Idag var jag ute och gick.
Efter ett tag möter jag ett typiskt Umeåpar: 28 år. Bor på Tomtebo. Den ene är nyanställd, den andra skriver ex-jobb. De kommer gåendes mot mig i sina Peak Performance-pannband och matchande gå-ut-och-gå-dressar som kostar mer än hela min garderob.
De är glada och friska.
Det är förstås vidrigt, men jag har lärt mig att hantera det.
Vad som skrämmer mig med bilden är det som kvinnan håller i handen: ett koppel. Ingen hund, bara ett koppel. Konstigt tänker jag, att ha ett koppel i handen sådär är ju som att cykla med hjälmen hängandes på styret.
Men jag förstår vad som finns i närheten och känner hur adrenalitet börjar pumpa.
Vi möts och jag tar ett tiotal steg till på skakiga ben. Då prasslar det till ifrån skogen. Ut kommer ett stort brungrått vidunder. Det rusar mot mig med tungan fladdrande som en nyfångad röding och ögonen som brinnande spelkulor.
Fan!
Jag fryser till is. Tänk på något annat, tänk på något annat! Tänker jag. Det har någon sagt att man ska göra. Man får inte bli rädd, det känner hunden. Men hur jävla lätt är det när Baskervilles hund fått upp kornet på dig? Hur lätt är det när man stirrar döden i vitögat?
Så allt jag tänker är: har jag tur så förlorar jag bara en arm.
Men även denna gång går det bra. Jag har tur. Aset tvärstannar vid mig och börjar lukta och nosa på mina ben. Pannbandskvinnan ropar något och hunden fortsätter till dem.
Jag andas ut.
När jag vänt hemåt för att byta byxor försvinner rädslan och ilskan tar vid. Jag vet att de tycker sin hund är den sötaste, snällaste och mest väldresserade i hela världen (det tycker alla hundägare), och det kanske den är också, men det vet ju inte jag! Hunden ska vara kopplad om det finns minsta risk att en annan människa är i närheten. Allt annat är förbannad brist på respekt.
Ponera att jag vore uppväxt med björnar. Jag älskar mina björnar, speciellt Nisse, han är min favvobjörn. Jag vet att Nisse aldrig skulle göra en människa förnär. Han älskar ju människor! Han älskar att nosa och snusa och mysa och puffa på dem. Speciellt barn. Nisse älskar barn. De luktar så gott.
Allt detta vet jag.
Men nog fan skulle jag koppla Nisse när vi var ute och gick ändå. Även fast det kanske irriterar honom litet, han vill ju verkligen ströva fritt, men med respekt mot mina medmänniskor som kanske, konstigt nog, är lite smårädd för björnar, så kopplar jag Nisse.
Det är ju sunt förnuft.
Nisse, eller "Sötis" som jag ibland kallar honom.
7 kommentarer:
jag håller helt med dig. gjorde praktik på mariehemsskolan för ett tag sedan och blev tvungen att möta en och samma hund varje morgon vid nydala. ett riktigt argt vidunder med en mankhöjd på 2 decimeter. varje morgon samma visa. jag försökte visa en cool fasad fast blodet redan frusit till is för länge sen, vidundret atackerade, jag skrek ett pipit dödsskrik och hoppade tre meter bakåt medan tantan drog lite löst i kopplet. okopplat som kopplat ska monstren inte få spelrum att anfalla.
kanske dags att dra ihop nått fackeltåg mot dessa respektlösa hundägare.
Haha, min hund knäcker din "sötis" när som helst
Ahh .. rätt så !
Hundar är potentiella mördare ..
tänk Cujo ! känner igen situationen .. varje park är ett minfält och en tur på en motions-slinga är förenat med livsfara .
Tack för ert stöd!
Vi borde starta en grupp:
"Rädd men stolt!"
Eller:
"Hundar är INTE människor"
Eller:
"Why let the dogs out?"
Eller:
"En hund - ett skott!"
Eller:
"Var mans rätt till en trygg promenad"
Eller nåt annat. Huvudsaken är att vi gör något åt problemet.
a: vi får nog starta dressyrkurser för hundrädda: -)
Godiva: Japp, definitivt.
Kanske kan börja med lite valp-klappning på mini-Skansen
Jag anmäler mig. Vill ju verkligen gilla hundar. Vill gilla allt levande. Men det är inte så lätt.
Skicka en kommentar