Det finns vissa historier, tillsynes obetydliga, som återkommer till mig ibland. En av dem handlar om en gammal irländsk urmakare. Ovanför dörren till hans butik hängde en ringklocka som tydligt signalerade när en kund steg in. Problemet är ju bara att urmakeri kräver största möjliga koncentration. Så just när urmakaren i fråga pillrade på med de allra minsta beståndsdelarna av urverket, då klev in kund in och ringklockan plingade högt vilket fick urmakaren att hoppa till och tappa visare, batteri, urtavla och hela rasket. Samma visa varje dag, och den stackars urmakaren blev aldrig klar med kundens klocka.
Jag minns att jag roades av att höra denna lilla anektod berättas. Jag såg framför mig urmakaren: gammal, kortvuxen, med grått hår och vindpinat ansikte. Manchesterbyxor med hängslen över en rutig skjorta. Och glasögon förstås, som flaskbottnar, långt ned på nästippen. Där han står framåtlutad och muttrar, och han håller just på att bli klar, då det plingar till och han tvingas börja om igen. Och jag föreställer mig att han bor i våningen ovanför butiken. Tillsammans med sin fru, som varje dag, på bestämda tidpunkter, kommer ned med te, lunch och eftermiddagskaffe.
Och jag funderar över varför det aldrig slog urmakaren att han kunde ta bort dörrklockan. Men jag antar att han ville ha det så.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar