I dagens DN finns en liten påminnande notis om Roberto Bolaños roman "De vilda detektiverna". Ni som är måttligt läskunniga och inte huggit in i detta mästerverk än bör genast göra det. Jag skojar inte. Jag skulle kunna tipsa er om bra musik och litteratur varje dag, men det gör jag inte, för jag vet att ni skulle tröttna och det skulle tappa sin effekt. Men när jag väl gör det, då ska ni veta att jag menar allvar. Lätt varannan dag tänker jag på den här boken. Den finns alltid med mig, men ändå inte. Jag kan sakna den som en förlorad vän. Ligga sömnlös mitt i natten och tänka på något som hände, något som sades, eller hur det egentligen gick där i slutet i den mexikanska öknen.
Jag läste den i våras och det var den största läsupplevelsen sen, ja någonsin. Helt förstummad och utan att kunna utbyta min upplevelse med någon tvingade jag Ida att läsa den. Hon älskade boken. Sedan Jesper. Samma reaktion. Nu vägrar han lämna tillbaka den tills han fått exemplaret han beställt. Jag förstår honom. Man vill nämligen alltid ha den vid sin sida.
Ingen av oss kan riktigt säga varför vi älskar boken. Den är på över 700 sidor och handlar i stort sett om ingenting. All logik talar emot den. Men tro mig, den är magisk.
I en perfekt värld skulle den här romanen ligga etta på försäljningslistorna och Liza Marklund sitta i kassan på Konsum.
Funderar på att starta ett svenskt Roberto Bolaño-sällskap. Men jag vet inte riktigt hur man går tillväga.
Hatar när folk säger att den här boken, eller den här filmen, förändrade mitt liv.
Men "De vilda detektiverna" förändrade tamefan mitt liv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar