Tönnebro

Försöker skriva något fint om vägkrogen/rastplatsen i Tönnebro, men det är svårt att producera något fint ombord på en buss.

Tönnebro är ju speciellt på något sätt: början och slutet av en resa. Så var det när man var liten och vi åkte på bilsemester varje sommar. Efter Tönnebro kunde allt hända, i sydlig riktning alltså. Det var porten till friheten, till Europa och den bästa månaden av året.

Tönnebro i nordlig riktning var en dyster upplevelse. Då var resan över och friheten slut. Tönnebro var ju oftast sista stoppet innan Kramfors. Det kändes som helvetets förgård. Där, i Tönnebro, kunde det ibland hända att morsan träffade på någon bekant (det är oftast mamma som träffar på bekanta), och då visste man att det roliga var slut. Det bästa med semester är ju just att man inte riskerar att träffa på några bekanta.

Den sista färden, bilresan från Tönnebro till Kramfors, var dränkt i melankoli och en ovanlig tystnad. Familjen förberedde sig för livet; tvången, tiderna, kallpratet, mötena, lektionerna och väckarklockans bittra signal som nu väntade där hemma.