Redaktionsmöte på SVT:s barnprogramsavdelning, någon gång i mitten av åttiotalet

A: Fan hörni, kidsen börjar svika Björne. Vi måste ha något nytt, något fräscht inslag vi kan slänga in. Ingen jävel bryr sig om de här trasdockorna längre. Tecknat är passé. Barnen vill se riktiga grejer, tung skit, om det verkliga livet.
B: Jag såg en grej på finsk teve: bloopers med barn. De föll från träd och gungor, och fick bollar i magen och sånt. Skitkul.
A: Nej nej! Inga bloopers. Det är så billigt, till och med för ungarna. Vi ska ha riktig realteve. Något dokumentärt, som de kan känna igen sig i. Kom igen nu! Är det ingen som har något annat? Vad som helst.
Tystnad.
C: Ja, jag vet inte om det är något, men brorsans unge va, han är mongoloid. Jäkligt kul att sitta och titta på. Hittar på helt galna grejer. Man kan ge honom vad som helst: en pinne, lite gräs, en skalbagge, och du kan ge dig fan på att han gör något helt oväntat. Typ stoppar skiten i munnen.
B: Vad sitter du och säger? Vi kan väl för fan inte visa ett program om en utvecklingsstörd pojke? Va?! Du kan väl inte mena att vi ska tjäna pengar på din efterblivne brorson?
C: Ja, alltså...jag tänkte bara att...
A: Det är ju fullständigt briljant!
B: Va!?
A: Ja, och billigt! Vi filmar killen, helt rakt uppochner; ingen klippning, inget manus, ingenting. Bara ett litet mongo som röjer runt.
C: Ja, nu vill jag kanske inte att han ska kallas mongo...
A: Det skulle du tänkt på innan du kläckte idén. Vad heter pojken?
C: Joel.
A: Okej. Vad gör han på dagarna?
C: Går på dagis. Han är sex år.
A: Lysande, det är ju precis vår målgrupp! Vad sysslar han med på dagis då, vad kan ett program gå ut på liksom?
C: Ja alltså, vanliga grejer. Han badar, leker, åker pulka, luciatåg, försöker läsa, springer runt, käkar...du vet, vanliga dagisgrejer. Och just det! En gång var han på ett stort jävla kalas. Det gillade grabben.
A: Fan, det här är ju hur bra som helst! Såna där mongon är ju grymt charmiga! Jag kan tänka mig ett helt avsnitt som bara gå ut på att han äter grus och småsten. Och hans morsa försöker stoppa honom - vilket jäkla drama! Ring hans föräldrar och ordna det här. Vi börjar filma så fort som möjligt. Pojken lär ju ändå inte fatta någonting. Sedan fixar vi en klämmig signaturmelodi och saken är biff. Bra jobbat!
C: Han gillar att titta på fiskar också, som simmar runt.
A: Jaja, nu tar vi kaffe.

Resten är TV-historia. Kommer ni ihåg? Annars kan ni kolla in det här.
(Notera att det är karaktären A som kallar Joel för mongo, inte jag. För mig är han en glad och intressant människa som ökade förståelsen bland oss normalbegåvade gentemot personer med Downs syndrom.)