Jag svär.
Det finns kvällar då Mattias Alkberg BD är Sveriges genom tiderna bästa band, och "Nere på parkeringen" är Sveriges genom tiderna bästa låt.
Ikväll är en sån kväll.
Håkan Hellström och Lasse Winnerbäck i all ära, men ni kommer inte ens nära - Matti Alkberg i min hjärna.
Och alla ni som inte ens gett, eller vi ge Alkberg en chans; well, ni kan dra åt helvete. Jag orkar inte längre. Jag är less på alla dåliga människor och all dålig smak. Jag är less på att Winnerbäck drar fulla hus två dagar i rad på Umeås största venue, medan Ulf Stureson, förband till BD ikväll, är nio gånger bättre och drar fyrtio pers.
Men vem fan bryr sig?
Stig upp och gå till ert jävla jobb.
Har kommit för nära, den tunga stjärnan.
Det var en perfekt kväll, bortsett från en liten detalj. En okänd man i garderobskön uttryckte det bäst:
"Det var synd att det inte var något piano."
Det var sannerligen synd att det inte var något piano.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Nu är du bara för jävla bitter!
/is
tack för att ni saknade pianot. det värmde, samtidigt som jag fick lite dåligt samvete, och gärna hade velat vara där.
Is: ja, men inte bara bitter. Jag var lite full också.
Teg: det gör inget. Eller jo, lite gör det nog.
Åh tack. Verkligen.
Skicka en kommentar