Plötsligt händer det!

Det finns vissa saker som är större än stolthet och privata bestämmelser. Saker som gör att man måste se mellan fingrarna och kompromissa.

Som ett vackert SMS.

Strax efter nio imorse väcks jag av det bekanta plinget. Jag fingrar trött på mobilen och läser igenom ett ovanligt långt meddelande från en god vän hemifrån Kramfors. Först tror jag att det är ett sånt där idiotiskt massutskicksskämt. Men det är det inte. Det är raka motsatsen: direkt från hjärtat - oputsad småstadspoesi. Det är gata, det är fylla, de är manlig vänskap och unconditional love:

Klockan är 0450 telefonen ringer. Ecka han fryser och är på min gata han vill sova hos mig jag säger ja. Tio minuter senare han kommer in med hicka och är stenfull och sluddrar nått. På hans tröja står det only god can judge me.

Jag läser en hel del poesi och prosa. Det är ett av mina främsta skäl till att leva. Och jag kan utan att överdriva säga att detta korta stycke samtidslitteratur är det bästa jag läst på mycket länge. Det är först nu flera timmar efter jag fått det jag börjar förstå dess enorma kraft. Meningen "Ecka han fryser och är på min gata han vill sova hos mig jag säger ja" kan ingen svensk författare leverera idag. Trots desperata försök. Ronnie Sandahls hela debutroman är en jakt efter just den meningen, den känslan. Men han fann den inte. Den går inte att finna om man inte lever i den.

Nu kryper jag in i grottan igen. Tills nästa möte med den realistiska skönheten.