Jag och Mange bröt nyss upp dörren och fann tokfan sitta halvnaken vid fönstret och läsa. Hela rummet stank av svett, avföring och kaffe. Han svarade inte på tilltal. Reagerade inte ens. Inte förrän jag gick fram och drog upp persiennen. Då gav han mig ett blixtsnabbt karateslag i sidan, alldeles ovan njuren, utan att släppa fokus från boken. Då blev jag riktigt jävla orolig eftersom Mikael aldrig någonsin visat tillstymmelse till aggressivitet så länge jag känt honom.
Mange stod förbluffad även han. Vi är snart färdiga psykologer, men något liknande hade vi aldrig stött på under utbildningen. Till slut kom vi fram till det enda rätta var att slita boken ur händerna på honom och springa för livet.
Sagt och gjort. Mange stod redo vid dörren. Jag ställde mig vid Äcklet, drog boken ur hans klolika grepp och lämnade rummet kvickt. Mange drog igen dörren i näsan på stackaren. Som en galning höll han på och försöka slita upp dörren, men vi höll emot.
Han bankade och skrek ett tag, men nu är det tyst.
5 kommentarer:
Det dar lat inte bra. Jag har anat galenskapen lange men du har ratt, aggressiviteten ar nagot nytt. Kanns iallafall bra att han har goda vanner som du omkring sig
Finns ngt av den gamla Michael kvar? Saknar honom ibland...
Michael flyttade in på Stipendiegränd 2 H och Mikael flyttade ut...
lika underbara och älskade båda två...
Vad fint. Mikael och Michael mår lite bättre nu. Speciellt efter såna här kommentarer.
Och Johan och jag har pratat ut om aggressiviteten. Jag behövde släppa på trycket. Det blir så ibland. Vi är vänner nu.
Skicka en kommentar