Alla älskar att färglägga

Imorse klockan åtta när jag satt på franskalektion med klass 6b och färglade siffror uppfylldes jag av ett fullkomligt lugn. Den totala harmonin gled över mig: jag var en bra människa i en vacker och problemfri värld.

Jag tänkte att det är detta jag vill hålla på med i resten av mitt liv - färglägga saker. Sitta på en skön stol och få vita ark serverade framför mig. Ark med ett mönster av konturer som ska färgläggas. Mitt enda bekymmer är att hålla mig inom ramarna. Ge det färglösa färg, det döda liv.

Och jag tänkte att det är så skolan borde se ut; från lekis till och med gymnasiet får eleverna oändligt med vita papper fyllda med olika färglösa mönster. Mönstret blir mer och mer komplicerat, ytorna blir mindre och mindre och ska färgläggas med fler och fler färger, ju äldre eleverna blir. Samtidigt som de gör detta går läraren runt och rabblar kunskap: huvudstäder, grammatik, kostcirkeln, multiplikationstabellen, etc. Och läser högt ur de stora verken: Madame Bovary, Doktor Glas, Begreppet Ångest, Das Kapital, etc. Medan eleverna färglägger under tystnad, i harmoni och lycka, fullständigt omedvetna om att de faktiskt lär sig något.

Ty inget gör en så lugn och mottaglig som att färglägga saker.