Marcus har inte bloggat länge men tänker redan sluta. Det borde han inte göra, ty hans blogg håller i all sin enkelhet en mycket hög klass. Det är värmande och småhumoristiska vardagsbetraktelser från en gymnasiekille (tror jag) någonstans i Sverige. På något outgrundligt sätt känns det så äkta att det lika gärna skulle kunna vara ett litterärt projekt av Stig Larsson, eller varför inte Matti Alkberg?
Läs till exempel inlägget "Första dagen på lovet", eller "Rahléns - Åhléns 1-0". Förstår ni inte hur bra det är, så är det er det är fel på, inte skribenten.
Marcus, det är svårt att säga det här utan att låta stöddig och dryg, men att läsa din blogg är som att läsa mig själv - den jag var i din ålder, typ för sju år sedan. Och ärligt talat var jag en bättre människa då. På något sätt kan jag alltså återuppleva en del av mitt liv genom dig, men utan att behöva smutsa ner fingrarna. Ta inte ifrån mig det nöjet!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar