På lågstadiet

08:10. Jag står framför 25 främmande åttaåringar. En av dem håller upp handen. Det är alldeles tyst. Barnen är förväntansfulla - en ny vikarie!

"Du", säger flickan som håller upp handen, "Lisa är ledsen."

Hon pekar på en annan tjej som mycket riktigt sitter med ansiktet i händerna och gråter.

"Ja", säger jag, "jag ska prata med henne snart."

Jag talar om för klassen vem jag är. Så avspänt och roligt som det går. Försöker överrösta snyftandet. Sedan sätter jag klassen i arbete och går fram till Lisa.

Hennes mamma har lämnat av henne på skolan och nu ska hon bo hos sin pappa en vecka. Det vill hon inte. Han har ingen dator och hon kommer sakna sin mamma. Jag försöker trösta och muntra upp, men inget hjälper. Hon snyftar och snorar. Jag försöker med en beprövad metod och säger att även jag saknar min mamma ibland, men då brukar jag ringa henne. Det hjälper alltid. Det kan du väl också göra, säger jag, ringa din mamma?

"Nej det kan jag inte", säger Lisa mitt i en gråtattack, "för hon är hörselskadad."

Ridå.