Du är ju dum i huvudet.

(Och sedan smyger mamma ner två flaskor Kalle Sprätt i vagnen ändå, när pappa fastnat vid glödlampshyllan.)

Dan före dopparedan

Ålderdomshemmet.



Dollarstore.

Nästa tradition: hemvändarlunchen

Som slutet av The Sopranos, men på en pizzeria i Kramfors.

I juletid är det viktigt att hålla på sina traditioner

På kvällen den 21 december sätter vi oss runt köksbordet, äter skinkmackor och lyssnar på rimstugan.
I varsin låda.

Socialpsykologi och bloggsamhället - en personlig lekmannaanalys

Under det korta blogguppehållet upptäckte jag en intressant förändring hos mig själv.

Jag blev plötsligt osedvanligt social. Så till den milda grad att jag av vissa uppfattades som påflugen och alltför intensiv. Vilket kan vara svårt och tro. Men så var det. Jag var inte mig själv. Jag pratade med allt och alla. När jag inte längre kunde skriva det på bloggen, var jag ju tvungen att tala om det för någon. Jag sökte med ljus och lykta efter sällskap, kärlek och framförallt bekräftelse. För det var ju just det jag inte längre fick när jag inte bloggade. Med bloggen kunde jag känna att jag existerade hela tiden, eftersom det fanns en liten chans att just nu, nu och nu läste någon stackare något jag hade skrivit, och på så sätt registrerade min existens. Men utan den tanken tynade jag sakta bort. Det kändes som att jag inte fanns om jag inte fanns tillsammans med någon annan. Jag som trodde jag var så stark, jag med mitt superego; utan blogg föll det samman som ett korthus, och jag insåg att jag som alla andra behövde folk omkring mig. På riktigt.

Men denna tid har inte bara varit dålig. Inte alls. Det har varit lite som en exkursion i det lyckliga livet. Jag upptäckte hur roligt det faktiskt kan vara att umgås med folk, hur förbannat bra vissa människora kan vara. Och jag har breddat mitt kontaktnät: ytliga bekantskaper har etablerats till äkta vänskap, äkta vänskaper har fått ännu mer djup och nya bekantskaper har gjorts - bekantskaper jag gärna har kvar trots att jag nu återgår till rollen som den kaxige bloggaren. Därför ska jag försöka blogga med måtta den här gången.

Nu har jag sett allt!

Alldeles nyss när jag var ute och gick såg jag en hund med en handväska i munnen. Byrackan, som var av sån där greyhound-modell, gick alltså bredvid matte och husse och höll en svart, till synes mycket moderiktig, handväska i käften. Konstigt, tänkte jag, sånt där trodde jag bara hände i tecknade filmer. Sedan gick jag vidare och halkade nästan på en isfläck. 

Alla älskar att färglägga

Imorse klockan åtta när jag satt på franskalektion med klass 6b och färglade siffror uppfylldes jag av ett fullkomligt lugn. Den totala harmonin gled över mig: jag var en bra människa i en vacker och problemfri värld.

Jag tänkte att det är detta jag vill hålla på med i resten av mitt liv - färglägga saker. Sitta på en skön stol och få vita ark serverade framför mig. Ark med ett mönster av konturer som ska färgläggas. Mitt enda bekymmer är att hålla mig inom ramarna. Ge det färglösa färg, det döda liv.

Och jag tänkte att det är så skolan borde se ut; från lekis till och med gymnasiet får eleverna oändligt med vita papper fyllda med olika färglösa mönster. Mönstret blir mer och mer komplicerat, ytorna blir mindre och mindre och ska färgläggas med fler och fler färger, ju äldre eleverna blir. Samtidigt som de gör detta går läraren runt och rabblar kunskap: huvudstäder, grammatik, kostcirkeln, multiplikationstabellen, etc. Och läser högt ur de stora verken: Madame Bovary, Doktor Glas, Begreppet Ångest, Das Kapital, etc. Medan eleverna färglägger under tystnad, i harmoni och lycka, fullständigt omedvetna om att de faktiskt lär sig något.

Ty inget gör en så lugn och mottaglig som att färglägga saker.

I'm rich biaaatch!

Fan vad fett! Den gode Anders Teglund skickar mig 200 spänn som stöd. Det är K-Laz kulturbidrag som rullar vidare. Det är en stor ära för mig att ta emot pengarna, som förstås bara är mina för en stund, tills jag återigen står på trygg ekonomisk grund. Då skickas bidraget vidare till nästa själ som förtjänat det. Så håll ögonen öppna. Jag kommer meddela när det är dags här på Trivialia. Vad som krävs för att få kulturpengen finns att läsa på Anders blogg.

Jag blir så glad för dessa pengar att jag tror jag börjar blogga igen. Bara lite lätt. I smyg. Det känns bra så.

Julen är ju ändå bloggens tid.

(Mor och far, i år blir det riktig skinka på julbordet! Det har Mickeman sett till.)

Plötsligt händer det!

Det finns vissa saker som är större än stolthet och privata bestämmelser. Saker som gör att man måste se mellan fingrarna och kompromissa.

Som ett vackert SMS.

Strax efter nio imorse väcks jag av det bekanta plinget. Jag fingrar trött på mobilen och läser igenom ett ovanligt långt meddelande från en god vän hemifrån Kramfors. Först tror jag att det är ett sånt där idiotiskt massutskicksskämt. Men det är det inte. Det är raka motsatsen: direkt från hjärtat - oputsad småstadspoesi. Det är gata, det är fylla, de är manlig vänskap och unconditional love:

Klockan är 0450 telefonen ringer. Ecka han fryser och är på min gata han vill sova hos mig jag säger ja. Tio minuter senare han kommer in med hicka och är stenfull och sluddrar nått. På hans tröja står det only god can judge me.

Jag läser en hel del poesi och prosa. Det är ett av mina främsta skäl till att leva. Och jag kan utan att överdriva säga att detta korta stycke samtidslitteratur är det bästa jag läst på mycket länge. Det är först nu flera timmar efter jag fått det jag börjar förstå dess enorma kraft. Meningen "Ecka han fryser och är på min gata han vill sova hos mig jag säger ja" kan ingen svensk författare leverera idag. Trots desperata försök. Ronnie Sandahls hela debutroman är en jakt efter just den meningen, den känslan. Men han fann den inte. Den går inte att finna om man inte lever i den.

Nu kryper jag in i grottan igen. Tills nästa möte med den realistiska skönheten.

Jag måste döda monstret

Häromdagen när jag var på Konsum och handlade, och som vanligt gick före i kön, blev jag plötsligt stoppad av en argsint kassörska:
”Vad håller du på med?” Undrade hon.
”Ja, jag måste väl betala?” Svarade jag.
”Men du gick ju före hela kön?!”
”Ja, det gör jag alltid.”
”Varför då?”
”Men hallå! Är det första dan på jobbet eller? Det är ju jag, Mikael Holmberg, mannen bakom Trivialia.”

Och just då, när jag sagt dessa ord, var det som om jag lämnade min egen kropp och såg på mig själv med kassörskans blick; en blick fylld av förundran och förakt. Killen jag såg var ett egocentriskt och arrogant monster. Dessvärre var den killen jag, och monstret var vad den här bloggen har gjort mig till. Tydligen har den stigit mig åt huvudet något alldeles hemskt, trots att den inte ens är särskilt framgångsrik.

Hur det kunnat gå så här illa kan jag inte riktigt förstå, men det är uppenbart att jag genast måste göra något åt det. Därför tar jag en paus från bloggandet, på obestämd tid, för att återfinna mig själv och bli den ödmjuke, omtänksamme och människoälskande Mikael jag var innan jag klev på den här karusellen.

Ärligt talat har jag gått vilse, och den här bloggen hjälper mig inte på vägen.



Nu går jag mina vänner. Tack för allt.
Vi ses när vi ses.

22:00, Berns Salonger

I wanna hurry home to you,
put on a slow, dumb show for you
and crack you up.
So you can put a blue ribbon on my brain.
God I’m very, very frightening
I’ll overdo it.

Tönnebro

Försöker skriva något fint om vägkrogen/rastplatsen i Tönnebro, men det är svårt att producera något fint ombord på en buss.

Tönnebro är ju speciellt på något sätt: början och slutet av en resa. Så var det när man var liten och vi åkte på bilsemester varje sommar. Efter Tönnebro kunde allt hända, i sydlig riktning alltså. Det var porten till friheten, till Europa och den bästa månaden av året.

Tönnebro i nordlig riktning var en dyster upplevelse. Då var resan över och friheten slut. Tönnebro var ju oftast sista stoppet innan Kramfors. Det kändes som helvetets förgård. Där, i Tönnebro, kunde det ibland hända att morsan träffade på någon bekant (det är oftast mamma som träffar på bekanta), och då visste man att det roliga var slut. Det bästa med semester är ju just att man inte riskerar att träffa på några bekanta.

Den sista färden, bilresan från Tönnebro till Kramfors, var dränkt i melankoli och en ovanlig tystnad. Familjen förberedde sig för livet; tvången, tiderna, kallpratet, mötena, lektionerna och väckarklockans bittra signal som nu väntade där hemma.

Liveblogg från fattigmanståget

Y-Buss.
Gnarp.
Lukten av bananskal och gamla säten.
Snödis.
Träsmak.

(Men allvarligt, hur fungerar trådlöst internet på en buss? I'm perplexed.)

BD

Jag svär.
Det finns kvällar då Mattias Alkberg BD är Sveriges genom tiderna bästa band, och "Nere på parkeringen" är Sveriges genom tiderna bästa låt.
Ikväll är en sån kväll.

Håkan Hellström och Lasse Winnerbäck i all ära, men ni kommer inte ens nära - Matti Alkberg i min hjärna.

Och alla ni som inte ens gett, eller vi ge Alkberg en chans; well, ni kan dra åt helvete. Jag orkar inte längre. Jag är less på alla dåliga människor och all dålig smak. Jag är less på att Winnerbäck drar fulla hus två dagar i rad på Umeås största venue, medan Ulf Stureson, förband till BD ikväll, är nio gånger bättre och drar fyrtio pers.
Men vem fan bryr sig?
Stig upp och gå till ert jävla jobb.

Har kommit för nära, den tunga stjärnan.

Det var en perfekt kväll, bortsett från en liten detalj. En okänd man i garderobskön uttryckte det bäst:
"Det var synd att det inte var något piano."

Det var sannerligen synd att det inte var något piano.

Kafka tar lätt på kriget

Jag saxar direkt ur Peter Englunds blogg - som i sin tur saxat ur Franz Kafkas dagbok - bara för att det han funnit där är så förbannat roligt (och lite otäckt).
Med andra ord: en väldigt kunnig man lånar av ett geni, och sedan blir hela processen kopierad av en dilettant.

Ur Franz Kafkas dagbok alltså, från 1914:


“2 Augusti. Tyskland har förklarat Ryssland krig. - På eftermiddagen simskola.”

San Marino

Finns det på riktigt eller är det ett sagoland?

Och vad är det som pågår där egentligen?
Vad arbetar folk med?
Vad gör de på fritiden?
Har de också fredagsmys, tjej-/killmiddagar och söndagsfika?

Ingen vet.

Per Johansson

"Efter frukost tog Johan ned en stickad docka som var ungefär tio centimeter hög, från kryddhyllan. "Det här är Hjert", sa han. "Hjert är femton år gammal och kosovoalban. På nätterna sover han i min säng. På dagarna när jag arbetar sitter han här i kryddhyllan", och så ställde han tillbaka Hjert på sin plats."

Ur romanen Göteborg i päls. Den stod i hyllan på Akademibokhandeln och tilltalade mig. Jag föll för frestelsen; läste, läste, läste, och nu är den slut.
Den var inte lång, men den var bra.
Ångest. Disk. Råttor.

På det andra jobbet

Idag: Mellanstadiet, årskurs 4.
De är ju så charmiga. Så fulla av liv.
Och framförallt, så oförstörda.

Till exempel: imorse hade vi läsförståelse. Vi läste en text om en bondgård. Sedan skulle de svara på frågor om vad de hade läst.
Och inte en, inte en enstaka en av dem, kommenterade bondgårdens namn, eller kluddade dit ett litet 't'.


Något en gymnasieelev gjort utan att blinka. Utan att ens behöva tänka efter. Som av en reflex.

Ett vad piggar alltid upp

Det bästa med att bo med en polisstudent är att man kan få honom att göra vad som helst, bara genom att påstå att han inte klarar av det.

Som att äta 22 chokladbitar ur en Paradisask. På tio minuter. Utan vatten.

Han började tugga lugnt men målmedvetet. Två bitar i minuten borde inte vara något problem. Trodde han, och även jag.

Sanna kom ut i köket och frågade vad vi åt till middag.
"Köttfärssås och spaghetti." Svarade jag.
"Choklad!" Svarade Polisen likt ett lyckligt och smått sinnesförvirrat barn. Han var inte trettio år längre, han var sju och hans högsta dröm hade just gått i uppfyllelse; att få äta choklad till middag. (I vanliga fall brukar han äta glass, eller i bästa fall toastade mackor och ett glas oboy.)

Han kämpade väl, men klarade bara tjugo. Kvar i asken låg marsicrèmen och en mjuk toffee och stirrade upp på honom. Bittert.
Och därmed cashade jag in en middag. En riktig middag.

En författares intressen

"Her chief interests apart from writing are nineteenth-century literature and eighteenth-century music, watching politicians and cats, travelling and being alone."

Ur en kort presentation av Harper Lee.

Dylan och kaffe

Ibland känner man sig trött, blek och less. Då släcker jag ner, slår på "Idiot Wind" med Bob Dylan och lägger mig på sängen tills jag mår bättre. Det hjälper nästan jämt.

Det är med Bob Dylan som det är med kaffe; man måste lära sig att älska det.

Först förstår man inte storheten. Man tycker det är överskattat och gammaldags.
Men när man börjar fundera på det verkar det ju som om alla som kan något om musik älskar kaffe. Och det verkar som om alla artister man redan gillar inspirerats av kaffe. Så självklart måste även jag dricka kaffe. Allt annat vore ju otänkbart.
Dessutom känner man sig utanför när man inte spisar Dylan. I personalrummet, i korridorköket, på caféet, överallt sitter glada och trevliga människor med sina rykande koppar Dylan. Men inte jag. Man gör allt för att ändra på saken. Man tvingar i sig floder med Dylan. Man önskar en Dylanbryggare i julklapp, och man får den och man tokbrygger Dylan; försöker verkligen pressa det i sig. Men det smakar illa: skränigt, monotont och alldeles för mycket munspel.
Till slut ger man upp.

Månaderna går.
Kanske till och med år.
Och så en dag, helt plötsligt, händer det: man provar kaffe igen, mest av en slump, och man älskar det!
Kanske beror det på ett mijöombyte eller ett kraschat förhållande. Kanske har smaklökarna vuxit till sig. Kanske går det inte att förklara.

Och när man väl älskar kaffe, när man väl etablerat beroendet, då fungerar inget annat. Förr kanske det gick med lite Coca Cola eller en kalldusch, men nu räcker det inte längre, nu behöver man riktigt kaffe. Allt annat känns blekt och smaklöst i jämförelse. Det har ingen effekt. Man måste ha kaffe. Gärna mörkrostat. Utan mjölk och socker förstås.

One more cup of coffee for the road,

one more cup of coffee 'fore I go,

to the valley below.

Liveblogg från biblioteket

Sitter i ett litet upplyst bås.
Det är tyst. Bortsett från ett dovt mummel utifrån den stora salen där de glada människorna sitter och arbetar i grupp. Men de flesta har tagit lunch nu.
Jag har nyss ätit en banan. Jag har banansmak i munnen. Som så ofta.
Jag tittar ut. Det snöar lite, tror jag.
Arbetarna arbetar med att göra universitetet snyggare; mer modernt, mer tilltalande. För oss.
Det ser kallt ut.
En asiat knappar på en liten liten dator vid ett bås längre bort. Varför har de alltid så små datorer? Och varför höjer de aldrig sadeln på sin cykel eller växlar upp till en trögare växel? När de trampar går benen runt runt jättesnabbt men det kommer knappt framåt. Nästa gång jag ser en asiat på cykel ska jag stanna personen och tvångsväxla upp.
Är det här rasistiskt? Nej. Tänkte väl det.
Det var en rolig bild på Lars Lagerbäck i dagens DN. Det såg ut som att han portionerade ut en fis. Jag tänker på den roliga bilden på Lars Lagerbäck.

En gång, för något år sedan, när jag satt just här, så skrev jag en dikt. En dålig dikt. Jag undrar var den tog vägen.

A night with Leo

Varannan söndag träffas jag, Christer och Johan för att se en Leonardo DiCaprio-film. Reglerna är så att man ska komma klädd, och gärna bete sig, som en av DiCaprios karaktärer. (Johan brukar oftast välja Arnie Grape från What's Eating Gilbert Grape. Det blir ju lättast så.) Dessutom får man inte prata när Leo är i bild, och efter scenen pausar vi och går igenom hans skådespeleri, klädval och så vidare. Sedan spolar vi tills Leo dyker upp igen.

Detta är ingen fånig och tillfällig tonårskärlek. Nej vi beundrar DiCaprio på ett moget och professionellt sätt. Det är något väldigt sympatiskt och genuint hos honom som vi gillar på ett högst heterosexuellt vis. Något vi försöker ta efter.

Ikväll ska vi träffas hos Christer, och turen har kommit till det Oscarsbelönade gangsterdramat The Departed (alltså vi har typ redan sett den sådär femhundra gånger ba, men vadå?!). Till detta dricker vi te, äter scones och kliar varandra i håret.

Mikael

Christer

Johan (en mycket stark tolkning)

Jag tar emot beställningarna nu

En god vän till mig har en T-shirt med texten: När du ligger och sover ser jag på Kvinnofängelset.

Roligt, inte sant?

Nu funderar jag på att trycka upp egna tröjor, med följande text över bröstet: När du ser på Idol lyssnar jag på Totta Näslund.

Och kanske en liten bild.

På jobbet

På krogen.
Går jag ofta runt och tittar på människorna. På alla dessa ärrade och ensamma trettioåringar, fyrtioåringar, femtioåringar och en och annan sextioåring.
Samma gäng varje helg. Samma gäng av slagna hjältar. Före detta människor.

Jag tänker på alla dessa historier som de går och bär på. Som aldrig kommer att berättas. All lycka och all olycka. Jag tänker att det skulle vara bättre om de hade någon att berätta dem för. Och det är ju just den personen de är där för att finna.
Så de gör sitt bästa. Men vad händer? De dansar fult, sjunger falskt, försöker dricka sig snygga och går hem ensamma igen - under skrik och skrän och det pliktskyldiga pladdret med personalen, som bara vill få tyst, få bort och få ut packet för att kunna stänga, städa upp och åka hem.

Och nästa helg gör vi det igen. Över hela Sverige. Över hela världen.

(Om tjugo år kan det vara du. Eller jag.)

Äntligen!

Arbetsdagen över. Helt utmattad.
Har väl gott ungefär som väntat.
Sov lite längre, som brukligt, och ödslade bort en halvtimme på att fundera över varför namnet Claes oftast stavas som det gör. Var kommer E:et ifrån? Och varför inte Klaes? Men givetvis är det mest logiskt att stava det Klas, trots det ser man oftast Claes-versionen. Hur kommet det sig?
Och hur väljer man? Vänder man och vrider på det nyfödda pojkebarnet och bestämmer sig för att: nja...det här är nog en Claes.

Finns det någon genetisk skillnad mellan en Claes och en Klas?
Mellan revyförfattaren Claes Eriksson och romanförfattaren Klas Östergren?
Mellan gycklaren Klas Klättermus och gycklaren Claes Malmberg?
Och varför känns det fullständigt självklart att den gamle fotbollslegenden Klas Ingesson heter just Klas, och inte Claes, medan Fredrik Ljungberg, om han hade varit en Claes, per automatik blivit just en Claes?

Jag förstår inte.
Men nu släpper vi det och tar helg!

Jag vet inte varför jag håller på såhär

En arbetsdag

11:00 - Stämplar in
13:00 - Lunch, kaffe och samtal
14:15 - Sover eftermiddag
14:45 - Läser och noterar
16:00 - Promenad
16:45 - Dusch
17:00 - Stämplar ut

Med tanke på detta schema är det förvånansvärt hur mycket jag ändå får gjort.
Jag är nog ett geni, trots allt.

Telefonkö

När livet känns som allra bäst.

The Deep Ångermanland

En öde, isolerad och solitär landsdel, till synes ruvande på en fasansfull hemlighet, där ett leende är lika svårt att finna som en liter mjölk och en limpa efter 22:00.

The Deep South

Där befinner jag mig nu.
Mentalt.

Och det är riktigt skönt.
Eller som man brukar säga i hockeysammanhang: skön.....t.

Det här skrämmer mig

Titta på Carolina Klüfts leende. Titta på den ariska gudinnan - Hitlers våta dröm - med de superblonda håret och de isande blå ögonen. Titta på henne. Och sen tittar ni på de små barnen från Zambia.

Det var längesen jag köpte Sun-Maid-russin, men den riktiga bojkotten börjar nu.

Visste hon vad hon ställde upp på? Är det ironi? Eller blev hon betald med fyra afrikanska barn som hon fick mala ner och göra någon slags sportdryck av?

Titta på henne igen. Den ariska häxan - Doktor Mengeles mest lyckade projekt - med det spektakulära axelpartiet och lårmuskler som en häst. Titta på henne. Klicka på bilden och förstora om ni så vill. Men titta på henne. Se henne djupt i ögonen (om ni vågar). Visst ser det ut som att hon tänker äta upp barnen?

Spring barn, spring för livet! Men vad spelar det för roll? De har ju ingen chans mot världens bästa sjukampare. Låt oss hoppas att de hinner ätas upp av en tiger, så de undkommer den fasansfulla Klüft-döden.

Fan vilken bra förmiddag jag har haft!

Det ska ni veta.
Era jävlar.

Den finns inga gränser för vad jag kan åstadkomma idag.

Hur sömnen fungerar

Konstigt. Imorse vid sju slog jag upp ögonen, klarvaken, och hade genast lagrat flera fina idéer till min C-uppsats. Jag greppade närmsta block och skrev ner allt. Bland annat en bländande titel. Det bara strömmade ur mig. Solklara grejer. Avgränsningar. Syften. Jag var ett geni! Sedan somnade jag igen.

När jag vaknade på riktigt två timmar senare fattade jag ingenting. Absolut ingenting. Allt var en enda röra. Total förvirring. Ovetskap.

Och av det jag hade antecknat till uppsatsen förstod jag inte mycket heller.

Min kamera kan läsa tankar (del 4 - en trippel)

Killen som pekar:

Jag har ingen aning vad jag pratar om, men så länge jag skriker och pekar så märks det inte. Mer öl! Mer öl! Mer öl! Vafalls?! Det är ju vatten i min öl! Äsch, skit samma. Skrik nåt! Gärna med en dansk brytning.

Flickan med det mörka håret:

Helt otroligt, nu har han gastat konstant i trettio minuter, och ändå inte sagt någonting. Och varför pratar han danska? Kom han inte från Kramfors? Vem bjöd honom egentligen? Vem är han? Och vilka gula hörntänder han har!

Killen som tar chips:

Kan han aldrig hålla käften? Det här var absolut sista gången han fick följa med. Sista gången. Det spelar ingen roll hur mycket han gnäller. Han får jävlar i mig skaffa egna kompisar. Fy fan. Sista gången. Det är ett som är säkert. Åh, en chilinöt!

Som jag brukar säga

En söndag med Harry Schein är bättre än en söndag med ingen Harry Schein.

Att arbeta med skallen

Förmannen: Men Peter, är du säker på att du inte vill låna en hammare?
Peter: Sluta tjafsa! Jag har alltid jobbat så här.
Förmannen: Ja, men du har ju ett stort hål i pannan. Det sprutar blod som en jävla fontän! Titta på tröjan, den är ju alldeles röd.
Peter: Ingen fara, då har frugan nåt att göra också.
Förmannen: Jaja, gör som du vill. Men förr eller senare kommer du att ångra dig. Det där måste ju ge bestående men.
Peter: Inte då...

Slutet på en kväll

Bartendern skjutsar hem mig. Han ska ändå förbi Ålidhem. När han skrapar rutorna på sin Mercedes sitter jag i passagerarsätet och väntar på att stjärtvärmen ska kicka in. Han skrapar utan handskar. Det måste vara jättekallt, tänker jag och knyter nävarna inne i mina tjocka snowboard-tumvantar. Radion spelar lugna favoriter. Ljudet av skrapan mot framrutan skär i mina öron. Jag är trött.

Vi stannar på Statoil. De har nattöppet. Bartendern är sugen på korv. Han köper en grillad i baguette. Jag väntar i bilen. Den blir varmare och varmare. En taxi svänger in och släpper ut fyra fulla killar. De kanske också vill ha korv.

Bartendern är trevlig. Han är pratsam och till synes helt oberörd över det faktum att klockan är halv fyra på natten, och han har jobbat sedan halv två på dagen. Jag började klockan sex och håller på att förgå av trötthet. Det har varit en stressig kväll.

Han blir less på radion och sätter igång en CD i stället. Johnny Cash, I Walk the Line. Underbart. Den bakhjulsdrivna mercan sladdar sig ut ur rondellen upp mot universitetsjukhuset. En trött cyklist kämpar sig upp för svingen.

Det gör ingenting att bartendern släpper av mig på fel sida av Ålidhem. Jag klagar inte, utan stiger sakta ur bilen och tackar ödmjukast för skjutsen. Min mobil ramlar ut och blir kvar på sätet. Bartendern skriker till. Tack, säger jag och lägger telefonen i fickan. Sedan vandrar jag hemåt. Det är kallt och mörkt. Den snötäckta marken knastrar friskt under mina steg.

Jag låser upp dörren och går direkt till köket. Där står min nya granne, ryskan, och dricker mjölk ur en rosa kopp. Hon är iklädd en pyjamas som ser ut som något hon hittat i en UFF-container. Jag frågar vad hon gör uppe så här sent. Hon kan inte sova. Därför dricker hon mjölk. Ja, det ska ju fungera säger jag; varm mjölk. Efter en stunds tystnad säger hon att den är kall. Ja, det går nog bra ändå, säger jag och tar min skål med yoghurt och russin, säger god natt, och försvinner in till mig.

Jag duschar och går och lägger mig. Naken. Det känns skönt. Jag känns ren. Nästan nyfödd.

Belgien

Vad är det för jävla land egentligen? Känns helt onödigt. Jag hade klarat mig fint utan Belgien.

Ingen behöver Belgien.
Inte ens belgarna. De kan lika gärna bo i ett riktigt land, som Tyskland, Frankrike eller Nederländerna.

Den perfekta lektionen - handfasta tips till alla lärare

Några reflektioner:

- Prata om uppgifterna, mindre prat, prata tystare, tyst. Inte så konstigt att eleverna känner sig förvirrade.
- Okej, eleverna ska alltså inte slåss på lektionerna? Jaha, okej...hur har de tänkt här? Det stämmer ju inte riktigt med vad jag fått lära mig. Men som sagt, läraryrket är ju ett yrke under "ständig förändring". (Hur är reglerna angående illegal spelverksamhet på elevfäktning i grupprummen? Fortfarande grönt eller?)
- Personligen är jag ju en stor beundrare av beat-boxing, så i min värld finns det inget som heter onödigt beat-box. Eller som jag brukar säga: all beat-box, är nödvändigt beat-box! Gäller i synnerhet under lektionstid.

08:05 imorgon

Ska jag stå bakom katedern igen, framför högstadieklassen.
Likaså torsdag och fredag.

Det är roligt. Det är inte det. Ibland är det till och med riktigt roligt. Som när man går igenom klasslistan, ropar upp namnen, och de svarar: JA, JA, JA...och sen blir det plötsligt tyst vid ett namn, och någon skriker SPEC! istället. Det är roligt. Då skrattar jag. Och så kommer ett lustigt namn som jag säger fel, och då skrattar de. Idag råkade jag säga Elisabeth istället för Elias. Mycket uppskattat.
(För övrigt önskar jag att jag vore spec-lärare på heltid. De är de roligaste lektionerna. Då man får sitta med tre, fyra, fem elever och bara snacka skit, om lite allt möjligt. Då trivs jag. Då är alla elever bra elever.)

Men vetskapen att jag ska vara där, på bestämd tid, gör att jag känner mig väldigt begränsad.
Vingklippt.
Som om jag inte är tillåten att göra vad jag vill fram till dess. Inte tänka på vad jag vill och inte resa in i den andra världen där allt vackert skapas. Jag måste stanna i den här; den realistiska, pragmatiska världen. I den värld man sitter i personalrummet och säger: Vad härligt med snö! Och så säger någon annan: Ja, hoppas bara vi får behålla den ett tag. Och så fortsätter den förste: Ja, det är ju så jobbigt med slasket.
Blablablablablablablablabla...och i ett hörn sitter den där tyste vikarien och läser Västerbottens-Kuriren, del två, om någon innebandyyngling som vunnit JVM eller nåt.
Efter en halvtimme byts paret ut mot ett annat som säger exakt samma sak.
Och i ett hörn...

Den världen. Tråkvärlden. Jag vet att man kan trivas där. Jag vet att jag måste trivas där. Jag vet att det är där min framtid finns. Jag vet. Men jag måste bara vänja mig. Jag måste lära mig att hantera den världen; lära mig att skapa egna tankar även där.
Jag måste lära mig att bli en arbetande bloggare.

I en skrikande ring av ansikten

Det här är ingen bra dag.
Jag gör allt snabbt och dåligt.
(Det handlar inte om sex - bara skrivande)

Därför vill jag inte skriva.
Men jag gör det ändå.
Samma mening om och om igen; det är dagens melodi. Jag skriver samma sak flera gånger för att understryka något jag inte förstår. Upprepning förstärker en sanning jag inte greppat. Jag försöker förstå genom att repetera, repetera, repetera.
Skölj och börja om.

Men jag för feg att slänga bort och börja om.
"Kill your darlings!" Sa Samuel Johnson. Eller Andy Warhol. Eller någon annan. Vem bryr sig?
Jag låter allt leva; vågar inte slänga eller döda något. Inte ens en blomma som vissnat.

6o timmar ska jag jobba den här veckan.
Bara för att berättiga mig själv.
Så outsägligt torftigt.

"Words fail Norman Mailer yet again." Sa författaren Gore Vidal efter att författaren Norman Mailer slagit honom på käften.
Den som ändå vore så kvick.
Nu är Mailer död.
Livet svek honom till slut.

Orden sviker mig.
Och jag har ingen att slå på käften.

Det här har jag gjort snabbt och dåligt men jag publicerar det ändå.
Det här är ingen blogg, det är en tröst.

Det här är en dag då den ena meningen inte sympatiserar med den som kommer efter.
Det här är en dag då jag bara trycker på enter, enter, enter. För att skapa någon slags stil.
Den här dagen har ingen stil.
Det här är en dag då jag inte lyckas förklara skillnanden mellan don't och didn't för en av de få som verkligen vill veta.
Det här är en dag då man är blöt om fötterna. Och ful och dum.
Det här är en dålig dag.
Det här är en dag då jag är dålig.

(Jag kommer tillbaka när jag är bättre.)

Det här är väl ändå inte roligt? Eller?

Grattis far! Grattis farfar!

Dålig syn och grått hår är verkligen ett billigt pris att betala för allt gott jag fått av er två. För om jag någotsånär lyckats som människa här i livet, så är det bara för att jag stått på giganters axlar.

Ha en bra Fars dag!

Min kamera kan läsa tankar (del 3)

Ibland får jag känslan av att jag inte kommit på något alla andra redan vet. Som om jag går runt på ett svart moln av ovetskap. Dumhet. Men jag är väl inte dum? Kanske är det jag som vet något alla andra missat. Kanske är det bara jag som verkligen vet att det inte finns något annat än det vi ser, gör och är. Och det är inte mycket. I de flesta fall ingenting. Tomheten är det enda som existerar. "Usually I just walk these streets and tell myself to care", som Townes sjöng. Men varför gör jag det då? Varför sticker jag inte bara? Har alltid mått bättre på ställen där ingen vet vem jag är, där jag inte redan listat ut allting. Jag hatar att gå på Konsum. Risken att jag träffar någon bekant är alltför stor. Bara tanken på att se någon: måsta prata, skratta och le. Ställa frågor. Fan, jag bryr mig inte. Om jag ändå kunde bry mig. Men jag bryr mig bara om mig själv. Två år, tre, fyra, fem år till; kommer det bli någon skillnad? Jag vet inte. Fredag eller måndag spelar ingen roll för mig. Nu är det lördag och jag har inget inbokat, inget whatsoever. Snö eller sol gör det samma, natt eller dag, sommar eller vinter. Oavsett vilket kommer jag vakna, äta, sova och till slut dö. Fan, jag måste ta mig samman. Eller inte. Men den där DN-intervjun med Richard Ford var ju iallafall bra. När jag kommer hem ska jag läsa den igen.

"Jag har slagit in många pannben i Åsele"

Sa en man till mig ikväll. Redan vid niotiden. Konstigt. Han var väldigt trevlig. Pratsam. Men kunde tydligen bli lite aggressiv ibland.

Det han ville säga mig var att jag aldrig skulle ta med mig en för Åseleborna okänd flicka till Åsele. De blir helt galna. Männen alltså. Och då måste man börja slå in pannben. Man har helt enkelt inget val.

Jag nickade och log. Höll med. Ville inte reta upp honom. Men mest satt jag och funderade på om det är fysiskt möjligt att slå in ett pannben.

Framtiden

Kom just på att om någon skulle ta mig tusen dagar härifrån, bakåt i tiden alltså, så skulle jag sitta i exakt samma rum, på exakt samma stol, som jag sitter nu.
Det ni!
Det är ju inte så jäkla romantiskt.

Istället väljer jag att resa tusen dagar framåt i tiden. Det är ju omöjligt att veta var jag befinner mig, och vad jag gör då. Men man kan ju spekulera.
Troligen ligger jag på en matchvikt av 81 kg (har börjat brottas för att få muskler, och blomkålsöron som Musse Hasselvall). Jag har fått en essäsamling med titeln Saker jag alltid velat skriva, men ingen någonsin velat läsa publicerad av ett lokalt Umeåförlag vars redaktör är långväga släkt med kvinnan jag delar lägenhet med. Om henne vet jag inte mycket vid det här laget. Men hon skiter fullständigt i mitt tjat om Neil Young och Robero Bolaño, och därför passar vi mycket bra ihop. Dessutom har jag många spännande projekt på gång med Göterborgsanders. Arbetet flyter på bra trots att vi ibland drabbas av "creative differences". Men det löser vi genom att gå på Harrys och supa oss redlösa på personalrabattsöl. Jag jobbar fortfarande där förstås. Och vikarierar på sin höjd en gång i månaden, för att hålla mig á jour med läraryrkets utveckling. En gång sökte jag ett heltidsjobb på Östra Gymnasiet. Men det gick till obehörige Jesper, och den motgången fick mig att ge upp jobbsökandet helt. Och tog dessutom död på en lång och givande vänskap.

Jag dricker fortfarande inte whisky före 03:00. Och jag har slutat följa Luleås matcher via text-TV eftersom det är så förbannat svårt att hålla reda på vilken dag de spelar. Måndag, tisdag, torsdag, lördag, söndag? Jag fattar ingenting.

Men man vet aldrig. Kanske sitter jag på exakt samma stol, i exakt samma rum, som jag sitter nu.

När ett regn tar sig ner på insidan av kragen

I ett sovrum i centrum av Moskva, hänger Little Richard fortfarande kvar

En helt vanlig kväll

Jag satt och läste i fåtöljen. Efter en stund somnade jag och sov ett tag. När jag vaknade fortsatte jag att läsa.

Plötsligt insåg jag att jag inte hade någon aning vad klockan var. Konstigt. Jag tänkte efter och gissade på 18:45. Sedan slog jag på teven, kollade text-TV, och fick svaret:

18:10.

Skönt, då vann jag 35 minuter, tänkte jag och fortsatte att läsa.

Vad bra, för jag brukar alltid bli sugen på muskot sådär vid halv tre

Till alla hundägare

Jag är rädd för hundar. Jag litar inte på dem. Blev jagad som liten. Sånt sitter i.

Idag var jag ute och gick.
Efter ett tag möter jag ett typiskt Umeåpar: 28 år. Bor på Tomtebo. Den ene är nyanställd, den andra skriver ex-jobb. De kommer gåendes mot mig i sina Peak Performance-pannband och matchande gå-ut-och-gå-dressar som kostar mer än hela min garderob.
De är glada och friska.
Det är förstås vidrigt, men jag har lärt mig att hantera det.
Vad som skrämmer mig med bilden är det som kvinnan håller i handen: ett koppel. Ingen hund, bara ett koppel. Konstigt tänker jag, att ha ett koppel i handen sådär är ju som att cykla med hjälmen hängandes på styret.
Men jag förstår vad som finns i närheten och känner hur adrenalitet börjar pumpa.
Vi möts och jag tar ett tiotal steg till på skakiga ben. Då prasslar det till ifrån skogen. Ut kommer ett stort brungrått vidunder. Det rusar mot mig med tungan fladdrande som en nyfångad röding och ögonen som brinnande spelkulor.
Fan!
Jag fryser till is. Tänk på något annat, tänk på något annat! Tänker jag. Det har någon sagt att man ska göra. Man får inte bli rädd, det känner hunden. Men hur jävla lätt är det när Baskervilles hund fått upp kornet på dig? Hur lätt är det när man stirrar döden i vitögat?
Så allt jag tänker är: har jag tur så förlorar jag bara en arm.
Men även denna gång går det bra. Jag har tur. Aset tvärstannar vid mig och börjar lukta och nosa på mina ben. Pannbandskvinnan ropar något och hunden fortsätter till dem.
Jag andas ut.

När jag vänt hemåt för att byta byxor försvinner rädslan och ilskan tar vid. Jag vet att de tycker sin hund är den sötaste, snällaste och mest väldresserade i hela världen (det tycker alla hundägare), och det kanske den är också, men det vet ju inte jag! Hunden ska vara kopplad om det finns minsta risk att en annan människa är i närheten. Allt annat är förbannad brist på respekt.

Ponera att jag vore uppväxt med björnar. Jag älskar mina björnar, speciellt Nisse, han är min favvobjörn. Jag vet att Nisse aldrig skulle göra en människa förnär. Han älskar ju människor! Han älskar att nosa och snusa och mysa och puffa på dem. Speciellt barn. Nisse älskar barn. De luktar så gott.
Allt detta vet jag.
Men nog fan skulle jag koppla Nisse när vi var ute och gick ändå. Även fast det kanske irriterar honom litet, han vill ju verkligen ströva fritt, men med respekt mot mina medmänniskor som kanske, konstigt nog, är lite smårädd för björnar, så kopplar jag Nisse.
Det är ju sunt förnuft.

Nisse, eller "Sötis" som jag ibland kallar honom.

Jag är en diskplockare, lärarvikarie och hobbyskribent med förkärlek till musik, litteratur och meningsbyggnad

Och jag vet att även jag gjort flera roliga, mindre roliga, fåniga, korkade och direkt dumma grejer. Men vad fan, det är väl det livet handlar om?

Jag är en diskplockare. Per är en välrenommerad kreditriskanalytiker med lägenhet på Söder, bil och en gudabenådad gom för mat och vin

Men det är ju inte jag som ligger utfläkt på en skinnsoffa likt en romersk gaykejsare och äter melon.

Jag är en diskplockare. Johan är en välrenommerad psykologistudent med flickvän, bil och flera par snygga jeans

Men det är ju inte jag som gör dubbla V-tecken med ett par boxer på huvudet.

Jag är en diskplockare. Brorsan är en välrenommerad lantmätare med två lägenheter, flickvän och bil

Men det är ju inte jag som klär ut mig till jultomte mitt i sommaren.

Jag är en diskplockare. Christer är en välrenommerad VA-projektör med egen lägenhet och bil

Men det är ju inte jag som står och dreglar genom ett betonghål.

Tintin på engelska - inte alls som på svenska

Tintin är ful i mun.

William Carlos Williams

so much depends
upon

a red wheel
barrow

glazed with rain
water

beside the white
chickens.


Jag läste den här dikten för en högstadieklass en gång, men fick inte den reaktion jag önskade mig:
Elev 1: Hette han William i förnamn och efternamn?
M: Ja, med ett S på efternamnet; Williams.
Elev 1: Men så värt! Man kan ju inte ha samma namn heller! Som om jag skulle heta Nilsson Johan Nilssons.
Elev 2: Haha, mongonamn ju!
M: Ja, men vad tyckte ni om dikten?
Elev 1: Är du säker på att det inte var ett artistnamn? Som Orup, eller Jerry Williams?
Elev 2: Och Joey Tempest, DURDUNUNU DURDUNURNU THE FINAL COUNTDOWN!
M: Ja, lugna ner dig nu. Nej, jag tror det var hans riktiga namn. Men släpp det nu.
Elev 3: Eller Tomas Ledin.
Elev 1: Det är ju för fan inget artistnamn heller, idiot!
Elev 4: Haha! Ägd.
M: Men hörrni! Dikten, visst var den bra? Visar på hur enkelt poesi kan vara. Just den här stilen där poeten bara målar upp en bild, den kallas imagism. Och det unika med den här dikten är att delarna, de små styckena - även kallat stanzas - är formade som små skottkärror, precis som han skriver om. Ser ni det?
Elev 3: Micke Syd då? Är det ett artistnamn?
Elev 1: Varför inte Syd Micke Syds!?
Elev 2: Haha, king! Fan va nice namn! Låter nästan som ett dansband, haha!
Elev 4: Vem fan är Micke Syd?
Jag lämnar klassrummet, gråtandes.

Bloggschizofreni

Jag har två bloggpersonligheter: en som är elak och vill starta bråk, en som vill vara vän med alla.

Djävulen och Ängeln.

Ibland är det bara en kopp kaffe som skiljer dem åt.

Den förste skriver ett plumpt inlägg om dvärgar.
Båda tar en kopp kaffe.
Sedan tar den andre bort inlägget.

Allt blir frid och fröjd.
(Och lite tråkigt.)

Haruki Murakami

"I gamla ryska romaner är brev något man bränner under vinterkvällar i den öppna spisen. Man bränner dem inte indränkta i matolja en sommarmorgon i sin trädgård. Men i den osköna, realistiska värld vi lever i händer det faktiskt att man genomsvettig bränner brev en sommarmorgon. Det finns ett och annat man inte kan välja här i livet. Det finns gånger då man inte kan vänta till vintern."

Britt-Marie har verkligen fattat vad som menas med "sunt liv"

I våras pluggade jag engelska här i Umeå. Jag läste en kurs där vi sysslade med att översätta svenska texter till engelska. När det går riktigt bra behöver man inte ens tänka, utan översättningen sker per automatik, och ibland kan det därför bli lite väl "direkt".

En dag när jag gick hem från plugget hade jag således ofantligt roligt åt en simpel presentbutik:

Christer gillar rör

M: Ärligt talat Christer, jag börjar bli lite less på det här.
C: Vadå?
M: Att fota dig och dina jävla rör. Förra helgen var det Nordmaling och veckan innan Sorsele. Det börjar bli lite jobbigt.
C: Ja, men alltså du har dina böcker, varför kan inte jag få ha mina rör?
M: Javisst, men jag ringer inte dig klockan åtta en söndagsmorgon och frågar om du kan komma över och läsa högt ur Doktor Glas.
C: Nej, kanske inte. Men om du skulle göra det så skulle jag kila över på direkten.
M: Knappast. Du har inte tid. Du sitter ju och googlar nya rörprojekt.
C: Mmm...
M: Det är fyra grader varmt och snöslask, ser det ut som om jag vill fota rör just nu? Jag jobbade till tre igårnatt, jag är svintrött.
C: Jaja, men jag behöver de här bilderna till träffen imorgon.
M: Vilken träff?
C: Med pipespotting-klubben. Vi har ju träff första måndagen i varje månad, det vet du väl?
M: Jaja. Snabba på nu.
C: Okej, ta bara några därifrån, lite snett från höger så det blir motljus. Förresten, vet du vad det här röret kallas?
M: Håll käften.

Har påven en lustig hatt?

Detta är Charlotte och Carl Cederschiöld. De är moderater. Charlotte sitter i EU- parlamentet, och maken var tidigare finansborgarråd i Stockholm. I dag utreder han bl.a. trafiksituationen i Stockholmsområdet.

Tror ni att de betalar sin städhjälp svart?
Tror ni att de agar sina barnbarn?
Tror ni att de sover hängandes upp och ner i ett mausoleum på baksidan av sin villa på Lidingö?

Nu kommer det att se ut såhär fram tills april

"Vad härligt med snö, det blir ju så ljust!"
Säger vissa.

"Skjut mig."
Säger andra.

Jag har ett skrikande barn inne i mitt huvud

And it's not leaving without a fight.