Dylan och kaffe

Ibland känner man sig trött, blek och less. Då släcker jag ner, slår på "Idiot Wind" med Bob Dylan och lägger mig på sängen tills jag mår bättre. Det hjälper nästan jämt.

Det är med Bob Dylan som det är med kaffe; man måste lära sig att älska det.

Först förstår man inte storheten. Man tycker det är överskattat och gammaldags.
Men när man börjar fundera på det verkar det ju som om alla som kan något om musik älskar kaffe. Och det verkar som om alla artister man redan gillar inspirerats av kaffe. Så självklart måste även jag dricka kaffe. Allt annat vore ju otänkbart.
Dessutom känner man sig utanför när man inte spisar Dylan. I personalrummet, i korridorköket, på caféet, överallt sitter glada och trevliga människor med sina rykande koppar Dylan. Men inte jag. Man gör allt för att ändra på saken. Man tvingar i sig floder med Dylan. Man önskar en Dylanbryggare i julklapp, och man får den och man tokbrygger Dylan; försöker verkligen pressa det i sig. Men det smakar illa: skränigt, monotont och alldeles för mycket munspel.
Till slut ger man upp.

Månaderna går.
Kanske till och med år.
Och så en dag, helt plötsligt, händer det: man provar kaffe igen, mest av en slump, och man älskar det!
Kanske beror det på ett mijöombyte eller ett kraschat förhållande. Kanske har smaklökarna vuxit till sig. Kanske går det inte att förklara.

Och när man väl älskar kaffe, när man väl etablerat beroendet, då fungerar inget annat. Förr kanske det gick med lite Coca Cola eller en kalldusch, men nu räcker det inte längre, nu behöver man riktigt kaffe. Allt annat känns blekt och smaklöst i jämförelse. Det har ingen effekt. Man måste ha kaffe. Gärna mörkrostat. Utan mjölk och socker förstås.

One more cup of coffee for the road,

one more cup of coffee 'fore I go,

to the valley below.