Jönssonligans kamp - en kamp om livet

Livet är som att klättra uppåt genom en skitig jordtunnel. Längst däruppe ser man målet: meningen med livet, i form av ett blått himmelsöga som tittar ner mot en. Man vet att om man tar sig dit så är lyckan gjord. Men det är lättare sagt än gjort. Klättringen tär på krafterna. Man får inget riktigt grepp, jorden lossnar från väggarna och man halkar nedåt. Frustrerat försöker man hårdare och hårdare men man halkar bara längre ner.

Ibland vänder olyckan till tur. Man får hjälp av tidvattnet och flyter upp på en badboll av rutin och erfarenhet, ändå upp till vårt livs kassaskåp som gömmer nyckeln till alla gåtor och problem. Men just som vi ska knappa in kombinationen klantar någon till det. Vår ende vän, en försupen gammal klasskamrat med fäbless för sprängmedel, som man blott av barmhärtighet fortfarande umgås med, drar ned en till botten igen. Lyckobubblan spricker och med armarna utsträckta mot målet sjunker man sakta ned i fördärvet. Man var så nära, men nu ligger man längst ner igen, och är dömd till att drömma. Bara drömma, aldrig uppnå.

Så känner jag mig ofta. Ett missanpassat geni. Precis som Sickan i Jönssonligan på Mallorca.