Min kamera kan läsa tankar (del 3)

Ibland får jag känslan av att jag inte kommit på något alla andra redan vet. Som om jag går runt på ett svart moln av ovetskap. Dumhet. Men jag är väl inte dum? Kanske är det jag som vet något alla andra missat. Kanske är det bara jag som verkligen vet att det inte finns något annat än det vi ser, gör och är. Och det är inte mycket. I de flesta fall ingenting. Tomheten är det enda som existerar. "Usually I just walk these streets and tell myself to care", som Townes sjöng. Men varför gör jag det då? Varför sticker jag inte bara? Har alltid mått bättre på ställen där ingen vet vem jag är, där jag inte redan listat ut allting. Jag hatar att gå på Konsum. Risken att jag träffar någon bekant är alltför stor. Bara tanken på att se någon: måsta prata, skratta och le. Ställa frågor. Fan, jag bryr mig inte. Om jag ändå kunde bry mig. Men jag bryr mig bara om mig själv. Två år, tre, fyra, fem år till; kommer det bli någon skillnad? Jag vet inte. Fredag eller måndag spelar ingen roll för mig. Nu är det lördag och jag har inget inbokat, inget whatsoever. Snö eller sol gör det samma, natt eller dag, sommar eller vinter. Oavsett vilket kommer jag vakna, äta, sova och till slut dö. Fan, jag måste ta mig samman. Eller inte. Men den där DN-intervjun med Richard Ford var ju iallafall bra. När jag kommer hem ska jag läsa den igen.