Ingenting och allt

Jag ligger i pojkrummet och kan inte sova och tänker att det hjälper om jag spontanskriver lite blaj - i bästa stream of counsciousness-anda (ostrukturerat, ogenomtänkt, och okontrollerat) - om året som gått och året som kommer. Så kan jag publicera det nu och vakna kallsvettig om ett par timmar och radera allt.

Jag vet att nyår egentligen bara är ännu en dag, en ny vecka, och egentligen inte början eller slutet på någonting. Trots det är det årets mest definitiva dörr som stängs, och dörr som öppnas.
2007 kände jag ingenting eller så kände jag så mycket att det var lättast att inte känna någonting. Vilket till slut blev en vana. Kom hem från Irland och flyttade in i ett hus ovanför en blombutik där vi såg kunderna från köksoffan och rullade apelsiner efter golvet som lutade och vi älskade varandra, och jag älskade att köksgolvet lutade och att vi såg kunderna från köksfönstret och på högtidsdagar var de så många att det var bilkö på vägen och ibland hände det att vi köpte en blomma till vår egen boning, kanske i samband med att vi betalade hyran svart i näven på ägaren av blombutiken. Jag fick en idé och mailade Västerbottens-Kuriren; blev betald och publicerad, och klev upp tidigt en lördag morgon för att gå till spelbutiken på hörnet och köpa tidningen där jag såg mitt namn i tryck och kände…ingenting. Jag bryggde kaffe och vi löste melodikrysset och sedan kanske vi promenerade längs älven eller bara kollade på kunderna. Eller läste i soffan och lyssnade på trafiken. Det var fint. Lördag blev söndag och sen måndag och veckorna gick. Snart tog jag examen och då kände jag, just det, ingenting. Det blev sommar och vi flyttade ut, gjorde slut (men hann med att sola och bada på en strand som jag glömt namnet på) och det kändes. Sommar. En roman. Jag skrev verkligen en roman. Gjorde som jag sagt att jag skulle göra: inget sommarjobb, utan bosätta mig i torpet med ensamheten och havet och konserver, och verkligen skriva den där romanen. Och det gjorde jag. (Även fast jag inte bodde där så länge, och inte åt upp alla konserver – men det hände att jag gick på ängen med blommor upp till höften och kände mig som en riktig poet. Eller satt på bryggan och bara tänkte, nästan i nirvana.) Men vad blev det för bättre av att skriva romanen? Refuseringsbreven gjorde mig inte olycklig – de var ju väntade. Det var känslan efter sista punkten som gjorde mig tom. Återigen frånvaron av tillfredställelse. Ingentingkänslan. Nu då? Tänkte jag.
Ingenting.
Det blev höst och jag fruktade ångesten men det blev mest apati. Ida var i Mexiko och jag var ingenstans. Det blev vinter och det snöade och töade och jag klev upp tidigt och frös om stjärten som satt på kall sadel genom hela Umeå till ett högstadium fyllt av vilsna kids och självmordsbenägna vuxna. Jag log och drack kaffe. Jag sov på sängen flera gånger varje dag och skrattade med Sannagranne, och polispatrullen som lirade sax och hade sex i rummet bredvid. Jag läste böcker och skrev recensioner och tips för en tidning, och bloggade och bloggade och ibland sa någon att det var bra bra, eller kul kul och jag bara ryckte på axlarna och kände…ingenting. Började diska och slita på en pub och det kändes bättre än allt annat. Jag kände…någonting; värk i ryggen, eller hälen: sviterna av ett långt arbetspass. Svett. Det var bra. Annars pluggade jag på halvfart. Socialiserade på halvfart. Levde på halvfart. Festade på halvfart. Sökte jobb på halvfart. Lärarjobb alltså. Framtiden som fanns där framme framför allt annat, nästan lite dolt, bakom något suddigt och konturlöst, som ett hot eller löfte; vad det än var så fanns det där framme. Lite som liemannen. Men liemannen blir ens vän när man slutar drömma, och tanken på heltidsjobb blev plötsligt realistisk och allt blev realistiskt och kanske tråkigt för jag var ju ändå ingen författare eller vad i helvete jag nu trodde (drömde, önskade, inbillade) att jag var. Men jag älskar att skriva. Då lever jag. Nästan bara då. Och jag tycker verkligen Philip Roth skriver helt fantastiskt – varje mening är perfekt (åh som jag önskar att jag kunde skriva så!) – men på vilken fest och i vilket forum kan jag prata om det? Jag ska verkligen dra igång bokcirkeln igen. Det lovar jag. Jag inser ju att jag trivs med folk – då känner jag något; antingen avsky och en önskan att försvinna, eller harmoni och en önskan att stanna, stanna, stanna och visa hur bra jag är. För det är jag. Oj, om ni bara visste hur bra jag är! Denna djupt rotade kärlek till mig själv (tack mor och far!) är motsägelsefull och tvetydig: oftast är jag ju bäst men ibland blir jag så satans svag och illamående av mig själv. Detta ständiga tvivel, var kommer det ifrån? Och jag bryr mig mindre och mindre om vad jag säger eller skriver – ju personligare och obekvämare desto bättre – för jag hatar när det blir trist och tråkigt (åh herregud det får inte bli tråkigt!), och jag vill sticka ut och sticka till. ”I will not prate in platitudes to please the adults.” Jag är ett barnsligt barn. Folk snackar om att de har barnasinnet kvar: häll käften! Jag har inget annat sinne. Barnet och döden – det är allt. Och jag är social, social, social och glad, glad, glad och kanske till och med rolig när det krävs trots detta mörker som ibland tornar upp inom mig, men jag döljer det med ironi och spratt. Om jag ändå haft något verkligt att plågas över: fattigdom, svält, sorg eller sjukdom, så jag slapp slitas med banaliteter. Jag vill slå mig blodig och bryta ben, istället för att leva med konstant nageltrång.
Nu är snart 2008 här och jag har så mycket att ge men jag vet inte vad det är för något eller vem jag ska ge det till. Men jag ska låta livet spöa skiten ur mig för att sedan ta revansch och kanske (förhoppningsvis) resa långt, långt bort där jag känner någonting.
Men först ska jag sova. För allt börjar med att man vaknar.