Det bästa med att bo med en polisstudent är att man kan få honom att göra vad som helst, bara genom att påstå att han inte klarar av det.
Som att äta 22 chokladbitar ur en Paradisask. På tio minuter. Utan vatten.
Han började tugga lugnt men målmedvetet. Två bitar i minuten borde inte vara något problem. Trodde han, och även jag.
Sanna kom ut i köket och frågade vad vi åt till middag.
"Köttfärssås och spaghetti." Svarade jag.
"Choklad!" Svarade Polisen likt ett lyckligt och smått sinnesförvirrat barn. Han var inte trettio år längre, han var sju och hans högsta dröm hade just gått i uppfyllelse; att få äta choklad till middag. (I vanliga fall brukar han äta glass, eller i bästa fall toastade mackor och ett glas oboy.)
Han kämpade väl, men klarade bara tjugo. Kvar i asken låg marsicrèmen och en mjuk toffee och stirrade upp på honom. Bittert.
Och därmed cashade jag in en middag. En riktig middag.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar