I matsalen. Jag har just lastat på pannkakor och sylt då jag hör någon ropa mitt namn. Det är den tyste killen från lektionen innan. Han sitter ensam vid ett bord. Jag går mot honom.
Vid bordet bakom sitter fem riktiga högstadiegangsters. De går förmodligen i nian. Fullständigt apatiskt inställda mot utbildning. Grova i mun.
En av dem, en tjock kille i keps, håller upp en bit pannkaka ovanför huvudet på min bordskamrat och ser på mig förväntansfullt. Som att jag skulle bli imponerad av hans infall. Jag ser honom i ögonen.
"Gör du det där då..."
Jag hejdar mig. Vet inte vad jag ska säga och förstår att det jag sagt inte var vidare intellektuellt eller pedagogiskt. Men vad fan gör man? Jag blir helt vansinnig. Känner hatet bubbla upp inom mig.
Idioten drar tillbaka armen och vänder sig om till sina polare. De skrattar.
Jag blir nästan rädd för mig själv och vad jag hade gjort om han verkligen släppt pannkaksbiten i huvudet på pojken.
Min bordsgranne låtsas som ingenting. Som om han inte ens sett vad som höll på hända honom. Men det gjorde han. Det gör han varje dag.
Och jag känner mig helt uppgiven. Jag vill göra något, men vad?
Någon slags kurator skulle man kanske bli. Någon som har i uppgift att hjälpa dessa elever. Men det fungerar inte så länge man titulerar sig kurator. Inte på skolor. Kuratorerna borde gå undercover som vaktmästare eller tatuerade lärarassistenter. Såna som inte gör något, men ser allt. Såna som har en välgrundad respekt hos eleverna. Såna som man inte skäms för att tala med - tvärtom.
Eller så blir jag en skolbödel. Någon som rensar upp. Som bara går efter sina känslor, och dödar så fort det svartnar för sinnet.
Då hade jag haft blod på fingrarna efter den här dagen.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Trist. Men tänk på att det är mobbaren det är mest synd om! Eller jag menar slå honom hårt.
Skicka en kommentar