Ska jag stå bakom katedern igen, framför högstadieklassen.
Likaså torsdag och fredag.
Det är roligt. Det är inte det. Ibland är det till och med riktigt roligt. Som när man går igenom klasslistan, ropar upp namnen, och de svarar: JA, JA, JA...och sen blir det plötsligt tyst vid ett namn, och någon skriker SPEC! istället. Det är roligt. Då skrattar jag. Och så kommer ett lustigt namn som jag säger fel, och då skrattar de. Idag råkade jag säga Elisabeth istället för Elias. Mycket uppskattat.
(För övrigt önskar jag att jag vore spec-lärare på heltid. De är de roligaste lektionerna. Då man får sitta med tre, fyra, fem elever och bara snacka skit, om lite allt möjligt. Då trivs jag. Då är alla elever bra elever.)
Men vetskapen att jag ska vara där, på bestämd tid, gör att jag känner mig väldigt begränsad.
Vingklippt.
Som om jag inte är tillåten att göra vad jag vill fram till dess. Inte tänka på vad jag vill och inte resa in i den andra världen där allt vackert skapas. Jag måste stanna i den här; den realistiska, pragmatiska världen. I den värld man sitter i personalrummet och säger: Vad härligt med snö! Och så säger någon annan: Ja, hoppas bara vi får behålla den ett tag. Och så fortsätter den förste: Ja, det är ju så jobbigt med slasket.
Blablablablablablablablabla...och i ett hörn sitter den där tyste vikarien och läser Västerbottens-Kuriren, del två, om någon innebandyyngling som vunnit JVM eller nåt.
Efter en halvtimme byts paret ut mot ett annat som säger exakt samma sak.
Och i ett hörn...
Den världen. Tråkvärlden. Jag vet att man kan trivas där. Jag vet att jag måste trivas där. Jag vet att det är där min framtid finns. Jag vet. Men jag måste bara vänja mig. Jag måste lära mig att hantera den världen; lära mig att skapa egna tankar även där.
Jag måste lära mig att bli en arbetande bloggare.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Bäste arbetande bloggare: Den där väderskiten kör man bara när det sitter en vikarie i ett hörn och läser tidningen eller när någon vimsig elev kommer in för att låna telefonen för att h*n har glömt sina gympakläder. I verkligheten är det lika mycket flum, svammel och förvirring i lärarrummet som i korridorsköket. Och det är det som är så skönt. Vi blir inte stofiler för att vi börjar arbeta. I just det här jobbet tillåts man inte vara någon stofil.
Kör hårt M!! Du blir säkerligen en av världens bästa lärare!!!
Tack Sofia. Du återger mig alltid hoppet om en lycklig framtid inom skolvärlden.
Skicka en kommentar