Socialpsykologi och bloggsamhället - en personlig lekmannaanalys

Under det korta blogguppehållet upptäckte jag en intressant förändring hos mig själv.

Jag blev plötsligt osedvanligt social. Så till den milda grad att jag av vissa uppfattades som påflugen och alltför intensiv. Vilket kan vara svårt och tro. Men så var det. Jag var inte mig själv. Jag pratade med allt och alla. När jag inte längre kunde skriva det på bloggen, var jag ju tvungen att tala om det för någon. Jag sökte med ljus och lykta efter sällskap, kärlek och framförallt bekräftelse. För det var ju just det jag inte längre fick när jag inte bloggade. Med bloggen kunde jag känna att jag existerade hela tiden, eftersom det fanns en liten chans att just nu, nu och nu läste någon stackare något jag hade skrivit, och på så sätt registrerade min existens. Men utan den tanken tynade jag sakta bort. Det kändes som att jag inte fanns om jag inte fanns tillsammans med någon annan. Jag som trodde jag var så stark, jag med mitt superego; utan blogg föll det samman som ett korthus, och jag insåg att jag som alla andra behövde folk omkring mig. På riktigt.

Men denna tid har inte bara varit dålig. Inte alls. Det har varit lite som en exkursion i det lyckliga livet. Jag upptäckte hur roligt det faktiskt kan vara att umgås med folk, hur förbannat bra vissa människora kan vara. Och jag har breddat mitt kontaktnät: ytliga bekantskaper har etablerats till äkta vänskap, äkta vänskaper har fått ännu mer djup och nya bekantskaper har gjorts - bekantskaper jag gärna har kvar trots att jag nu återgår till rollen som den kaxige bloggaren. Därför ska jag försöka blogga med måtta den här gången.